Citat i kontext

Stycket

8.I propositionen till 2002 års lagändring diskuteras i anslutning till NJA 2000 s. 521 vilket krav som skall ställas på bevisning om orsakssamband mellan initialskada och följdskada och att följdskadan verkligen når upp till personskada. I propositionen uttalas: ”Vid en lagstadgad rätt till ersättning för psykiskt lidande till följd av att en nära anhörig dödats bör det alltså normalt inte krävas läkarintyg eller liknande utredning för att styrka att de psykiska besvären är att hänföra till personskada. När det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda och värk och smärre belopp avseende kostnader eller inkomstförlust bör man utan närmare utredning kunna utgå från att dessa besvär innebär en personskada.” Dessa uttalanden har godtagits av Högsta domstolen i NJA 2004 s. 26. Rättsläget kan beskrivas som att en närstående i princip anses ha lidit personskada vid en närståendes död utan att någon särskild bevisning behöver förebringas. Det gäller dock endast under förutsättning att ersättning inte krävs för mer än sveda och värk — enligt schablon — och smärre belopp för kostnader. Man kan starkt ifrågasätta om detta handlar om en presumtionsregel eller en materiell regel. Vilka möjligheter har skadevållaren att föra bevisning om att de närstående inte har lidit personskada? Krävs högre ersättning gäller inte bevislättnaden utan då torde den skadelidande ha att styrka att han lidit personskada till följd av initialskadan och personskadans omfattning.s. 548