NJA 2000 s. 637.
Hänvisas från p. 1 (s. 876)
1.Enligt 3 kap. 7 § skadeståndslagen (1972:207) kan skadeståndskrav med anledning av riksdags- eller regeringsbeslut endast föras under förutsättning att beslutet upphävts eller ändrats. Högsta domstolen har dock slagit fast att ersättningskrav dessutom kan riktas mot staten när en domstol vid lagprövning enligt 11 kap. 14 § RF underkänner en författning såsom grundlagsstridig. Mot bakgrund av detta, samt med tanke på att det vore märkligt om man ”kunde utveckla ett annat slags lagprövning — och slippa uppenbarhetskravet — genom att väcka talan om skadestånd i stället för att i förekommande fall invända att en föreskrift är olaglig och därför inte får tillämpas”, har det ansetts att ett lagstiftningsfel måste vara uppenbart för att föranleda skadeståndsansvar enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen. Vad gäller lagstiftningsfel som innebär att en lag eller förordning står i strid med Europakonventionen har det diskuterats om det även i detta fall krävs att felet är uppenbart för att ersättning ska utgå enligt skadeståndslagen.s. 876
2.Som nämnts har Högsta domstolen uttalat att skadestånd ska dömas ut i alla de situationer där konventionen kräver detta. Mot denna bakgrund skulle man kunna påstå att diskussionen angående huruvida skadestånd på grund av lagstiftningsfel enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen endast kan utgå under förutsättning att ett sådant fel är uppenbart numera är om inte överspelad så åtminstone utan praktisk betydelse, i de fall där felet består i att lagstiftningsprodukten strider mot Europakonventionen. Vid konventionsbrott, hur de än tar sig uttryck, utgår helt enkelt skadestånd när konventionen, så som den tolkats av Europadomstolen, kräver det.s. 876