Stycket

11.En alltför snävt avgränsad rätt till ersättning för chockskada, kan emellertid framstå som godtycklig och därför orättvis. Om man över huvud taget skall medge ersättning för chockskada är det med hänsyn till flodvågsargumentet ofrånkomligt att en avgränsning av det ersättningsberättigade området måste ske. Det får till följd att det alltid kommer att kunna uppkomma gränsfall där ersättning framstår som berättigad. Risken är påtaglig att den som faller utanför det skadeståndsberättigade området kommer att uppfatta regeln som orättvis. Samtidigt är det väsentliga enligt min uppfattning att klargöra var gränserna går för att därefter kunna föra en rättspolitisk diskussion där olika typfall jämförs med varandra i syfte att undvika att likvärdiga fall behandlas olika. Varje fall är unikt och för att kunna jämföra olika fall måste omständigheterna i varje enskilt fall generaliseras i större eller mindre utsträckning. En sådan diskussion faller dock utanför ramen för denna framställning. 1.4 Översikt över den fortsatta framställningen Eftersom en chockskada definitionsmässigt är en följdskada till en initialskada, uppkommer gränsdragningsproblem mellan sådana fall där den som har drabbats av personskada har gjort det indirekt, som en följd av initialskadan, och sådana fall där han anses vara direkt drabbad av skadan. I det senare fallet skulle man med stöd av NJA 1995 s. 269 kunna hävda att den skadegörande handlingen är riktad mot den som lidit personskadan. När en person anses vara direkt skadelidande, gäller inte de restriktioner som gäller för att få ersättning för chockskador. Enligt culparegeln är det tillräckligt att skadan vållats av oaktsamhet. Det kan i många fall vara svårt att avgöra mot vem en skadegörande handling har företagits. Gränsdragningsfrågor har vid chockskada behandlats i NJA 1971 s. 78, NJA 1995 s. 269 och i NJA 2003 s. 508. Denna frågeställning behandlas nedan i avsnitt två.s. 529