1.1. Som ovan förutskickats kan det kan finnas skäl att kort beröra frågan vad Högsta domstolens avgörande innebär för möjligheterna att reglera användningen av brottsprovokation som en polisiär arbetsmetod (och därmed för den s.k. Polismetodutredningens arbete). Någon kanske skulle vilja ställa frågan om inte Högsta domstolens dom visar att tankarna på att reglera användningen av provokativa åtgärder är förfelad?s. 792
2.2. Frågan skall naturligtvis ställas, men det är närmast uppenbart att svaret på denna fråga är nej. Detta framgår med all önskvärd tydlighet av domen: ”I förevarande fall har det uppgivna syftet med de provokativa åtgärderna varit att dels få fram den mycket värdefulla tavlan, dels skaffa bevisning mot den eller dem som befattat sig med tavlan. Sett från dessa utgångspunkter måste det anses ha funnits goda skäl för de provokativa åtgärderna. Det ankommer emellertid inte på Högsta domstolen att ta ställning till om åtgärderna varit godtagbara som polisiär metod (jfr NJA 1985 s. 544).” Högsta domstolen framhåller också strax innan att Europadomstolen i och för sig synes ”acceptera relativt långtgående provokationer så länge staten inte ingriper straffprocessuellt mot de personer som begått de gärningar som provocerats fram”. Man kan uttrycka det sagda på så sätt att domen — även om den innebär att förekomsten av brottsprovokation under vissa förutsättningar har konsekvenser av innebörd att den framprovocerade gärningen inte kan lagföras (på grund av bristande uppfyllelse av en materiell straffbarhetsförutsättning) — överhuvudtaget inte innefattar ett ställningstagande till frågan om i vilken utsträckning polisen bör få företa provokativa åtgärder.s. 792
3.3. Det sagda innebär dock inte att det inte finns goda skäl att beakta såväl domen, som bakomliggande praxis från Europadomstolen, när man bedömer i vilken utsträckning det finns skäl att tillåta användningen av provokativa åtgärder. Bl.a. måste, vid bedömande av vad som står att vinna på bruket av provokativa åtgärder, beaktas att åtgärderna inte alltid kan användas på det sätt som framstår som ”effektivast”.s. 792
4.4. Man kan exempelvis ifrågasätta om det (överhuvudtaget) kan finnas skäl att tillåta polisen att vidta åtgärder som är av den karaktären att de oåterkalleligen berövar den som utsätts för åtgärden dennes rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. Alldeles uppenbart är att en sådan åtgärd är meningslös om huvudsyftet är att lagföra den provocerade för det framprovocerade brottet; för detta sätter ju Europakonventionen stopp.s. 793
5.5. Det bör emellertid inte från början uteslutas att en sådan åtgärd kan ha andra syften — t.ex. att återbörda något stulet, att frita personer som hålls som gisslan etc. — och att det någon gång kan finnas skäl att tillåta åtgärden för att uppnå dessa syften också om man vet att den provocerade inte kommer att kunna lagföras för eventuella framprovocerade brott. Att vi nu öppet godtar att förekomsten av brottsprovokation på ett ganska genomgripande sätt kan påverka möjligheterna att lagföra den provocerade innebär, med andra ord, inte med nödvändighet att sådan provokation alltid måste betraktas som otillåten i ett polisiärt perspektiv. Det är möjligt att man bör se saken på så sätt, men det bör i så fall motiveras varför denna koppling mellan frågorna skall göras.s. 793
6.6. Man skulle kanske rent av kunna säga att den ökade klarheten gällande konsekvenserna av vissa typer av provokativa åtgärder faktiskt gör det lättare att tillåta polisen att använda provokativa åtgärder: förutsättningarna för diskussionen är tydligare; vi vet vilka korrektiv som finns inom ramen för en eventuell process mot den provocerade. Jag vill på intet sätt förespråka en ”vi-kan-ju-alltid-korrigera-de-dumhetervi-eventuellt-har-gjort-oss-skyldiga-till-lösning” — frågan om polisens arbetsmetoder har många dimensioner och är för viktig för att hanteras på ett sådant sätt — men det synes inte kunna förnekas att klarhet gällande konsekvenserna innebär undanröjande av en osäkerhet som annars i sig hade varit ett skäl till försiktighet.s. 793