1.För att göra regelverket angående särskilda påföljder för ungdomar mer överskådligt har bestämmelserna samlats i ett nytt kapitel i brottsbalken, det tidigare upphävda 32 kap., som har fått rubriken ”Om överlämnande till särskild vård för unga”.s. 189
2.Som framgått av det föregående är det ett viktigt inslag i reformen att tillämpningen av böter för unga lagöverträdare skall minska. Visserligen framhålls i motiven (prop. s. 47 f.) att bötesstraffet som sådant är väl förenligt med de straffrättsliga kraven på förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens. Men nackdelen med böter är, framhålls det, bl.a. att böterna antingen kan leda till skuldsättning, med de negativa följder en sådan kan få, eller betalas av anhöriga och därmed få minskad betydelse som en reaktion på den unges brott. Som en del i ett system som syftar till rehabilitering och tillrättaförande i samhället passar därför bötesstraffet dåligt, i vart fall om det rör sig om högre böter.s. 189
3.Ett annat viktigt inslag är att tillämpningen av i vart fall korta fängelsestraff för unga skall minska. Även om det inte framgår klart förefaller det vara en ambition med den nya lagstiftningen att minska bruket också av sluten ungdomsvård. (Se härom formuleringen på s. 48 i propositionen där det talas om att bruket av ”frihetsberövande påföljder” för unga bör minska; se också motsvarande formuleringar överst på s. 64, nederst på s. 72 och strax under mitten på s. 76.)s. 189
4.En central förändring som de nya reglerna innebär är att man har snävat av tillämpningsområdet för när unga skall kunna komma i fråga för vård och behandling inom socialtjänstens ram (32 kap. 1 § brottsbalken) och gett överlämnandepåföljden en ny benämning — ungdomsvård. Samtidigt har förutsättningarna för användandet av ungdomstjänst vid tillrättaförandet av de unga lagöverträdarna vidgats väsentligt genom att ungdomstjänsten har ändrat karaktär från att ha varit en föreskrift vid överlämnande till vård inom socialtjänsten till att nu vara en ”egen” påföljd, som kan dömas ut fristående eller i förening med ungdomsvård. Vidare är det nu en för kommunerna obligatorisk uppgift att administrera ungdomstjänst.s. 190
5.Enligt tidigare reglering har även unga lagöverträdare som inte haft något egentligt vårdbehov kunnat dömas till vård inom socialtjänsten. Insatserna för dessa unga har många gånger varit begränsade till en samtalskontakt, förordnande av kontaktperson och deltagande i någon form av programverksamhet. Enligt regeringens mening bör påföljden ungdomsvård i större utsträckning än tidigare reserveras för dem med ett ”egentligt” vårdbehov och de ungdomar som snarare är i behov av enbart gränssättning bör dömas till andra påföljder (i propositionen s. 55 används just uttrycket ”egentligt” vårdbehov; i lagtexten sägs dock ”särskilt” behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen”. Rent språkligt finns det en skillnad mellan egentligt vårdbehov och särskilt vårdbehov. Det kan därför vara problematiskt att avgöra vad lagstiftaren egentligen menat. Ett rimligt förhållningssätt är väl dock att fokusera på uttryckssättet i lagtexten, som innebär att högre krav på vårdbehovet skall ställas än att detta skall vara ”egentligt”). Typiska tecken på att det föreligger ett särskilt behov av insatser enligt socialtjänstlagen eller lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga är att den unge är brottsaktiv eller har missbruksproblem. Ett mer begränsat vårdbehov är inte tillräckligt för att den unge skall dömas till ungdomsvård om vårdbehovet kan tillgodoses t.ex. inom ramen för ungdomstjänst. Påföljden ungdomstjänst kan nämligen, förutom att den består av oavlönat arbete, innehålla samtalskontakt med socialsekreterare samt viss programverksamhet.s. 190
6.Enligt regeringen skall risken för att den unge fortsätter att begå brott lyftas fram vid tillämpningen av påföljden ungdomsvård. Samtidigt uttalar regeringen att det dock bör undvikas att detta sker på ett sätt som medför att det krävs att det görs en konkret riskbedömning i varje enskilt fall ”eftersom det är förenat med stora svårigheter att göra sådana bedömningar på individnivå”. Inte heller får det enligt regeringen bli frågan om att utesluta en ung person med ett särskilt behov av vård eller andra åtgärder från påföljden i de fall en risk för fortsatt brottslighet inte kan befaras (se prop. s. 56).s. 190
7.De i vart fall delvis nya kriterierna för ungdomsvården är inte avsedda att innebära någon ändring av det tidigare gällande kravet på att de av socialnämnden planerade åtgärderna skall stå i proportion till det eller de brott som den tilltalade har begått. De grundkriterier som i övrigt gäller för påföljdsbestämningen, dvs. brottslighetens straffvärde, dess art och eventuell tidigare brottslighet, skall alltså även fortsättningsvis vägas mot innehållet i den tänkta påföljden så att det inte uppstår någon obalans mellan ”brottet och samhällets reaktion på detta” (prop. s. 58). Detta utvecklar regeringen ytterligare enligt följande. Såsom framhålls i förarbetena till 1999 års reform skall vårdinsatserna planeras utifrån den unges vårdbehov (prop. 1997/98:96 s. 147 ff.). Därefter skall domstolen pröva om den planerade insatsen är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottets straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet. Att det skall finnas en jämvikt mellan brottet och den tidigare brottsligheten och samhällets reaktion innebär t.ex. att om de planerade insatserna är begränsade bör ett överlämnande till vård ske endast vid brottslighet av förhållandevis lindrigt slag. Är det i stället tänkt att den unge skall placeras i t.ex. familjehem eller ett hem för vård eller boende, kan ett överlämnande komma i fråga även vid allvarligare eller mer omfattande brottslighet. Ju yngre den tilltalade är, desto större är dock utrymmet för att välja ett överlämnande till vård inom socialtjänsten [döma till ungdomsvård; vår anm.] som påföljd även för allvarlig brottslighet. I syfte att åstadkomma bättre proportionalitet skall vid denna bedömning även vägas in de eventuella tilläggssanktioner som kan komma i fråga. Det är domstolen som gör den slutliga bedömningen av detta. Finner domstolen att socialtjänstens insatser, i förekommande fall i förening med dagsböter eller ungdomstjänst, inte kan anses tillräckligt ingripande får domstolen inte besluta att den unge skall överlämnas till vård [dömas till ungdomsvård; vår anm.]. Att påföljden bör kunna användas i större utsträckning än i dag vid exempelvis allvarligare brott framgår av förslagen i avsnitt 7 [som handlar om ungdomsvård i förening med ungdomstjänst eller böter; vår anm.]. Skall ungdomsvården ske med stöd av socialtjänstlagen skall de planerade åtgärderna, som socialnämnden kommit överens med den unge om, redovisas i ett ungdomskontrakt. Domstolen skall meddela den unge en föreskrift om att följa det upprättade kontraktet. Innehållet i kontraktet, som den unge inte behöver ha undertecknat (ett muntligt samtycke räcker), skall följa av domen. Någon saklig förändring av vad som tidigare gällt enligt ordningen med vårdplan är inte avsedd med den nya regleringen. I stället grundar sig den ändrade benämningen på en idé att termen kontrakt tydliggör både att det är frågan om en reaktion på brott och vad som förväntas av den unge.s. 190
8.Är det aktuellt med tvångsvård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga skall den planerade vården framgå av en vårdplan, som skall fogas till domen. Några föreskrifter i anslutning till vårdplanen skall dock domstolen inte meddela.s. 191
9.Förutsättningarna för att rätten skall kunna döma till ungdomstjänst som (fristående) påföljd anges i 32 kap. 2 § brottsbalken. Liksom ungdomsvård kan påföljden ungdomstjänst ådömas ungdomar under 21 år, men tanken är att det normalt är ungdomar i gruppen 15–17 år som skall komma i fråga för ungdomstjänst. Detta uttrycks på så sätt att det krävs särskilda skäl för att döma den som är över 18 år till påföljden. Ett sådant särskilt skäl kan vara att brottet begåtts före 18 års ålder och den unge nyss fyllt 18 år när lagföringen sker. Antalet timmar ungdomstjänst som kan dömas ut är 20–150. Detta gäller även när ungdomstjänst är tilläggspåföljd till ungdomsvård (se 32 kap. 3 § brottsbalken). Enligt tidigare reglering kunde maximalt 100 timmar ungdomstjänst beslutas.s. 191
10.Syftet med förslaget om ungdomstjänst som en fristående påföljd är att denna påföljd skall kunna användas för unga lagöverträdare som inte har ett särskilt behov av vård eller andra insatser enligt socialtjänstlagen eller lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.s. 192
11.Påföljden ungdomstjänst kräver den unges samtycke och att denne bedöms lämplig att utföra ungdomstjänst. Det är rätten som ytterst gör lämplighetsbedömningen och det förutsätts inte att socialnämnden uttalat sig i frågan, även om det torde bli det normala.s. 192
12.Liksom vid ställningstagandet i frågan, om ungdomsvård skall ådömas, skall en proportionalitetsbedömning göras när det gäller ungdomstjänst. Beträffande den nedre gränsen för tillämpningsområdet konstaterar regeringen (prop. s. 73) att om brottsligheten inte är allvarligare än att den, såvitt vi förstår efter beaktande av de övriga omständigheter som inverkar på straffmätningen, bör föranleda endast penningböter så blir ungdomstjänst alltför ingripande och skall då inte ådömas. Men inte heller de lindrigaste dagsbotsstraffen, i det här fallet de som ligger under 60 dagsböter, bör enligt propositionen kunna ersättas med ungdomstjänst (se prop. s. 74 och 132).s. 192
13.Vad gäller den övre gränsen för tillämpningen av ungdomstjänst ges det i förarbetena i någon mån oklara besked. Regeringen uttalar nämligen följande i propositionen på s. 74 f. Regeringen anser [därför] att det är lämpligast att ungdomstjänst vanligtvis inte kommer i fråga för brottslighet med ett straffvärde, med beaktande av bl.a. 29 kap. 3 § första stycket 3 brottsbalken, som överstiger fängelse i ett år. För allvarligare brottslighet torde det ofta finnas skäl för att döma till ungdomsvård, om så är motiverat i förening med ungdomstjänst. Skulle det i ett enskilt fall inte finnas anledning att döma till ungdomsvård och är det inte aktuellt med en frihetsberövande påföljd kan villkorlig dom eller skyddstillsyn komma i fråga. Något senare, på s. 75 f., sägs detta: Tanken är att ungdomstjänst skall kunna användas för brottslighet som har ett straffvärde, med beaktande av bl.a. 29 kap. 3 § första stycket 3 brottsbalken, på upp till omkring ett års fängelse. Särskilda omständigheter, främst den tilltalades ungdom enligt 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken, skall beaktas vid straffmätningen. Dessa omständigheter gör normalt att unga skall dömas till ett lindrigare straff än vad som motiveras av straffvärdet. Med hänsyn till detta bör 150 timmars ungdomstjänst kunna användas för brott med ett straffvärde, efter beaktande av nämnda särskilda omständigheter, på omkring sex månaders fängelse. Som framgår laborerar regeringen här med, som det förefaller, två olika gränser, både ett år och sex månader. Dessutom talar man om ”straffvärdet” när man avser det straff som bör dömas ut efter reduktion med stöd av föreskriften i 29 kap. 7 § brottsbalken (ungdomsreduktionen). Detta kan knappast vara riktigt, eftersom beaktandet av den tilltalades ungdom ”rent allmänt” inte påverkar straffvärdet. Propositionsuttalandena leder till problem med hänsyn till att ungdomsreduktionen enligt domstolarnas praxis är större exempelvis för en femtonåring än för en sextonåring, för vilken i sin tur reduktionen är större än för en sjuttonåring osv. Läser man propositionen bokstavligt kan ungdomstjänst, i förhållande till det fängelsestraff (eller den slutna ungdomsvård) som annars skulle ha dömts ut, tillämpas i mindre utsträckning för en femtonåring än för en sextonåring och i mindre utsträckning för en sextonåring än för en sjuttonåring osv. Detta innebär att man för exempelvis en femtonåring skulle få stanna på en förhållandevis låg nivå i fråga om antalet timmar ungdomstjänst innan man måste gå över till villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård medan man för en sjuttonåring som närmar sig arton år skulle kunna tillämpa ungdomstjänsten fullt ut, dvs. hela vägen upp till övre gränsen 150 timmar. I fråga om tillämpningen av samhällstjänst gäller en annan linje. I princip är det här längden av det alternativa fängelsestraffet som blir avgörande (se NJA 2000 s. 314, särskilt s. 323). En rimligare ordning borde därför vara att domstolen först bedömer vilket straffmätningsvärdet är och sedan tillämpar ungdomstjänst som påföljd om detta värde inte överstiger fängelse sex månader. Visserligen har det hävdats att regeringen använt termen ”straffvärde” alldeles medvetet i propositionen, men att HD skulle anlägga en annan syn i nu aktuellt hänseende på ungdomstjänsten än man gjorde på samhällstjänsten i NJA 2000 s. 314 är enligt vår bedömning inte särskilt sannolikt. Detta gäller i all synnerhet som man i propositionen inte utvecklat denna, tämligen viktiga, problematik på sådant sätt att det gjorts alldeles klart hur man resonerat.s. 192
14.Under rubriken När skall ungdomstjänst väljas som påföljd? på s. 76 i propositionen ger regeringen några ytterligare anvisningar rörande tillämpningen av påföljden ungdomstjänst. Först uttalar regeringen att om valet står mellan ungdomstjänst och ungdomsvård så skall utgångspunkten vara att ungdomsvård skall väljas i första hand. Detta innebär att rätten först — om böter inte är en tillämplig påföljd och brottsligheten eller den unges tidigare brottslighet inte leder till att en frihetsberövande påföljd skall väljas — skall pröva om förutsättningarna för ungdomsvård föreligger. Är så fallet blir ungdomsvård den rätta påföljden. Detta gäller emellertid inte utan undantag. Ungdomstjänst kan nämligen väljas framför ungdomsvård om ungdomstjänst ”framstår som den lämpligaste påföljden”.s. 193
15.Om valet står mellan ungdomstjänst och villkorlig dom skall utgångspunkten vara att ungdomstjänsten har företräde om inte ”en mer ingripande påföljd än ungdomstjänst fordras”. Vad som skall förstås härmed är inte helt klart. Men regeringen förefaller ge uttryck för uppfattningen att villkorlig dom (med böter) är en mera ingripande påföljd än 150 timmar ungdomstjänst.s. 194
16.Avser påföljdsbestämningen ett brott där det finns anledning till ett kort frihetsberövande på grund av brottets art bör det enligt regeringen finnas ett förhållandevis stort utrymme för domstolen att i stället bestämma påföljden till ungdomstjänst. Dock bör även i dessa fall, fortfarande enligt regeringen, påföljden i första hand bestämmas till ungdomsvård om det finns förutsättningar för denna påföljd. På ungefär motsvarande sätt beskriver regeringen påföljdsvalet när det är fråga om återfall i brott. I denna situation anser regeringen dock att det ofta bör finnas förutsättningar för att döma till ungdomsvård, eventuellt i förening med tilläggspåföljd.s. 194
17.Att brottsligheten är av sådan art att skäl talar för fängelse skall alltså — i motsats till vad som enligt lagtexten i 32 kap. 1 § andra stycket brottsbalken gäller för användandet av ungdomsvård — inte utgöra något hinder mot tillämpningen av ungdomstjänst, utan bedömningen av om ungdomstjänst är en möjlig påföljd skall grunda sig enbart på brottslighetens straffvärde och tidigare brottslighet. Skälet till att hänsyn inte skall tas till brottslighetens art är att man med den nya påföljden avser att uppnå det delmål med reformen som innebär att de korta frihetsberövandena skall minskas. Således framhålls i motiven att det bör finnas ett förhållandevis stort utrymme för domstolen att välja ungdomstjänst som påföljd när det är frågan om ett brott vars art är sådan att det annars finns anledning till ett kort frihetsberövande (prop. s. 76). Genom en hänvisning i motiven (prop. s. 132) till rättsfallet NJA 2001 s. 913 lyfts mened som brottstyp fram särskilt i detta sammanhang.s. 194
18.Ungdomstjänstens huvudsakliga innehåll skall vara oavlönat arbete. I detta avseende finns det således ingen egentlig skillnad i förhållande till föreskriften samhällstjänst, förutom att kommunerna ansvarar för verkställigheten av ungdomstjänst och Kriminalvården ansvarar för verkställigheten av samhällstjänst. Inom ramen för ungdomstjänst skall dock även rymmas en skyldighet att delta i ”annan särskilt anordnad verksamhet” (32 kap. 2 § första stycket brottsbalken). Kommunerna ges frihet att bestämma det närmare innehållet i den verksamheten, som dock bör avse endast en mindre del av timmarna ungdomstjänst. I motiven ges som exempel inledande och avslutande samtal med anledning av ungdomstjänsten samt möjligheten för den unge att reflektera över sin livssituation och diskutera den aktuella brottsligheten (prop. s. 67).s. 194
19.Ungdomstjänst som fristående påföljd har inte rangordnats efter svårhetsgrad i förhållande till övriga påföljder. Om valet står mellan ungdomsvård, ungdomstjänst och dagsböter skall ungdomsvård emellertid väljas i första hand. Dock skall ungdomstjänst väljas om ungdomstjänst framstår som ”den lämpligaste påföljden” (prop. s. 76). I valet mellan ungdomstjänst och böter skall, enligt 32 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken, ungdomstjänst väljas om den påföljden inte är alltför ingripande.s. 195
20.Den vägledning som förarbetena ger i frågan om hur antalet timmar ungdomstjänst skall mätas ut vid ungdomstjänst som fristående påföljd är att området från och med 20 till ca 50 timmar förbehålls fall där alternativet är ett bötesstraff om minst omkring 60 dagsböter och att området från och med 50 timmar förbehålls fall som bör ge anledning till en strängare påföljd än böter (prop. s. 75). Något närmare besked huruvida det skall ske en proportionerlig fördelning av antalet timmar ungdomstjänst, utifrån straffmätningsvärdet, inom dessa ramar eller om omständigheter som brottslighetens art och återfall skall påverka i sammanhanget ges inte. Dock har det, vid undervisning på området i vilken personer som medverkat vid lagstiftningen har deltagit, angivits att följande omräkningstabell mellan ett tänkt bötesstraff eller fängelsestraff och ungdomstjänst skulle kunna tjäna som utgångspunkt.s. 195
21.Är det aktuellt att förena ungdomsvård med ungdomstjänst eller dagsböter gäller, i likhet med vid valet mellan dessa påföljder som fristående sådana, att ungdomstjänst skall väljas om den påföljden inte är alltför ingripande (32 kap. 3 § brottsbalken). Väljs ungdomstjänst som tilläggspåföljd kan vidare de principer som gäller för mätning av antalet timmar vid ungdomstjänst som fristående påföljd tjäna som vägledning (prop. s. 132).s. 195
22.I 32 kap. 4 § brottsbalken regleras reaktioner vid misskötsamhet av ungdomsvård och ungdomstjänst. Bestämmelsen innehåller också regler om hur det skall förfaras när en påföljd av detta slag annars inte kan genomföras på avsett sätt. Vidare återfinns i 32 kap. 5 § i balken bestämmelser om sluten ungdomsvård. Föreskriften i 32 kap. 5 § brottsbalken motsvarar vad som tidigare gällde enligt 31 kap. 1 a § brottsbalken. Vi avser inte att här närmare kommentera dessa bestämmelser.s. 195
23.Varken ungdomsvård, ungdomstjänst eller dagsböter omfattas av bestämmelserna i 34 kap. 1 § brottsbalken. Således kan en tidigare utdömd påföljd av dessa slag inte förklaras avse även brott som begåtts före domen eller efter domen men innan påföljden har upphört. Inte heller kan domstolen undanröja en sådan påföljd vid nyupptäckt brottslighet eller vid återfall i brott och i stället döma till annan gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.s. 196
24.I 34 kap. 8 § brottsbalken har emellertid införts en ny bestämmelse som gäller den situationen, att den som dömts till ungdomstjänst har begått annat brott innan påföljden börjat verkställas. Bestäms påföljden även för det eller de nya brotten till ungdomstjänst skall rätten, vid bestämmandet av antalet timmar, så långt möjligt iaktta att det sammanlagda antalet timmar ungdomstjänst inte blir högre än det antal timmar som skulle ha bestämts som gemensam påföljd för brotten. Bestämmelsen är tillämplig både när ungdomstjänst döms ut som fristående påföljd och när den utgör en tilläggspåföljd till ungdomsvård. Även om inriktningen är att det sammanlagda antalet timmar ungdomstjänst inte skall överstiga 150 ges domstolarna alltså en möjlighet att i denna situation gå utöver det maximala antalet timmar ungdomstjänst som kan dömas ut vid ett tillfälle. I förarbetena framhålls dock att detta mer sällan bör komma i fråga och då främst i situationer där påföljden i den senare domen skall bestämmas till ungdomsvård under förutsättning att denna förenas med ungdomstjänst och brottslighetens straffvärde är sådant att antalet timmar ungdomstjänst måste sättas högt. Att denna fakultativa bestämmelse till sin ordalydelse, om än med ett modernare språkbruk, har stora likheter med vad som enligt 34 kap. 3 § andra stycket brottsbalken skall iakttas vid straffmätningen av fängelsestraff för brott, som begåtts innan verkställighet av ett tidigare ådömt fängelsestraff påbörjats, omnämns inte propositionen. Inte heller berörs frågan, huruvida det finns anledning att vid tillämpningen av bestämmelsen göra skillnad mellan nyupptäckt brottslighet och återfall i brott efter den tidigare domen.s. 196
25.Efter att nu något närmare ha beskrivit den nya lagstiftningen om påföljder för unga lagöverträdare och den vägledning som i motiven ges i frågan om hur denna skall tillämpas vill vi i sammanhanget nämna den självklarheten, att domstolen vid lagföringen av unga givetvis har en möjlighet att välja bland även andra påföljder än de särskilda ungdomspåföljderna. Den ”katalog” av påföljder för ungdomar, eventuellt i kombination med varandra eller förenade med särskilda föreskrifter, som därmed står till buds, kan något förenklat sammanfattas enligt följande. (cid:1) Penningböter 200–4 000 (vid flerbrottslighet 10 000) kr (cid:1) Dagsböter 30–150 (vid flerbrottslighet 200) stycken (cid:1) Ungdomsvård (cid:1) Ungdomsvård + ungdomstjänst 20–150 timmar (cid:1) Ungdomsvård + 30–200 dagsböter (cid:1) Ungdomstjänst 20–150 timmar (cid:1) Villkorlig dom/skyddstillsyn (cid:1) Villkorlig dom/skyddstillsyn + kombinationspåföljd eller föreskrift (cid:1) Fängelse/sluten ungdomsvård Vilka påföljder som sedan i det enskilda fallet kan vara möjliga vid olika straffvärden eller ”straffmätningsstationer” kan åskådliggöras med nedanstående bild. De särskilda ungdomspåföljderna har inordnats i denna ”påföljdstrappa för ungdomar” utifrån de utgångspunkter för påföljdsvalet som lagstiftaren har angett enligt vår redovisning i det föregående. Med termen straffmätningsvärde avses det straff (böter eller fängelse) som den tilltalade skulle ha dömts till om straff hade valts som påföljd, närmare bestämt vilket straffet skulle ha blivit sedan, förutom straffvärdet, även eventuella billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § brottsbalken och den tilltalades ålder enligt 29 kap. 7 § brottsbalken har beaktats (att man i straffmätningsvärdet inte bör räkna in verkan av tidigare brottslighet vid straffmätningen — se 29 kap. 4 § brottsbalken — kan motiveras av att beaktandet av återfall lämpligen sker efter nästa steg vid påföljdsbestämningen, dvs. efter det att påföljdsvalet har gjorts. Vi vill påminna om att det i propositionen beträffande den övre gränsen för tillämpningen av ungdomstjänst talas om straffvärde och inte om det som vi betecknar som straffmätningsvärde och att det får bedömas som i viss mån osäkert vilken väg som rättstillämpningen kommer att slå in på, se ovan). Domstolens uppgift blir alltså att först avgöra vilket krav på ingripande som brottslighetens straffvärde och art och den tilltalades tidigare brottslighet ställer och sedan, med ledning av lagtexten och de anvisningar som lämnas i motiven samt yttrandet från socialtjänsten välja ”rätt” påföljd. Att detta inte i alla situationer är en enkel uppgift inses lätt. Vad som emellertid är viktigt att hålla i minnet är att påföljdssystemet för ungdomar är klart individualpreventivt inriktat och att domstolen således i varje enskilt fall — med de begränsningar som kravet på proportionalitet mellan brott och påföljd innebär — skall försöka hitta den påföljd som är mest lämplig från brottspreventiva utgångspunkter.s. 196