1.4. Vilka slutsatser av intresse för den ovan ställda frågan, nämligen vilken åtgärd en tingsrätt bör vidta när det uppdagas att ett (grovt) rättegångsfel begåtts av KFM, kan då dras av rättsfallet?s. 408
2.Inledningsvis kan det vara intressant att konstatera i vilka frågor majoriteten och minoriteten är överens. Att KFM:s hantering av handräckningsmålet innefattat ett förfarandefel som är att jämställa med rättegångsfel tycks ha varit okontroversiellt. Vidare tycks ledamöterna ha varit överens om att möjligheten i varje fall står öppen för tingsrätten att undanröja utslaget och återförvisa målet till KFM för vidare handläggning. Detta senare är inte lika självklart. Därför skall i det följande i korthet redogöras för några skäl som hade kunnat åberopas till stöd för en sådan befogenhet.s. 408
3.Något uttryckligt lagstöd för tingsrättens befogenhet att undanröja KFM:s utslag finns inte. Goda skäl talar emellertid för att tingsrätten borde vara utrustad med en sådan befogenhet. Ett vägande skäl, som HD:s majoritet också berör, är att ett rättegångsfel i första hand bör angripas genom ett ordinärt rättsmedel (om det inte kan rättas till i den instans som begått felet). Det är lätt att se att det i fallet med ett felaktigt meddelat utslag skulle innebära avsevärda nackdelar för svaranden om han eller hon vid anlitande av det ordinära rättsmedlet återvinning inte samtidigt skulle kunna anföra domvillogrunder. Domvillobesvär mot utslag i mål om betalningsföreläggande prövas annars direkt av hovrätten. Domvillobesvär kan emellertid inte anföras mot ett utslag som inte vunnit laga kraft. Den svarande som ville anföra domvillobesvär och på detta sätt söka undanröja det felaktigt meddelade utslaget för att på detta sätt hamna i en bättre situation processuellt än genom att återvinna utslaget skulle alltså ha att vänta till dess utslaget vann laga kraft. Förutom att detta i sig framstår som en absurd ordning skulle det under tiden svaranden avvaktade laga kraft lämna denne öppen för sökandens indrivningsåtgärder.s. 408
4.För att undvika en sådan ordning bör svaranden alltså genast genom anlitande av rättsmedlet återvinning kunna rätta till det rättegångsfel som KFM begått. Ytterligare goda skäl talar för att redan tingsrätten skall kunna ta ställning till domvillogrunderna. Om så inte vore fallet kunde man tänka sig följande processgång. KFM begår ett grovt rättegångsfel när utslag meddelas. Målet återvinns och överlämnas till tingsrätten som emellertid inte är behörig att ta upp frågan om rättegångsfel. Tingsrätten meddelar en dom mot svaranden som överklagar till hovrätten och sedan först där gör gällande grovt rättegångsfel hos KFM. Därmed uppstår en situation som är ytterligt besvärlig för hovrätten.s. 409
5.Situationen blir besvärlig därför att inte varje fråga kan prövas i varje instans — felet transporteras inte automatiskt vidare från KFM till tingsrätten. Tingsrättens dom kommer att fungera isolerande mellan KFM, där felet begås, och hovrätten, där felet uppmärksammas. Att det felaktiga utslaget på detta sätt kan sägas bli ersatt av tingsrättens dom följer av den s.k. instansordningens princip. Om tingsrättens dom i sig inte är behäftad med något fel som föranleder undanröjande, inställer sig följande fråga: Skall tingsrättens dom undanröjas därför att den tillkommit på s.a.s. felaktiga premisser? Man kunde tänka sig, att sedan KFM:s utslag undanröjts av hovrätten, tingsrättens dom som en följd av detta undanröjande också föll. Emellertid gäller enligt RB:s regler att en dom i princip inte kan betraktas som en nullitet. Tingsrättens dom ersätter alltså KFM:s utslag, och utslaget kan endast angripas om först tingsrättens dom undanröjts. Därför kommer frågan i högre rätt att i vart fall ett första skede att begränsa sig till om tingsrätten gjort fel i att inte på korrekt sätt reagera mot KFM:s fel. 5. Sedan det konstaterats att tingsrätten har en möjlighet att undanröja sådana KFM:s utslag som är behäftade med allvarliga rättegångsfel inställer sig frågan vilka regler som skall gälla för denna prövning. Det är därvid naturligt att dra analogier från RB:s regler om domvillobesvär riktade mot tingsrätts eller hovrätts dom. En viss försiktighet är emellertid påkallad.s. 409
6.Denna försiktighet har sin grund i att förfarandet vid KFM i många avseenden inte kan jämställas med ett domstolsförfarande. Att upprätthålla högt ställda krav på rättegångens formella aspekter, därför att man på detta sätt anser sig kunna erbjuda vissa garantier för att avgörandet skall vara materiellt riktigt, är inte ett starkt bärande skäl vad avser processen vid KFM. Denna är ju inte avsedd att i egentlig mening slita tvister. Ett ytterligare skäl att vara försiktig med analogierna från RB är att ett fel vid KFM nära nog alltid torde drabba svaranden. Sådana fel som drabbar sökanden är ju i de flesta fall lätta att åtgärda. Det låter sig dessutom göra i samma instans.s. 410
7.Det anförda gör sig särskilt starkt gällande som RB:s regler om domvilla är uppdelade på olika slags domvilla och uppdelningen sker efter olika sorters rättegångsfel som av lagstiftaren bedömts vara av varierande svårhetsgrad. Huruvida ett fel ansetts vara mer eller mindre allvarligt beror naturligtvis på i vilken utsträckning förekomsten av det i rättegången vid tingsrätt eller hovrätt typiskt sett anses påverka rättegången där så att den inte uppnår sitt syfte. Om en uppdelning av rättegångsfelen hos KFM alls är lämplig måste den ju göras med denna grundtanke för ögonen, och inte genom en direkt tillämpning av RB:s regler om rättegångsfel i processen vid allmän domstol. 6. Varken majoriteten eller minoriteten i HD hänvisar direkt till bestämmelserna om domvilla. Det är emellertid svårt att inte snegla på dessa bestämmelser när problemet med rättegångsfel hos KFM skall behandlas. Därför skall i det följande kort redogöras för RB:s bestämmelser om domvilla, och sedan skall undersökas om resonemangen i NJA 2001 s. 575 låter sig bättre förstås i ljuset av dessa bestämmelser.s. 410
8.De bestämmelser som det ligger närmast till hands att analogivis vid tingsrätt tillämpa på KFM:s utslag är rimligen de som hovrätten tillämpar när hovrätten undanröjer tingsrättsdomar som är behäftade med något rättegångsfel. De återfinns i 50 kap. 26–29 §§ RB. Reglerna skiljer mellan två fall; obligatoriskt undanröjande och återförvisande (26 §) och fakultativt undanröjande och återförvisande (28 §). Enligt 26 § 1 st. skall hovrätten även utan yrkande undanröja tingsrättens dom om sådan domvilla som sägs i 59 kap. 1 § 1 st. 1–3 RB har förekommit vid tingsrätten. Enligt 28 § får hovrätten undanröja tingsrättens dom om det förekommit något annat fel i rättegången endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och det inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. Parterna skall dessutom i dessa fall få tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Enligt 29 § skall hovrätten samtidigt som den undanröjer en tingsrätts dom återförvisa målet till tingsrätten, såvida grunden för undanröjandet inte är att en annan tingsrätt är tvingande forum.s. 410
9.Dessutom finns en allmän möjlighet för högre rätt att undanröja lägre rätts avgöranden, även om något fel inte begåtts. Detta är emellertid i första hand en möjlighet för HD. Bestämmelsen bör tillämpas med restriktivitet av hovrätt, och torde mot denna bakgrund knappast alls komma i fråga för tingsrätt.s. 411
10.Bestämmelserna skiljer alltså mellan sådana grova rättegångsfel som beskrivs i 59 kap. 1 § 1 st. 1–3 p. och andra rättegångsfel. Frågan inställer sig vilket sorts rättegångsfel det innebär att meddela utslag trots ett bestridande. Problemet har fått en lösning i rättsfallet NJA 1989 s. 487, där tingsrätten hade förelagt svaranden att avge svaromål vid påföljd av tredskodom, trots att svaranden redan utvecklat sitt svaromål. När svaranden inte svarade på tingsrättens föreläggande meddelades tredskodom. Detta ansåg HD utgöra grovt rättegångsfel enligt den gamla bestämmelsen i 59 kap. 1 § 1 st. 5 p., och föranledde undanröjande av tredskodomen. Motsvarande bestämmelse återfinns idag i 59 kap. 1 § 1 st. 4 p. Det är alltså klart att ett fel bestående i att tredskodom meddelas trots bestridande utgör grovt rättegångsfel som föranleder undanröjande. Det kan vidare antas att felet, även efter de förändringar som skedde 1989 i 59 kap 1 §, inte är att hänföra till någon av de i punkterna 1–3 upptagna kategorierna av rättegångsfel. Det skulle alltså istället vara fråga om ett rättegångsfel, som visserligen inte faller under bestämmelsen om obligatoriskt undanröjande, men som ändå är att anse som grovt.s. 411