Rättsfall
NJA 1985 s. 544
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1985 s. 544
BibTeX
@misc{nja-1985-s-544,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1985 s. 544}},
year = {1985},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
28 hänvisningar i 7 artiklar · 28 stycken/fotnoter
Hur dum får man vara?1 hänvisning
Svensk rättspraxis1 hänvisning
Katedralen - tre texter om straffrätt1 hänvisning
- 7. Mycket kort skulle kunna sägas att utvecklingen som följt på Teixeira de Castro har inneburit en övergång från ett slags skälighetsorienterad och mycket restriktiv inställning (se NJA 1985 s. 544 och NJA 1989 s. 498 där det i det förstnämnda fallet uttalades att grund för strafflindring ”kan tänkas föreligga, om polisen använder sig av metoder som framstår som uppenbart otillbörliga”) till en mer generös och rättighetsbaserad inställning som innebär att förekomsten av brottsprovokation ytterst kan undergräva rätten till en rättvis rättegång (NJA 2007 s. 1037).
- 7. I princip kan man utifrån detta tala om inte mindre än fyra skikt inom ramen för provokationsproblematiken: 1. Provokationer som oåterkalleligen undergräver rätten till en rättvis rättegång — innebär en brist i de materiella straffbarhetsbetingelserna, varvid eventuellt väckt åtal skall ogillas. 2. Provokationer som inte oåterkalleligen undergräver rätten till en rättvis rättegång, men där det ändå finns skäl att, på grund av provokationen, meddela påföljdseftergift — beaktas enligt 29 kap. 6 § (via 29 kap. 5 § 8) brottsbalken. 3. Provokationer som visserligen anses böra påverka den provocerades ansvar, men vilka varken kan anses oåterkalleligen undergräva rätten till en rättvis rättegång eller anses böra leda till påföljdseftergift — beaktas vid straffmätningen enligt 29 kap. 5 § 8 brottsbalken. 4. Provokationer som inte anses böra påverka den provocerades ansvar (typiska bevisprovokationer, provokationer som annars är mycket neutrala) — beaktas ej. Att närmare ange vilka typer av provokationer som hör hemma på de olika nivåerna låter sig knappast göras i detta sammanhang. Det torde emellertid kunna konstateras att det förhållandet att Högsta domstolen fann att den i målet aktuella provokationen var sådan att den (i linje med punkt 1) innebar en brist i de materiella straffbarhetsbetingelserna innebär att utrymmet för att beakta provokationer vid bedömning av den provocerades ansvar har ökat betydligt sedan NJA 1985 s. 544 och NJA 1989 s. 498.
- 2. Frågan skall naturligtvis ställas, men det är närmast uppenbart att svaret på denna fråga är nej. Detta framgår med all önskvärd tydlighet av domen: ”I förevarande fall har det uppgivna syftet med de provokativa åtgärderna varit att dels få fram den mycket värdefulla tavlan, dels skaffa bevisning mot den eller dem som befattat sig med tavlan. Sett från dessa utgångspunkter måste det anses ha funnits goda skäl för de provokativa åtgärderna. Det ankommer emellertid inte på Högsta domstolen att ta ställning till om åtgärderna varit godtagbara som polisiär metod (jfr NJA 1985 s. 544).” Högsta domstolen framhåller också strax innan att Europadomstolen i och för sig synes ”acceptera relativt långtgående provokationer så länge staten inte ingriper straffprocessuellt mot de personer som begått de gärningar som provocerats fram”. Man kan uttrycka det sagda på så sätt att domen — även om den innebär att förekomsten av brottsprovokation under vissa förutsättningar har konsekvenser av innebörd att den framprovocerade gärningen inte kan lagföras (på grund av bristande uppfyllelse av en materiell straffbarhetsförutsättning) — överhuvudtaget inte innefattar ett ställningstagande till frågan om i vilken utsträckning polisen bör få företa provokativa åtgärder.
Påföljdskonkurrens - problem och principer2 hänvisningar
- Ett rättsfall som kan utgöra utgångspunkt för en diskussion om en sådan konkurrensproblematik är NJA 1985 s. 544. Omständigheterna i fallet var följande: Två personer gjorde sig skyldiga till försök till grov stöld. Enligt gärningsbeskrivningarna hade de gemensamt och i samråd sedan i vart fall början på december månad 1984 förberett en stöld genom att anskaffa och framställa en falsk nyckel till en bil. Den 20 feb ruari 1985 beredde de sig tillträde till bilen för att där stjäla värdefulla ädelstenar, vilka dock hade avlägsnats från bilen efter att ägaren hade för varnats av polisen. Fara för brottets fullbordan ansågs vara utesluten av tillfälliga omständigheter.
- Enligt gällande rätt skall BrB 34:3 st. 2 tillämpas i förhållande till de tidi gare domarna om brott X och Y är begångna innan de tidigare utdömda påföljderna började verkställas. Av denna anledning är det inte av något större intresse att avgöra om brotten är begångna före eller efter medde landet av dom la respektive 1b. HD:s bedömning i rättsfallet har således ingen betydelse för min diskussion. I det följande används således endast de faktiska omständigheterna i NJA 1985 s. 544 för att illustrera hur gränsdragningen vid persevererande brottslighet kan blir problematisk samt hur den bör göras. De för min undersökning intressanta omständigheterna är dels att det nya brottet (som är nyupptäckt) pågår under en längre tid och kommer att anses vara hänförligt till två olika domar, dels att den inledande fasen av brottsligheten (förberedelsen) konkurrerar med försöksbrottet. Till att börja med påverkas den ovan diskuterade modellen med upp delning av påföljdsbestämningen på olika domar inte av att det finns flera ”tidigare domar”. Under förutsättning att det är fråga om persevererande brottslighet, torde den enda skillnaden bli att man måste skapa flera påföljdsenheter, till vilka den nyupptäckta brottsligheten skall relateras. Att brottsligheten pågår under en längre period innebär emellertid inte att den skall bedömas som persevererande eller att gärningsmannen skall dömas för den. Enligt min uppfattning är det först nödvändigt att ta ställning till hur brottslighetskonkurrensen skall lösas. Anskaffandet av nyckel, framställningen av kopian samt innehavet utgör ett sådant befattningstagande med egendom som kvalificerar hela förfarandet (fram till att försökspunkten uppnås) som föreberedelse till grov stöld. Om försökspunkten anses vara nådd kommer brottslighetskonkurrensen att lösas genom att förberedelsebrottet konsumeras av det efterföljande försöks-
Straffansvar vid brottsprovokation18 hänvisningar
- Se SOU 1982:63 s. 140. Se vidare t.ex. RÅ:s redogörelse i NJA 1985 s. 544 på s. 548.
- NJA 1985 s. 544 på s. 552.
- Svensk rätt 6.2.2.5 Brottsbalkskommentaren »Provokation till brott kan bestraffas såsom anstiftan eller medhjälp till brott, under förutsättning att provokatören har uppsåt att brottet skall komma till stånd. Anstiftansbegreppet förutsätter dock att den anstiftade inte hade företagit gär ningen utan anstiftarens agerande. Uppfylles inte detta krav, kan dock straffbar medhjälp föreligga, eftersom det inte fordras att främjandet varit en betingelse för brottet. Kravet att provokatören har uppsåt att brottet skall komma till stånd bety der att en s.k. agent provocateur inte kan fällas till ansvar. Kännetecknande för en sådan person är att han uppträder som en anstiftare, utom såtillvida att han endast har uppsåt att förmå den andre att påbörja brottet. Han har inte uppsåt att brottet skall komma till fulbordan och kan därför inte ens straffas för medverkan till för sök till brottet. Om en person som är utsatt för penningutpressning vänder sig till polisen med begäran om hjälp, torde därför polisen kunna medverka straffritt genom att placera ett kuvert som ser ut att innehålla pengar på en viss plats som överenskommits med ’utpressaren’ och därefter ingripa mot den som hämtar kuvertet. Polisen saknar uppsåt att utpressningsbrottet skall komma till fullbor dan, eftersom kuvertet är tomt. Se NJA 1985 s. 544. Däremot torde polisen inte straffritt kunna provocera någon att t.ex. begå fullbordad stöld, även om polisen strax därefter griper tjuven och återställer stöldgodset till ägaren. I NJA 1988 s.