Rättsfall

NJA 2000 s. 637

Citera

NJA 2000 s. 637

BibTeX

@misc{nja-2000-s-637,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2000 s. 637}},
  year         = {2000},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

7 hänvisningar i 7 artiklar · 7 stycken/fotnoter

Epidemi och ersättning1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2020 s. 1191–1217 · 1 ställe

Regeln har i denna del blivit föremål för HD:s uppmärksamhet i några fall där förvaltningsbeslut överklagats till regeringen, se NJA 1984 s. 207, NJA 1985 s. 360, NJA 2000 s. 637 och NJA 2003 s. 263. Se vidare Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2 uppl. Stockholm 1996, s. 122.fotnot 21 · s. 1198

Högsta domstolen fortsätter omvandlingen av skadeståndsrätten1 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2014 s. 431–439 · 1 ställe

Det är tydligt att HD i detta fall velat gå försiktigt fram; domstolen har betonat situationens särdrag och inte gett anledning till några slutsatser om hur den ser på kränkningar av andra grundlagsfästa rättigheter. Här vet man knappast något om domstolens inställning. Inte bara den skiljaktiga ledamoten utan också avdelningen i övrigt kan ha ansett det angeläget med lagstiftning på området. 3. Vad angår den andra domen, beslutad av samma ledamöter (i detta fall enhälligt), rörde den mera komplicerade grundlagsfrågor. Det gällde den överenskommelse med bestämmelser om bl.a. visst fiskeförbud i Torne älv (gränsälvsöverenskommelsen), som redan gett upphov till en rad prejudicerande avgöranden av HD. I NJA 1996 s. 370 hade det bemyndigande som föreskrifterna byggde på befunnits strida mot regeringsformen, varför förbudet var ogiltigt. Regeringen beslöt då en ny förordning av 1997 med väsentligen motsvarande fiskeförbud. I en rad rättsfall (NJA 2000 s. 637, NJA 2001 s. 210 och NJA 2010 s. 8) hade prövats olika frågor om skadestånd på grund av det begångna felet, varvid skadeståndslagen åberopats. I det nu aktuella målet yrkade däremot vissa fiskare ersättning för ekonomisk skada på den grund att fiskeförbudet enligt 1997 års förordning utgjorde en sådan rådighetsinskränkning beträffande deras fastigheter som enligt dåvarande 2 kap. 18 § 2 st. RF (numera 2 kap. 15 § 2 st.) gav rätt till ersättning. Staten bestred yrkandet bl.a. på den grund att enskilda inte kunde grunda rätt till ersättning på paragrafen och att begränsningarna av fisket gjorts av miljö- och hälsoskäl, varför den inte omfattades av paragrafens ersättningsregel.p. 11 · s. 434

Staten får inte åberopa sin egen försummelse1 hänvisning

Magnus Hermansson · SvJT 2014 s. 877–887 · 1 ställe

Denna tvist har tidigare gett upphov till flera prejudikat från högsta instans: NJA 1996 s. 370, NJA 2000 s. 637, NJA 2001 s. 210 och NJA 2010 s. 8.fotnot 4 · s. 877

Integritetsskyddet i regeringsformen1 hänvisning

Elisabet Reimers · SvJT 2009 s. 435–451 · 1 ställe

NJA 2000 s. 637, som rörde regeringens bemyndigande till den s.k. gränsälvskommissionen.fotnot 25 · s. 444

Normprövning och Europakonventionen1 hänvisning

Clarence Crafoord · SvJT 2007 s. 862–881 · 1 ställe

NJA 2000 s. 637.fotnot 60 · s. 876

Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1997–20001 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2002 s. 33–51 · 1 ställe

NJA 2000 s. 637 gällde en ovanlig situation, som dock vållade mycket bekymmer när SkL tillkom: skadeståndstalan mot staten på grund av påstått fel i ett regeringsbeslut. Enligt 3 kap. 7 § får sådan talan inte ens föras om inte beslutet upphävts eller ändrats; man ville inte att regeringen skulle utsättas för några skadeståndsprocesser, vilka innebar en kontroll över regeringsmakten som inte passade in i vårt konstitutionella system. Det aktuella målet gällde en förordning (1987:976) där regeringen överlåtit åt Finsk-svenska gränsälvskommissionen rätten att föreskriva vissa förbud för fisket i området. Förordningen stred mot 10 kap. 5 § regeringsformen, som kräver riksdagsbeslut för att en sådan befogenhet skall överlåtas till mellanfolklig organisation. I ett tidigare mål (NJA 1996 s. 370) hade HD med stöd av 11 kap. 14 § regeringsformen konstaterat att ett uppenbart fel förelåg och att föreskriften därför inte kunde tillämpas i målet. Nu begärde sju yrkesfiskare ersättning för skada genom förbud och begränsningar av fisket som beslutats med stöd av den grundlagsstridiga förordningen. Staten yrkade avvisning, eftersom bemyndigandet i 1987 års förordning inte formellt upphävts eller ändrats. HD ansåg emellertid talan kunna tas upp till prövning, eftersom bemyndigandet i varje fall underkänts såsom grundlagsstridigt. — Det är knappast överraskande att taleförbudet i SkL tolkades restriktivt; sedan domstolskontroll genom rättsprövningslagen införts framstår förbudet knappast som befogat från principiell synpunkt (även om det alltjämt kan fylla en viss praktisk funktion som spärr mot meningslösa, kanske politiskt färgade processer), och vid talan grundad på brott mot EG-rätten gäller inte förbudet. I SOU 1997:194 har paragrafen föreslagits bli upphävd, men trots att SkL ändrats vid flera tillfällen därefter har regeringen tydligen inte kunnat besluta sig för en sådan reform.Förutsättningar för ansvar · p. 15 · s. 39

Senmodern ansvarsrätt - privaträtt som redskap för mikropolitik1 hänvisning

Thomas Wilhelmsson · 2001, s. 1–2006 · 1 ställe

Den kan ytterligare minska p.g.a. de de speciella procedurala problem som samman hänger med bestämmelsen i skadeståndslagen 3:5 (i Sverige skadeståndslagen 3:7), som förbjuder väckande av talan om ersättning för skada p.g.a. beslut av vissa högre myndigheter innan beslutet ändrats eller upphävts. Det må dock noteras att den finska regeln i motsats till den svenska inte nämner riksdagen i förteckningen över de högre myndigheter vilka är skyddade på detta sätt - förmodligen för att domstolskontroll av lagstiftning vid tiden för skadeståndslagens tillkomst ännu inte var accepterad hos oss. Man kan i dag också fråga sig, huruvida den nya finska grundlagens bestämmelse om rätten att väcka skadeståndstalan (118 §) kan påverka tillämpningen av skadeståndsla gen 3:5 så, att den i lagrummet förutsatta “upphävningen” av det ifrågavarande grund- lagsstridiga normbeslutet kunde ske genom att man fattar beslut om att åsidosätta den ifrågavarande normen i samma process där ansvarsfrågan avgörs. Jfr det svenska rätts fallet NJA 2000 s. 637, där den omständigheten att högsta domstolen i en tidigare rät tegång underkänt en bestämmelse i en förordning som grundlagsstridig ansågs betyda, att frågan om skadestånd kunde upptas till behandling utan hinder av skadeståndsla gen 3:7, trots att ifrågavarande förordningsbestämmelse inte formellt ändrats eller upphävts. - I Sverige har man numera föreslagit att skadeståndslagen 3:7 skulle upphävas, se SOU 1997:194 s. 145 ff.fotnot 1133 · s. 9