Stycket

6.7. I princip kan man utifrån detta tala om inte mindre än fyra skikt inom ramen för provokationsproblematiken: 1. Provokationer som oåterkalleligen undergräver rätten till en rättvis rättegång — innebär en brist i de materiella straffbarhetsbetingelserna, varvid eventuellt väckt åtal skall ogillas. 2. Provokationer som inte oåterkalleligen undergräver rätten till en rättvis rättegång, men där det ändå finns skäl att, på grund av provokationen, meddela påföljdseftergift — beaktas enligt 29 kap. 6 § (via 29 kap. 5 § 8) brottsbalken. 3. Provokationer som visserligen anses böra påverka den provocerades ansvar, men vilka varken kan anses oåterkalleligen undergräva rätten till en rättvis rättegång eller anses böra leda till påföljdseftergift — beaktas vid straffmätningen enligt 29 kap. 5 § 8 brottsbalken. 4. Provokationer som inte anses böra påverka den provocerades ansvar (typiska bevisprovokationer, provokationer som annars är mycket neutrala) — beaktas ej. Att närmare ange vilka typer av provokationer som hör hemma på de olika nivåerna låter sig knappast göras i detta sammanhang. Det torde emellertid kunna konstateras att det förhållandet att Högsta domstolen fann att den i målet aktuella provokationen var sådan att den (i linje med punkt 1) innebar en brist i de materiella straffbarhetsbetingelserna innebär att utrymmet för att beakta provokationer vid bedömning av den provocerades ansvar har ökat betydligt sedan NJA 1985 s. 544 och NJA 1989 s. 498.s. 785