- Bestämmelserna skiljer alltså mellan sådana grova rättegångsfel som beskrivs i 59 kap. 1 § 1 st. 1–3 p. och andra rättegångsfel. Frågan inställer sig vilket sorts rättegångsfel det innebär att meddela utslag trots ett bestridande. Problemet har fått en lösning i rättsfallet NJA 1989 s. 487, där tingsrätten hade förelagt svaranden att avge svaromål vid påföljd av tredskodom, trots att svaranden redan utvecklat sitt svaromål. När svaranden inte svarade på tingsrättens föreläggande meddelades tredskodom. Detta ansåg HD utgöra grovt rättegångsfel enligt den gamla bestämmelsen i 59 kap. 1 § 1 st. 5 p., och föranledde undanröjande av tredskodomen. Motsvarande bestämmelse återfinns idag i 59 kap. 1 § 1 st. 4 p. Det är alltså klart att ett fel bestående i att tredskodom meddelas trots bestridande utgör grovt rättegångsfel som föranleder undanröjande. Det kan vidare antas att felet, även efter de förändringar som skedde 1989 i 59 kap 1 §, inte är att hänföra till någon av de i punkterna 1–3 upptagna kategorierna av rättegångsfel. Det skulle alltså istället vara fråga om ett rättegångsfel, som visserligen inte faller under bestämmelsen om obligatoriskt undanröjande, men som ändå är att anse som grovt.
- 7. Den fråga som skall behandlas i det följande är hur majoritetens resonemang i de centrala delar som återgetts ovan förhåller sig till de nyss berörda utgångspunkterna. Syftet med detta är att försöka sätta avgörandet i ett sammanhang och se, hur väl det överensstämmer med bestämmelserna om domvilla. Om det passar någorlunda med domvillobestämmelserna, kan man anta att dessa kan tjäna till ledning för tingsrättsdomaren. Passar det illa, får ledning kanske sökas på annat håll. Den viktigaste frågan därvidlag torde vara hur resonemanget i majoritetens avgörande förhåller sig till NJA 1989 s. 487, d.v.s. om resonemanget i 1989 års fall går att överföra på felaktigt meddelade utslag vid KFM. Att söka ett svar på frågan om tillämpligheten av 1989 års fall kompliceras främst av att tingsrättens dom ligger som en isolator mellan KFM och överinstanserna. Problemet har berörts ovan.
- I det följande skall alltså majoritetens resonemang ställas mot rättegångsfels- och domvillobestämmelserna. Eftersom majoriteten kom fram till att tingsrätten inte begick ett rättegångsfel kan det förmodas att majoriteten resonerat på ett av följande tre sätt. För det första kan resonemanget ha varit, att felet hos KFM var av det slag som bort föranleda tingsrätten att göra en analog tillämpning av bestämmelsen om fakultativt undanröjande i 28 §, att en riktig tillämpning av 28 § bort föranleda undanröjande och återförvisning, men att tingsrättens misstag härvidlag inte utgör rättegångsfel (NJA 1989 s. 487 är gällande rätt och skall tillämpas även när KFM begår fel). Men det är även tänkbart att resonemanget kan ha varit antingen att 28 § skulle tilllämpas analogt men att en riktig tillämpning av bestämmelsen inte skulle föranleda något undanröjande av utslaget (NJA 1989 s. 487 är fel), eller också helt enkelt att bestämmelserna om undanröjande inte är tillämpliga på fel begångna av KFM (NJA 1989 s. 487 är inte tilllämpligt).
Rättsfall
NJA 1989 s. 487
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1989 s. 487
BibTeX
@misc{nja-1989-s-487,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1989 s. 487}},
year = {1989},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
5 hänvisningar i 1 artiklar · 5 stycken/fotnoter