Rättsfall
NJA 2003 s. 508
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2003 s. 508
BibTeX
@misc{nja-2003-s-508,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2003 s. 508}},
year = {2003},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
13 hänvisningar i 3 artiklar · 13 stycken/fotnoter
Ersättning för s.k. chockskada11 hänvisningar
- Se NJA 2003 s. 508 och NJA 2006 s. 181.
- Undantag från huvudregeln när följdskadan utgörs av personskada gäller i de fall då personskadan består i psykiska besvär. Jag kommer fortsättningsvis något oegentligt att använda mig av beteckningen chockskada för sådan följdskada. Ett typexempel — taget från NJA 1993 s. 41 I — är att föräldrarna drabbades av psykiska besvär till följd av att deras dotter hade våldtagits och mördats. För chockskada har tidigare den principen gällt, att skadevållaren inte är skyldig att utge ersättning till den chockskadade. Med början i pleniavgörandena NJA 1993 s. 41 I och II har en utveckling ägt rum såväl i praxis som genom senare lagstiftning när det gäller rätten till ersättning för chockskada. En ändring av 5 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) genomfördes år 2002. Ändringen innebär att om personskada har lett till döden, skall ersättning betalas för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära. Även efter denna lagändring har ett antal rättsfall kommit som belyser chockskadeproblematiken, främst NJA 2003 s. 508, NJA 2004 s. 26, NJA 2006 s. 181, NJA 2006 s. 736, och Högsta domstolens dom den 4 december 2007 i mål nr T 4165-05. Det bör inte råda någon tvekan om att en fortsatt utveckling i rättspraxis är att vänta. Det kan emellertid vara lämpligt att nu sammanfatta och analysera den rättsutveckling som hittills har skett. 1.3 Rättspolitiska skäl att vägra ersättning vid chockskador Man kan fråga sig vilka rättspolitiska skäl som bär upp den restriktiva inställningen till att medge ersättning för vissa typer av personskada, dvs. när skadan utgörs av psykiska besvär. Ett skäl som har framförts är det s.k. flodvågsargumentet. Skadeståndsansvaret skulle kunna svämma över alla bräddar om inte kretsen av ersättningsberättigade avgränsas på någon sätt. Ett annat skäl som framförts tar sikte på att det är svårt att fastställa att en person lidit personskada till följd av initialskadan. Detta argument tar framför allt sikte på svårigheterna att bevisa orsakssamband och att följdskadan når upp till personskada. Om beviskraven sänks finns en risk för simulering och ogrundade påståenden om psykiska besvär. Man kan också peka på att skadeståndsrätten som historisk utgångspunkt har haft fysiska krafters påverkan på fysiska kroppar och att psykiska skador har betraktats med misstänksamhet.
- En alltför snävt avgränsad rätt till ersättning för chockskada, kan emellertid framstå som godtycklig och därför orättvis. Om man över huvud taget skall medge ersättning för chockskada är det med hänsyn till flodvågsargumentet ofrånkomligt att en avgränsning av det ersättningsberättigade området måste ske. Det får till följd att det alltid kommer att kunna uppkomma gränsfall där ersättning framstår som berättigad. Risken är påtaglig att den som faller utanför det skadeståndsberättigade området kommer att uppfatta regeln som orättvis. Samtidigt är det väsentliga enligt min uppfattning att klargöra var gränserna går för att därefter kunna föra en rättspolitisk diskussion där olika typfall jämförs med varandra i syfte att undvika att likvärdiga fall behandlas olika. Varje fall är unikt och för att kunna jämföra olika fall måste omständigheterna i varje enskilt fall generaliseras i större eller mindre utsträckning. En sådan diskussion faller dock utanför ramen för denna framställning. 1.4 Översikt över den fortsatta framställningen Eftersom en chockskada definitionsmässigt är en följdskada till en initialskada, uppkommer gränsdragningsproblem mellan sådana fall där den som har drabbats av personskada har gjort det indirekt, som en följd av initialskadan, och sådana fall där han anses vara direkt drabbad av skadan. I det senare fallet skulle man med stöd av NJA 1995 s. 269 kunna hävda att den skadegörande handlingen är riktad mot den som lidit personskadan. När en person anses vara direkt skadelidande, gäller inte de restriktioner som gäller för att få ersättning för chockskador. Enligt culparegeln är det tillräckligt att skadan vållats av oaktsamhet. Det kan i många fall vara svårt att avgöra mot vem en skadegörande handling har företagits. Gränsdragningsfrågor har vid chockskada behandlats i NJA 1971 s. 78, NJA 1995 s. 269 och i NJA 2003 s. 508. Denna frågeställning behandlas nedan i avsnitt två.