Stycket

10.Högsta domstolen konstaterade därefter att staten var skyldig att utge viss ersättning för P.L.:s rena förmögenhetsskada enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Domstolen övergick sedan till att pröva begäran om ersättning för ideell skada och fann att någon rätt till sådan ersättning inte kunde grundas omedelbart på skadeståndslagen. Mot bakgrund av Sveriges förpliktelser att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen fann domstolen att ersättningen för ren förmögenhetsskada i det förevarande fallet visserligen kunde anses tillräcklig. Detta var emellertid inte nödvändigtvis fallet i andra liknande situationer, där skadelidande då skulle ställas utan rättsmedel, vilket enligt Högsta domstolen skulle kunna innebära konventionsbrott. Trots svensk rätts traditionellt restriktiva inställning rörande möjligheten att döma ut rent ideellt skadestånd fann Högsta domstolen, mot bakgrund av Kudła mot Polen, att övervägande skäl talade för att ideellt skadestånd kunde dömas ut av svensk domstol vid kränkningar av artikel 6 rörande rätten till en prövning inom skälig tid. Principfallet i ljuset av tidigare rättsutveckling Högsta domstolens skadeståndsutveckling i Principfallet hade faktiskt redan förutskickats i doktrinen med anledning av de ställningstaganden som domstolen hade gjort i NJA 2004 s. 662 (nedan EES-fallet). Principfallet innehåller också på en tämligen undanskymd plats en hänvisning till detta rättsfall. Denna hänvisning gjorde domstolen i samband med redogörelsen för artikel 13 Europakonventionen. Anmärkningsvärt är emellertid att EES-fallet rörde helt andra frågor än tillämpningen av denna konvention. Den centrala frågan i det målet var i vad mån enskilda hade rätt till skadestånd vid överträdelser av Sveriges skyldigheter enligt EES-avtalet på i princip motsvarande sätt som enligt Francovich-doktrinen vid överträdelser av gemenskapsrätten.s. 242