Stycket

16.Högsta domstolen konstaterade att Europakonventionen inte innehåller några regler som uttryckligen ålägger enskilda några skyldigheter och att konventionen än mindre föreskriver att enskilda kan vara skyldiga att betala skadestånd. Enligt Högsta domstolen kunde därför skadeståndsskyldighet inte åläggas enskilda med tillämpning av Europakonventionen, även om denna utgör svensk lag. Domstolen stannade emellertid inte vid detta. C.D. hävdade nämligen att det ur Europakonventionen måste utläsas en skyldighet att i den nationella rätten tillförsäkra enskilda möjligheten till skadestånd av andra enskilda. Hon menade också att det ankom på domstolarna att tillskapa en sådan möjlighet till skadestånd, allt i likhet med den skadeståndsrättsliga utveckling som hade ägt rum i de ovan nämnda rättsfallen. Med anledning härav anförde Högsta domstolen: ”Den rättspraxis som sålunda har utvecklats har rört skadeståndsansvar för staten. Då gör särskilda hänsyn sig gällande. Sålunda bör staten inte kunna freda sig mot skadeståndsskyldighet genom att åberopa sin egen försummelse att uppfylla en konventionsgrundad förpliktelse att införa lagregler om skadeståndsskyldighet (jämför den EG-rättsliga estoppel-principen; se NJA 2003 s. 217).” Därefter betonade Högsta domstolen att det skulle vara svårförutsebart för enskilda att inse vad som skulle kunna strida mot artikel 8 Europakonventionen och att övervägande skäl talade mot att en enskild skulle kunna åläggas skadeståndsskyldighet på grund av att han eller hon hade överträtt denna artikel i konventionen.s. 245