Ersättning för s.k. chockskada2 hänvisningar
- Undantag från huvudregeln när följdskadan utgörs av personskada gäller i de fall då personskadan består i psykiska besvär. Jag kommer fortsättningsvis något oegentligt att använda mig av beteckningen chockskada för sådan följdskada. Ett typexempel — taget från NJA 1993 s. 41 I — är att föräldrarna drabbades av psykiska besvär till följd av att deras dotter hade våldtagits och mördats. För chockskada har tidigare den principen gällt, att skadevållaren inte är skyldig att utge ersättning till den chockskadade. Med början i pleniavgörandena NJA 1993 s. 41 I och II har en utveckling ägt rum såväl i praxis som genom senare lagstiftning när det gäller rätten till ersättning för chockskada. En ändring av 5 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) genomfördes år 2002. Ändringen innebär att om personskada har lett till döden, skall ersättning betalas för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära. Även efter denna lagändring har ett antal rättsfall kommit som belyser chockskadeproblematiken, främst NJA 2003 s. 508, NJA 2004 s. 26, NJA 2006 s. 181, NJA 2006 s. 736, och Högsta domstolens dom den 4 december 2007 i mål nr T 4165-05. Det bör inte råda någon tvekan om att en fortsatt utveckling i rättspraxis är att vänta. Det kan emellertid vara lämpligt att nu sammanfatta och analysera den rättsutveckling som hittills har skett. 1.3 Rättspolitiska skäl att vägra ersättning vid chockskador Man kan fråga sig vilka rättspolitiska skäl som bär upp den restriktiva inställningen till att medge ersättning för vissa typer av personskada, dvs. när skadan utgörs av psykiska besvär. Ett skäl som har framförts är det s.k. flodvågsargumentet. Skadeståndsansvaret skulle kunna svämma över alla bräddar om inte kretsen av ersättningsberättigade avgränsas på någon sätt. Ett annat skäl som framförts tar sikte på att det är svårt att fastställa att en person lidit personskada till följd av initialskadan. Detta argument tar framför allt sikte på svårigheterna att bevisa orsakssamband och att följdskadan når upp till personskada. Om beviskraven sänks finns en risk för simulering och ogrundade påståenden om psykiska besvär. Man kan också peka på att skadeståndsrätten som historisk utgångspunkt har haft fysiska krafters påverkan på fysiska kroppar och att psykiska skador har betraktats med misstänksamhet.
- I propositionen till 2002 års lagändring diskuteras i anslutning till NJA 2000 s. 521 vilket krav som skall ställas på bevisning om orsakssamband mellan initialskada och följdskada och att följdskadan verkligen når upp till personskada. I propositionen uttalas: ”Vid en lagstadgad rätt till ersättning för psykiskt lidande till följd av att en nära anhörig dödats bör det alltså normalt inte krävas läkarintyg eller liknande utredning för att styrka att de psykiska besvären är att hänföra till personskada. När det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda och värk och smärre belopp avseende kostnader eller inkomstförlust bör man utan närmare utredning kunna utgå från att dessa besvär innebär en personskada.” Dessa uttalanden har godtagits av Högsta domstolen i NJA 2004 s. 26. Rättsläget kan beskrivas som att en närstående i princip anses ha lidit personskada vid en närståendes död utan att någon särskild bevisning behöver förebringas. Det gäller dock endast under förutsättning att ersättning inte krävs för mer än sveda och värk — enligt schablon — och smärre belopp för kostnader. Man kan starkt ifrågasätta om detta handlar om en presumtionsregel eller en materiell regel. Vilka möjligheter har skadevållaren att föra bevisning om att de närstående inte har lidit personskada? Krävs högre ersättning gäller inte bevislättnaden utan då torde den skadelidande ha att styrka att han lidit personskada till följd av initialskadan och personskadans omfattning.