Stycket

13.Vad gäller den övre gränsen för tillämpningen av ungdomstjänst ges det i förarbetena i någon mån oklara besked. Regeringen uttalar nämligen följande i propositionen på s. 74 f. Regeringen anser [därför] att det är lämpligast att ungdomstjänst vanligtvis inte kommer i fråga för brottslighet med ett straffvärde, med beaktande av bl.a. 29 kap. 3 § första stycket 3 brottsbalken, som överstiger fängelse i ett år. För allvarligare brottslighet torde det ofta finnas skäl för att döma till ungdomsvård, om så är motiverat i förening med ungdomstjänst. Skulle det i ett enskilt fall inte finnas anledning att döma till ungdomsvård och är det inte aktuellt med en frihetsberövande påföljd kan villkorlig dom eller skyddstillsyn komma i fråga. Något senare, på s. 75 f., sägs detta: Tanken är att ungdomstjänst skall kunna användas för brottslighet som har ett straffvärde, med beaktande av bl.a. 29 kap. 3 § första stycket 3 brottsbalken, på upp till omkring ett års fängelse. Särskilda omständigheter, främst den tilltalades ungdom enligt 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken, skall beaktas vid straffmätningen. Dessa omständigheter gör normalt att unga skall dömas till ett lindrigare straff än vad som motiveras av straffvärdet. Med hänsyn till detta bör 150 timmars ungdomstjänst kunna användas för brott med ett straffvärde, efter beaktande av nämnda särskilda omständigheter, på omkring sex månaders fängelse. Som framgår laborerar regeringen här med, som det förefaller, två olika gränser, både ett år och sex månader. Dessutom talar man om ”straffvärdet” när man avser det straff som bör dömas ut efter reduktion med stöd av föreskriften i 29 kap. 7 § brottsbalken (ungdomsreduktionen). Detta kan knappast vara riktigt, eftersom beaktandet av den tilltalades ungdom ”rent allmänt” inte påverkar straffvärdet. Propositionsuttalandena leder till problem med hänsyn till att ungdomsreduktionen enligt domstolarnas praxis är större exempelvis för en femtonåring än för en sextonåring, för vilken i sin tur reduktionen är större än för en sjuttonåring osv. Läser man propositionen bokstavligt kan ungdomstjänst, i förhållande till det fängelsestraff (eller den slutna ungdomsvård) som annars skulle ha dömts ut, tillämpas i mindre utsträckning för en femtonåring än för en sextonåring och i mindre utsträckning för en sextonåring än för en sjuttonåring osv. Detta innebär att man för exempelvis en femtonåring skulle få stanna på en förhållandevis låg nivå i fråga om antalet timmar ungdomstjänst innan man måste gå över till villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård medan man för en sjuttonåring som närmar sig arton år skulle kunna tillämpa ungdomstjänsten fullt ut, dvs. hela vägen upp till övre gränsen 150 timmar. I fråga om tillämpningen av samhällstjänst gäller en annan linje. I princip är det här längden av det alternativa fängelsestraffet som blir avgörande (se NJA 2000 s. 314, särskilt s. 323). En rimligare ordning borde därför vara att domstolen först bedömer vilket straffmätningsvärdet är och sedan tillämpar ungdomstjänst som påföljd om detta värde inte överstiger fängelse sex månader. Visserligen har det hävdats att regeringen använt termen ”straffvärde” alldeles medvetet i propositionen, men att HD skulle anlägga en annan syn i nu aktuellt hänseende på ungdomstjänsten än man gjorde på samhällstjänsten i NJA 2000 s. 314 är enligt vår bedömning inte särskilt sannolikt. Detta gäller i all synnerhet som man i propositionen inte utvecklat denna, tämligen viktiga, problematik på sådant sätt att det gjorts alldeles klart hur man resonerat.s. 192