Närliggande

9.Ett mer diskutabelt läge uppstår om stridsåtgärd företas avseende ett inom hårda kärnan liggande ämne, där värdstaten Sverige helt avstått från att med någon av direktivets metoder (enligt artikel 3.1 eller 3.8) bestämma vad som utgör illojal konkurrens. Detta gäller ju ämnet minimilön. Enligt den tankemodell på vilken direktivet får anses bygga och som berörts ovan kan det då tyckas som om det gästande företaget saknat anledning räkna med att dess löneläge skulle komma att underkännas av fackföreningar i värdlandet. Goda skäl kan emellertid åberopas för slutsatsen att stridsåtgärd likväl bör få företas. Tyngst väger att direktivets primära syfte är att ge utstationerade arbetare skydd mot vad som i värdstaten framstår som otillbörlig eller i vart fall icke acceptabel exploatering. En betydelsefull bakgrund är givetvis också att rätten till stridsåtgärder har erkänts av EG-domstolen som en grundläggande rättighet. För att kollektivavtal om minimilön skall få framtvingas, torde dock krävas att vissa särskilda förutsättningar är uppfyllda. Minimilönen måste vara klart och entydigt bestämd i avtalet, så att besked om kraven lätt kan erhållas på förhand. Många svenska kollektivavtal måste förtydligas för att denna förutsättning skall anses fylld. Olika minimilöner bör dock kunna stipuleras för skilda kategorier av anställda, t.ex. efter utbildning och erfarenhet. En andra förutsättning gäller kravet på likabehandling med nationella företag. Det är dock tänkbart att 100-procentig täckning inte är nödvändig. För det tredje bör vissa krav på proportionalitet iakttas, så att vad som egentligen är protektionism mot konkurrens inte får passera under en täckmantel av solidaritet. För transnationella förhållanden skulle sålunda EG:s proportionalitetsprincip kunna få visst insteg. På den vanliga svenska arbetsmarknaden har den däremot inte fått något utrymme genom Laval-domen.s. 567