Rättsfall

NJA 2004 s. 662

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 2004 s. 662

BibTeX

@misc{nja-2004-s-662,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2004 s. 662}},
  year         = {2004},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

9 hänvisningar i 8 artiklar · 9 stycken/fotnoter

Skadestånd vid överträdelse av Europakonventionen — den nya lagstiftningen1 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2018 s. 93–127 · 1 ställe

Jfr emellertid NJA 2004 s. 662, där staten ansågs ansvarig mot enskilda på grund av EES-avtalet. Se om det nuvarande rättsläget Ulf Bernitz i JT 2016–17 s. 789 ff.fotnot 7 · s. 95

Prejudikats tidsmässiga tillämplighet1 hänvisning

Sebastian Scheiman · SvJT 2015 s. 759–778 · 1 ställe

För mer om detta, se även Knut Rodhe, Något om retroaktiv civillagstiftning, bilaga till prop. 1943:320. 1 4 Se i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar (KungörandeL)13 §. 15 Promulgation är ett villkor för att författningen ska börja gälla. Publiceringen är dock inte i sig inte ett villkor för att författningen ska börja gälla om publiceringen sker så snart som möjligt efter ikraftträdandet. 16 Som ett ytterligare utflöde av legalitetsprincipen, följer det av RF 8 kap. 2 § st. 1 p. 2 att ”[f]öreskrifter ska meddelas genom lag om de avser förhållandet mellan enskilda och det allmänna under förutsättning att föreskrifterna gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.”. Av RF 8 kap. 19 § följer att regeringen ”så snart som möjligt” ska utfärda, dvs. promulgera de lagar som riksdagen beslutar. Därefter ska lagen ”så snart som möjligt” kungöras. Närmare bestämmelser om hur författningar ska publiceras finns i KungörandeL och författningssamlingsförordningen (1976:725). Det är naturligtvis i realiteten ett rent önsketänkande att gemene man, eller för den delen jurister, skulle känna till all kungjord lagstiftning. Principen om att okunskap om lagen straffar sig (iura ignorantia nocet) gäller dock alltjämt, vilket bl.a. innebär att rättsvillfarelse inte är någon ansvarfrihetsgrund. 17 Jfr Tore Strömberg, Om retroaktivitet, i Festskrift till Per Olof Ekelöf, 1972, s. 667. 18 Stig Strömholm, SvJT 1984 s. 923 ff., En svensk prejudikatlära: behov och möjligheter, här s. 923. 19 Black’s Law Dictionary, 7 u., 2000, s. 1059. 20 Se RB 54 kap. 10 § 1 st. 1 p. 21 Jfr Fitgers kommentar till rättegångsbalken 54 kap. 10 §. 2 2 För en rättshistorisk genomgång av prejudikatläran, se Jacob W. F. Sundberg, fr. Eddan t. Ekelöf, 2 u., s. 146 ff. 23 Se Stig Strömholm, SvJT 1984 s. 923 ff., En svensk prejudikatlära: behov och möjligheter, här s. 932, med där gjorda hänvisningar. 24 Jfr Stig Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5 u., 1996, s. 385. 25 Jfr Bert Lehrberg, Praktisk juridisk metod, 4 u., 2001, s. 102 och Lars A. E. Hjerner, Om Rättsfallstolkning, 2 u., 1973, s. 23. 26 Se Lars A. E. Hjerner, Om Rättsfallstolkning, 2 u., Stockholm, 1973, s. 67. 27 I värsta fall skulle man kunna tänka sig ett skadeståndsansvar eller straffansvar för tjänstefel. 2 8 Jfr Bert Lehrberg, Praktisk juridisk metod, 4 u., 2001, s. 102. 29 Stig Strömholm, SvJT 1984 s. 923 ff., En svensk prejudikatlära: behov och möjligheter, här s. 935. 30 Fördraget om Europeiska Unionen (FEU). 31 Mål 26/62 van Gend en Loos [1963] ECR 13. 32 Mål 6/64 Costa v. ENEL [1964] ECR 585. 33 Mål 11/70 Internationale Handelsgesellschaft [1970] ECR 1125. 34 Mål 106/77 Simmenthal [1978] ECR 629. 35 Mål 294/83 Parti Ecologiste ”Les Verts” v. Parliament [1986] ECR 1339. 36 Det finns dock ett antal fall där nationella domstolar motsatt sig detta, mest känt är motståndet från den tyska författningsdomstolen i Solange-fallen (Internationale Handelsgesellschaft mot Einfuhr- und Vorstalle Getreid, CMLR 1975, s. 540, Wünsche Handelsgesellschaft, CMLR 1987 del 3, s. 225 och Brunner mot Unionsfördraget, CMLR 1994 del 1, s. 57.) Det finns också vissa undantag för t.ex. ”nationell identitet”. 37 Se artikel 46 i Europakonventionen. 38 Appl. no. 30210/96, dom den 26 oktober 2000 [GC]. 39 Se t.ex. NJA 2003 s. 217, NJA 2003 s. 414, NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 584, NJA 2010 s. 363 och NJA 2012 s. 211. 4 0 Se t.ex. NJA 1982 s. 380, NJA 1983 s. 118 och NJA 1989 s. 389. 41 Se t.ex. NJA 1993 s. 41, NJA 1996 s. 377 och NJA 1999 s. 632. 42 Se t.ex. NJA 2004 s. 662, NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584. 43 Se NJA 2014 s. 323 (Blake Pettersson-målet) och NJA 2014 s. 332 (Gränsälvsmålet). 44 Ett särskilt problem med retroaktivitet är rådgivningsansvaret; vad händer med ansvaret för de råd man redan givit när rättsläget sedermera ändras, dvs. råd som var rätt då baserad på dåvarande praxis, men i efterhand visat sig vara fel? Detta framförallt om mottagaren av rådet lider skada på grund av att denne inrättat sig efter det? Ett torde stå klart och det är att man i vart fall måste informera mottagaren av rådet om den ändrade situationen. 4 5 Detta skedde först år 2005 genom NJA 2005 s. 462 (Lundgrenmålet). 4 6 Jfr Stig Strömholm, SvJT 1984 s. 923 ff., En svensk prejudikatlära: behov och möjligheter, här s. 939. 4 7 Paul Craig och Gráinne De Búrca, EU law, Text, Cases and Materials, 5 u., 2011, Oxford University Press, s. 63. 48 Mål C-61/79 Denkavit Italiana v. Amministrazione delle Finanze dello Stato [1980] ECR 1205, p. 16-17, förenade målen C-66/79, 127/79 och 128/79 Salumi v. Amministrazione delle Finanze [1980] ECR 1237, p. 9-10 och mål C-50/96 Deutsche Telekom AG v. Lilli Schröder [2000] ECR I 774, p. 43. 49 Mål C-50/96 Deutsche Telekom AG v. Lilli Schröder [2000] ECR I 774, p. 43. 50 C-43/75 Defrenne v. Société anonyme belge de navigation aérienne SABENA [1976] ECR 455. 51 Se bl.a. Mål C-57/93 Vroege v. NCIV Instituut voor Volkshuisvesting BV and Stichting Pensioenfonds NCIV [1994] ECR I 4541, p. 21 och mål C-50/96 Deutsche Telekom AG v. Lilli Schröder [2000] ECR I 743, p. 43 52 C-262/88 Barber v. Guardian Royal Exchange Assurance Group [1990] ECR I 1944, p. 41 och Vroege p. 30. 5 3 Mål C-57/93 Vroege v. NCIV Instituut voor Volkshuisvesting BV and Stichting Pensioenfonds NCIV [1994] ECR I 4541, p. 21. 54 Jfr C-43/75 Defrenne v. Société anonyme belge de navigation aérienne SABENA [1976] ECR 455, p. 70. 55 Jfr Chapman mot Förenade konungariket, appl. no. 27238/95, dom den 18 januari 2001 [GC], para. 70. 56 Jfr Christine Goodwin mot Förenade konungariket, appl. no. 28957/95, dom den 11 juli 2002 [GC], och fallet Grant mot Förenade konungariket, appl. no. 32570/03, dom den 23 maj 2006, i vilket Europadomstolen i para. 41–43 uttryckligen säger att Goodwinfallet enbart gällde från avgörandet. 57 För Europadomstolens syn på ratione temporis (domstolens tidsmässiga behörighet), se t.ex. Kotov mot Ryssland, appl. 54522/00, dom den 3 april 2012 [GC], para. 68. Mot detta synsätt skulle somliga kanske anföra att mänskliga rättigheter till sin natur är eviga och universella. Man får då fråga sig hur Europadomstolen överhuvudtaget kan ändra sin praxis och skapa ny rätt enligt principen om present day conditions och mena att Europakonventionen ska tolkas dynamiskt och evolutivt. 58 Appl. no. 6833/74, dom den 13 juni 1979, se särskilt p. 58. 5 9 För mer om rättsfallen, se Håkan Andersson, Retroaktivitet avseende lag respektive praxis, Infotorg den 28 januari 2003. 60 Appl. no. 42435/98. 61 Appl. no. 42713/98. 6 2 Se även NJA 2005 s. 462 (Lundgrenmålet) som rörde långsam handläggning. Högsta domstolen hänvisade i sitt avgörande till Kudla mot Polen, appl. no. 30210/96 [GC], dom den 26 oktober 2000, och till Zullo mot Italien, appl. no. 64897/01, dom den 10 november 2004 (målet hänsköts till stor kammare där det avgjordes den 29 mars 2006). Frågan om retroaktivitet kompliceras dock av att fallen rör långsam handläggning med delvis överlappande sakomständigheter. Fallet Kudla mot Polen rörde en mer processuell fråga, men fallet Zullo mot Italien rörde en mer materiell fråga kopplad till själva handläggningstiden. 63 För mer om rättsfallet, se bl.a. Clarence Crafoord och Sebastian Scheiman, Juridisk Publikation, nr 2 2012, s. 313 ff., Skadeståndsskyldighet vid rättighetskränkningar på arbetsmarknaden, samt Håkan Andersson, Juridisk Publikation, nr 2 2013, s. 249 ff., EKMR:s varierande horisontella effekter på olika civila krav — problem och konstruktiva möjligheter, här s. 265 f. 64 Appl. no. 75252/01. 6 5 Detta kan naturligtvis variera från fall till fall beroende på hur lång tid det gått mellan S(cid:0) och S(cid:0) och hur t.ex. samhällsdebatt och forskningsrön m.m. förändrats över tiden. 66 Appl. no. 24209/94, dom den 22 juli 2003. 67 Appl. no. 26624/95, dom den 27 november 2003. 68 Appl. no. 50774/99, dom den 11 januari 2005. 69 Appl. no. 30210/96, dom den 26 oktober 2000 [GC]. 70 Appl. no. 45950/99, dom den 8 juli 2004. 7 1 EU-domstolens dom den 26 februari 2013 i mål C-617/10 (REU 2013 I-00000). 72 Samma sekvens av avgöranden motsvaras i Högsta förvaltningsdomstolen av HFD 2013 ref. 71 (Plenimålet) och HFD 2014 ref. 35 (Resningsmålet). 73 Appl. no. 14939/03 [GC]. 7 4 Appl. no. 28957/95, dom den 11 juli 2002 [GC]. 75 Appl. no. 6833/74, dom den 13 juni 1979. 76 Appl. no. 7356/10, dom den 27 november 2014. 77 Detta ställer dock till logiska problem eftersom Sverige ”friades” i fråga om skattetilläggen i fallet Rosenquist mot Sverige, appl. no. 60619/00, beslut den 14 september 2004. 78 Jfr t.ex. Lars A. E. Hjerner i Om Rättsfallstolkning, 2 u., 1973, s. 23 och Stig Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5 u., 1996, s. 375 ff. 79 RB 54 kap. 10 § 1 st. 1 p., ändrad 1971 genom SFS 1971:218. 80 Jfr Bert Lehrberg, Praktisk juridisk metod, 4 u., 2001, s. 107 och Stig Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 1996, s. 383. 81 Detta genom den s.k. Inkorporeringslagen SFS 1994:1219. 82 Se t.ex. om utvecklingen av produktansvaret i Bertil Bengtsson, Domare och lagstiftare i samverkan och konflikt, Festskrift till Stig Strömholm, 1997, s. 122. Till detta kan läggas exemplen om att lagstiftningsarbetet om skadestånd vid överträdelser av Europakonventionen inte har lett längre än till SOU 2010:87. Frågan har istället hel t och hållet utvecklats genom domstolarnas försorg. Staten tycks ha svårt att lagstiftningsvägen följa Sveriges internationella åtaganden att följa EU-domstolens och Europadomstolens praxis, något som fått domstolarna att till stor del ta över ansvaret för följsamheten. Det går helt enkelt snabbare för domstolarna att följa t.ex. Europadomstolens praxis än vad det går för lagstiftaren att stifta lagar som följer Europadomstolens praxis. Frågan är om det ens är möjligt för lagstiftaren att hålla jämna steg med Europadomstolen som tolkar Europakonventionen dynamiskt och evolutivt i ljuset av the present day condition. För att Sverige ska uppfylla sina internationella åtaganden krävs det snarare en generellt ökad lyhördhet för Europadomstolens praxis i Sveriges domstolar, inte bara i Högsta domstolen. 83 Bertil Bengtsson lyfter frågan om pleniavgöranden ska behandlas annorlunda i Domare och lagstiftare i samverkan och konflikt, Festskrift till Stig Strömholm, 1997, s. 115, not 16. Han tycks dock komma till slutsatsen att även plenidomar avser ett rättsläge vid en tidigare tidpunkt. 8 4 Jfr Bertil Bengtsson, Domare och lagstiftare i samverkan och konflikt, Festskrift till Stig Strömholm, 1997, s. 115. 85 Jfr NJA 1950 s. 483 där testamenten riskerade att få en innebörd som inte var avsedd. 8 6 En domstol bör dock döma i den fråga som är för handen och inte hänvisa frågan vidare till lagstiftaren, annars riskerar det att bli en fråga om deni de justice.fotnot 13 · s. 761

Staten får inte åberopa sin egen försummelse1 hänvisning

Magnus Hermansson · SvJT 2014 s. 877–887 · 1 ställe

I samband med redogörelsen i domen för innebörden av artikel 13 i konventionen hänvisade Högsta domstolen till ovan nämnda NJA 2003 s. 217. Samtidigt hänvisade domstolen även till ett annat rättsfall, NJA 2004 s. 662. I det avgörandet behandlades frågan om en enskild har rätt till skadestånd av staten när denna har brustit i skyldigheten enligt EES-avtalet att genomföra rättsakter som medför rättigheter för enskilda. Domstolen besvarade den frågan jakande. Skadeståndsrätten enligt det rättsfallet motsvarar i allt väsentligt den rätt till skadestånd som till följd av den unionsrättsliga estoppel-principen föreligger när staten har underlåtit att genomföra ett unionsrättsligt direktiv.Rättsutvecklingen till och med NJA 2007 s. 747[^10] · p. 3 · s. 880

Regeringsformens fri- och rättighetsskydd och skadestånd1 hänvisning

Clarence Crafoord · SvJT 2009 s. 1062–1068 · 1 ställe

I NJA 2004 s. 662 fastslog Högsta domstolen att EES-avtalet genom sitt genomförande i svensk rätt utgjorde en självständig grund för statens skyldighet att ersätta enskilda för skador som vållats dem genom sådana överträdelser av skyldigheterna enligt EES-avtalet som kan tillskrivas staten, trots att EFTA-domstolens avgöranden inte är bindande och EES-avtalet inte innehåller en sådan lojalitetsplikt som motsvarar den som gäller enligt EG-fördraget.fotnot 3 · s. 1062

Enskildas rättsskydd vid lagstiftarens försummelse — om estoppelargumentet i svensk rätt2 hänvisningar

Martin Mörk, Magnus Hermansson · SvJT 2008 s. 229–261 · 2 ställen

Artikel 234 EG — en del av det svenska rättssystemet1 hänvisning

Martin Johansson · SvJT 2007 s. 216–232 · 1 ställe

Detta motstånd framgår ganska tydligt av minoritetens votum i HD:s dom i Andersson-målen, NJA 2004 s. 662 (T 2593-01, SA mot Staten, och T 2595-01, UA mot Staten, domar av den 26 november 2004) och Svea hovrätts domar i samma mål (T 4064-00, Staten mot Wåkerås Andersson, och T 4065-00, Staten mot Andersson, domar av den 7 juni 2001). Bl.a. stöder man sig på enbart det första av två yttranden från EG-domstolen rörande EES-avtalets förenlighet med EGfördraget, trots att detta yttrande föranledde en inte oväsentlig omförhandling av avtalet på de berörda punkterna. Man hänvisar också till ett yttrande från en generaladvokat som inte beaktat att EFTA-domstolen i ett annat mål avgjort den relevanta rättsfrågan. Man understryker vidare att EFTA-domstolens domar inte är bindande. Allt detta för att inte behöva tillämpa EES-rätten, trots att denna enligt samtligas uppfattning, även JK:s, inte hade korrekt genomförts av Sverige, vilket i sin tur lett till att de två berörda parterna inte fått vederbörlig ersättning enligt lönegarantilagen (se vidare Martin Johansson, "Sveinbjörnsdóttir confirmed by Högsta domstolen — But reluctance to apply Community law seems to persist", ERT 2005 p. 507). — Minoritetens votum har i doktrinen dock ansetts fullt motiverat eftersom protokoll 35 till EES-avtalet, enligt vilket avtalet inte kräver att någon normgivningsmakt överlämnas till någon institution inom EES, var ett absolut ”sine qua non” under EES-förhandlingarna (se Olle Abrahamsson, ”The relation between National Courts and the European Courts”, ERT 2006 s. 286). Det torde emellertid kunna ifrågasättas om det faktum att EES-avtalet inte kräver något överlämnande av normgivingsmakt verkligen är relevant för frågan om staten kan bli skadeståndsskyldig om den felaktigt genomför bestämmelser i ett avtal som den själv ratificerat.fotnot 55 · s. 229

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 2004–20061 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2007 s. 554–568 · 1 ställe

I NJA 2004 s. 662 ansågs EES-avtalet genom sitt genomförande i svensk rätt vara en självständig grund för att ålägga staten ersättningsskyldighet för skada vållad enskilda genom att staten överträtt avtalet. Ansvaret grundades alltså inte på SkL, varför staten inte kunde åberopa förbudet i 3 kap. 7 § denna lag om att talan på grund av beslut av regering och riksdag förutsätter att beslutet upphävts eller ändrats. Skadeståndsfrågan bedömdes här på samma sätt som om det gällt överträdelser av EG-rätten. Majoriteten ansåg sig här böra följa EFTAdomstolens bedömning. En minoritet kom till motsatt resultat, väsentligen på den grund att EFTA-domstolens yttranden inte på samma sätt som EG-domstolens var bindande för en nationell domstol.Översikt av innehållet · p. 11 · s. 557

Lovgivere og domstoler ved begynnelsen av det 21. århundre1 hänvisning

Inge Lorange Backer · SvJT 2006 s. 665–680 · 1 ställe

Sak E-9/97 Erla Maria Sveinbjörnsdóttir mot Island, [1998] EFTA Court Rep. 95; Nordisk Domssamling 1999 s. 652; NJA 2004 s. 662.fotnot 34 · s. 673