3 · Behörighetsreglerna

1.3.1 Forum solutionis för avtalsrättsliga tvister (art. 5.1 i konventionen) I det svenska rättsfallet NJA 2005 s. 586 yrkade käranden (AS) att svaranden, ett bolag med hemvist i Danmark (Rambøll), skulle förpliktas utge ett belopp till honom. Grunden för käromålet var en påstådd överenskommelse mellan parterna av innebörd att Rambøll skulle betala ersättning till AS för vissa av AS vidtagna åtgärder. Till stöd för den svenska domstolens behörighet åberopade AS regeln om uppfyllelseortens forum i art. 5.1 i Brysselkonventionen. Rambølls förpliktelse skulle nämligen fullgöras där AS hade sitt hemvist, vilket var inom domstolens jurisdiktionsområde.s. 855

2.Rambøll gjorde behörighetsinvändning och hävdade att något avtal inte hade ingåtts mellan parterna och att den förda talan därför inte gällde avtal i den mening som avses i art. 5.1 i konventionen. I denna situation uppkom det problem som är känt under beteckningen dubbelrelevanta rättsfakta, dvs. att käranden som grund för domstolens behörighet åberopar en omständighet (här: avtalet mellan parterna) som tillika är av omedelbar betydelse för bedömningen av målet i sak och vars existens bestrids av svaranden. Behöver käranden i sådana fall redan på det stadium då behörighetsfrågan prövas styrka eller åtminstone göra sannolikt att denna omständighet (avtalet) föreligger? Eller är kärandens blotta påstående om omständigheten i fråga i princip tillräckligt på detta stadium?s. 855

3.Vid sin prövning av detta spörsmål kom HD först in på GD:s tolkningsavgörande i fallet Effer. Av det rättsfallet framgår visserligen att art. 5.1 kan åberopas även när existensen av det avtal som käranden grundar sitt anspråk på är omtvistat mellan parterna. Svarandens nakna bestridande av avtalets existens är således inte tillräckligt för att utesluta behörighet enligt art. 5. Däremot är rättsfallet mycket svårtolkat när det gäller frågan om några beviskrav, och i så fall vilka, för att avtal ingåtts i detta sammanhang skall ställas på käranden. HD kom, väl med rätta, fram till att GD inte tagit ställning härtill i sitt avgörande i Effer.s. 855

4.Vidare diskuterade HD fallet Shevill, som kretsade kring art. 5.3 i konventionen angående behörighet i mål om utomobligatoriskt skadestånd. Där ställde den hänskjutande nationella domstolen bland annat frågan vilka bestämmelser om förfarandet och om bevisning som skall tillämpas när domstolen prövar sin behörighet. GD:s svar gick ut på att sådana frågor inte regleras i konventionen utan får avgöras enligt tillämpliga regler i nationell rätt, förutsatt att en sådan tillämpning inte äventyrar konventionens avsedda effekt. Härav drog HD slutsatsen att frågor om bevismedel och beviskrav för att avtal har träffats faller utanför konventionens tillämpningsområde och därmed inte skall besvaras genom en tolkning av konventionen. Däremot ankommer det på den nationella domstolen att vid prövningen av sin behörighet se till att en tillämpning av de nationella reglerna vad gäller beviskravet inte undergräver konventionens avsedda effekt. En konsekvens av den sålunda intagna ståndpunkten var att HD avslog ett av Rambøll framställt yrkande att förhandsavgörande angående tolkningen av art. 5.1 i konventionen skulle inhämtas från GD.s. 856

5.Vilken nationell lags regler var tillämpliga i fråga om beviskravet för att det påstådda avtalet hade ingåtts? Det skulle avgöras med ledning av Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Av art. 4.2 i den konventionen följde att svensk lag skulle presumeras vara tillämplig på avtalet. Då avtalet hade sin närmaste anknytning till Sverige, saknades anledning att frångå presumtionen.s. 856

6.Vid sin prövning inom ramen för svensk rätt fann HD av i beslutet angivna ändamålsskäl och processekonomiska skäl det vara rimligt att domstolen, när förekomsten av det av käranden påstådda avtalet bestrids, godtar de omständigheter käranden åberopar till stöd för att avtal har ingåtts utan några krav på bevisning härom. En förutsättning är dock att det inte redan av vad käranden anfört eller av andra skäl är uppenbart att påståendet om att avtal träffats saknar grund. Så förhöll det sig inte i förevarande fall.s. 856

7.Slutligen återstod spörsmålet huruvida den av HD formulerade regeln för behandlingen av dubbelrelevanta rättsfakta kunde anses undergräva konventionens avsedda effekt. Härvid pekade HD på den möjligheten att en domstol som har godtagit kärandens uppgift om ett ingånget avtal och därför funnit sig behörig senare vid sin prövning av själva saken kommer fram till att avtalet inte existerade och därför ogillar talan i stället för att avvisa den. Detta skulle kunna anses innebära att saken har undandragits prövning av den domstol som rätteligen varit behörig att avgöra den. På närmare anförda skäl fann HD dock att detta inte kunde sägas undergräva konventionens avsedda effekt. Slutet blev därför att den svenska domstolen var behörig.s. 856

8.Frågor om behandlingen av dubbelrelevanta rättsfakta har varit uppe till bedömning i några tidigare svenska rättsfall men utan att diskuteras på långt när lika ingående som i HD:s avgörande. Närmare om hithörande spörsmål se Pålsson i SvJT 1999 s. 315–329.s. 857

9.Tolkningen av art. 5.1 (jämte art. 5.3) har också varit föremål för GD:s bedömning, nämligen i fallet Engler. Det fallet är dock i första hand av intresse såvitt avser konsumentavtal och behandlas nedan i avsnitt 3.3. 3.2 Gemensamt forum för flera svarande (art. 6.1 i förordningen) I det svenska rättsfallet NJA 2005 s. 652 förde Mærsk Sverige AB (Mærsk) vid Stockholms tingsrätt talan dels mot det svenska Tullverket, dels mot ett italienskt bolag (Fila) med krav på betalning av ett belopp. Till stöd för käromålet anförde Mærsk i korthet följande omständigheter:s. 857

10.Mærsk hade på uppdrag av ett bolag transporterat ett parti skor i containrar från Kina till Göteborg. Omdirigering av godset beordrades till Italien. Sedan godset anlänt till Göteborg och Mærsk tagit det i förvar, gjorde Mærsk därför anmälan till Tullverket om transitering och återexport av containrarna. Därefter ansökte Fila med stöd av en EG-förordning i fråga om varor som misstänks vara varumärkesförfalskade att Tullverket skulle agera beträffande godset för att tillvarata Filas rättigheter såvitt avsåg dess registrerade varumärke. Tullverket biföll Filas ansökan och beslöt att hålla kvar containrarna med godset, vilket därefter lagrades på bekostnad av Mærsk. Då Mærsk genom Filas ansökan och Tullverkets beslut tvingats att svara för förvaringen, var svarandena enligt Mærsks mening skyldiga att ersätta Mærsk för kostnaderna härför.s. 857

11.Stockholms tingsrätt var ostridigt behörig att pröva den mot Tullverket förda talan. Var domstolen också behörig att pröva den mot Fila, som hade hemvist i Italien, väckta talan? Som grund för sådan behörighet åberopade Mærsk art. 6.1 i Bryssel I-förordningen. Enligt denna bestämmelse kan talan mot den som har hemvist i en medlemsstat och som är en av flera svarande, väckas vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.s. 857

12.HD fann det klarlagt att de båda käromålen grundade sig på väsentligen samma faktiska omständigheter samt att det också fanns ett nära samband mellan de rättsliga grunderna för dem. Vidare var sambandet sådant att en gemensam handläggning och dom var påkallad för att undvika risken att oförenliga domar meddelades som en följd av att käromålen prövades i olika rättegångar. Ty det kunde i så fall inträffa att båda de aktuella käromålen ogillades på den grunden att ersättningsskyldighet ålåg den andra av de instämda svarandena. Sådana domar måste anses oförenliga med varandra i den mening som avses i art. 6.1 i förordningen. På grund härav och då inget annat hinder förelåg, skulle Stockholms tingsrätt anses behörig.s. 857

13.Begreppet ”käromål som har samband med varandra” figurerar också i de bestämmelser om konnexitet mellan olika käromål som finns i art. 28 och definieras där på samma sätt som i art. 6.1. I det sammanhanget har begreppet i GD:s praxis getts en extensiv tolkning. Bör en sådan tolkning anläggas också när det gäller art. 6.1? Eller bör begreppet snarare tolkas restriktivt på samma sätt som den bestämmelse om hinder för erkännande av en utländsk dom på grund av oförenlighet med en i forumlandet meddelad dom som finns i art. 34.3 i förordningen? Till stöd för den ståndpunkten kan anföras att alla behörighetsregler i förordningen som innefattar undantag från huvudregeln i art. 2 i princip bör ges en restriktiv tolkning. Denna uppfattning synes även GD ha gett uttryck för i sin tolkningspraxis till den motsvarande bestämmelse som finns i art. 6.1 i Brysselkonventionen. Å andra sidan innebär denna praxis knappast att art. 6.1 i förordningen skall tolkas lika restriktivt som art. 34.3.s. 858

14.HD gav sig inte in i diskussion av dessa tämligen intrikata spörsmål. Kanske ansåg HD det vara klart att förevarande fall omfattades av art. 6.1 även vid en restriktiv tolkning av bestämmelsen. Det är i så fall en uppfattning som det svårligen kan resas någon gensaga mot.s. 858

Fora för konsumenttvister (art. 13–15 i konventionen)

1.I fallet Engler hade en person (E) med hemvist i Österrike under sin hemadress tagit emot en försändelse från ett tyskt bolag (Versand) som sålde varor genom postorder. Försändelsen innehöll dels ett ”utbetalningsbesked”, dels en katalog över varor som salufördes av Versand. Med katalogen följde en ”icke-bindande beställningskupong”. ”Utbetalningsbeskedets” utformning och innehåll var sådant att E fick intrycket att hon hade vunnit ett belopp i ett av Versand anordnat lotteri. E trodde att den enda förutsättningen var att E ”redan samma dag” returnerade beskedet till företaget, vilket E gjorde. Versand vägrade emellertid att betala ut vinsten.s. 858

2.E väckte då talan mot Versand vid österrikisk domstol och yrkade att Versand skulle förpliktas betala ut beloppet i fråga (jämte ersättning för kostnader och utlägg). Enligt E rörde det sig om en talan som avsåg avtal, eftersom Versand genom sitt löfte om vinst hade försökt förmå E att ingå avtal om köp av varor från företaget. Talan grundades också på andra omständigheter, vilka här inte behöver relateras. Sedan Versand gjort behörighetsinvändning, beslöt den österrikiska domstolen att ställa några frågor till GD. Det första spörsmålet var huruvida en talan av det slag som E förde i målet utgjorde en talan angående ett konsumentavtal i den mening som avses i art. 13.I.3 i Brysselkonventionen.s. 859

3.Enligt GD:s mening var inte alla förutsättningar för tillämpning av nämnda bestämmelse uppfyllda. Klart var visserligen att E hade handlat som konsument. Det var också klart att Versand i sin marknadsföring hade riktat sig till E på det sätt som avses i art. 13.I.3 a) i konventionen genom att skicka ett personligt meddelande till E med löfte om utbetalning av en vinst och samtidigt översända en katalog med tillhörande beställningssedel, i vilken Versands varor bjöds ut till försäljning, uppenbarligen i syfte att förmå E att acceptera företagets erbjudande. Emellertid hade Versands åtgärder inte resulterat i att ett sådant avtal som avses i den aktuella bestämmelsen ingåtts mellan parterna. Därmed var det klarlagt att utbetalningen av den förespeglade vinsten inte var beroende av att E beställde varor från Versand och att E faktiskt inte hade beställt några varor.s. 859

4.Under sådana omständigheter kunde en talan som den som väckts av E inte anses gälla avtal i den mening som avses i art. 13.I.3. Härvid lade GD stor vikt vid sin i fast rättspraxis intagna ståndpunkt att de särskilda regler om behörigheten i konsumenttvister som finns i art. 13–15 i konventionen skall tolkas restriktivt, eftersom de utgör undantag från den allmänna principen i art. 2 att talan skall väckas vid domstol i den konventionsstat där svaranden har hemvist.s. 859

5.I ett tidigare snarlikt fall, Gabriel, hade GD däremot funnit de i art. 13.I.3 angivna förutsättningarna vara uppfyllda. Det fallet skiljer sig dock från det här kommenterade på så sätt att konsumenten där var tvungen att beställa varor innan han tilläts delta i säljarens lotteri och kunde ta del av den förespeglade vinsten. Någon motsättning finns därför inte mellan de båda avgörandena.s. 859

6.Fallet Engler gav i ett andra steg upphov till frågan huruvida en talan som den i målet aktuella rörde avtal i den mening som avses i art. 5.1 i konventionen. I den delen uttalade GD att det redan av bestämmelsens lydelse framgår att det för dess tillämplighet inte krävs att något avtal har slutits samt att bestämmelsen är tillämplig även om parterna tvistar om existensen av det avtal som ligger till grund för talan. GD fann sig därför kunna konstatera att uttrycket ”talan som avser avtal” i art. 5.1 inte har tolkats restriktivt av domstolen. Det förhållandet att målet inte rörde ett avtal i den mening som avses i art. 13.I hindrade därför i och för sig inte att talan likväl ansågs som avtalsrättslig i den mening som avses i art. 5.1.s. 860

7.Vid bedömningen huruvida så var fallet i det aktuella målet fann GD, i anknytning till sin tidigare praxis, att det måste föreligga en rättslig förpliktelse som en part frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person och att kärandens talan grundas på denna förpliktelse. På anförda skäl kom GD till slutsatsen att dessa villkor var uppfyllda i ett mål som det här aktuella, vilket följaktligen omfattades av art. 5.1 i konventionen.s. 860

8.Från E:s synpunkt torde GD:s bedömningar inte ha tett sig särskilt tillfredsställande. Ty medan det är klart att österrikisk domstol enligt art. 14.I i konventionen skulle ha varit behörig att pröva E:s talan, om tvisten befunnits röra ett konsumentavtal enligt art. 13.I, ter det sig inte särskilt sannolikt att någon österrikisk domstol skulle vara behörig med tillämpning av art. 5.1.s. 860

9.Troligt, om än inte alldeles givet, är att bedömningen av fallet Engler skulle bli densamma med tillämpning av de bestämmelser om forum för konsumenttvister som numera finns i art. 15 i Bryssel Iförordningen.s. 860

10.Slutligen skall nämnas att målet gav upphov även till ett tredje spörsmål, nämligen om en talan som den som fördes i målet kunde anses röra skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i art. 5.3 i konventionen. I den delen erinrade GD om sin fasta rättspraxis av innebörd att art. 5.3 är subsidiär i förhållande till art. 5.1 i den meningen att den omfattar (endast) fall där det gentemot svaranden görs gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal enligt art. 5.1. Då art. 5.1 befunnits vara tillämplig i ett fall som detta, kunde det inte komma i fråga att tillämpa art. 5.3. 3.4 Forum för vissa tvister rörande fast egendom (art. 16.1 i konventionen) I fallet Klein och Klein hade två makar (K) med hemvist i Tyskland ingått ett som medlemskapsavtal (Mitgliedschaftsvertrag) rubricerat avtal med ett bolag (Rhodos) som hade sitt säte på Isle of Man. Genom avtalet blev makarna K, vilka angavs som förvärvare (Käufer), medlemmar i en klubb, något som var ett nödvändigt villkor för att förvärva en nyttjanderätt på tidsdelningsbasis (time-share) till en semesterbostad. Genom samma avtal förvärvade makarna K nyttjanderätt till en lägenhet i en hotellanläggning i Grekland under en vecka per år för en period av nästan 40 år. Det avtalade priset var 13300 D-Mark, varav 10153 D-Mark avsåg medlemskapsavgiften. Makarna K betalade först en handpenning och sedan det totala beloppet (utan att dra av handpenningen, en aspekt av målet som här förbigås).s. 860

11.Sedermera gjorde makarna K vid tysk domstol gällande att avtalet var ogiltigt och yrkade återbetalning av det erlagda beloppet. Rhodos gjorde kompetensinvändning under påstående att grekisk domstol enligt art. 16.1 a) i Brysselkonventionen var exklusivt behörig att pröva saken. Den frågan hänsköts till GD.s. 861

12.GD hänvisade först till sin från tidigare praxis välkända inställning att art. 16, såsom undantag från konventionens allmänna behörighetsregler, skall tolkas snävt samt att det huvudsakliga skälet för den där stadgade exklusiva behörigheten för fastighetslandets domstolar är att dessa domstolar har bäst förutsättningar att få god kännedom om de faktiska omständigheterna genom att göra kontroller, undersökningar och expertbedömningar på platsen och att tillämpa där gällande regler och bruk. Speciellt i fråga om nyttjanderätt till fast egendom erinrade GD om vad som sägs i Jenard-rapporten om att art. 16.1 i synnerhet avser tvister om ersättning för skador som orsakats av hyresgästen.s. 861

13.Det aktuella målet gällde emellertid inte någon sådan fråga. Vidare utgjorde avgiften för klubbmedlemskapet den största delen av det avtalade priset. Den del av priset som belöpte på förvärvet av nyttjanderätt till den fasta egendomen kunde uppskattas till ca 2000 DMark. Värdet av nyttjanderätten hade således en ekonomisk betydelse som var endast sekundär i förhållande till rätten att bli medlem i klubben. I det sammanhanget hänvisade GD till ett tidigare rättsfall där GD slagit fast att ett avtal som inte enbart avser nyttjanderätt till en fastighet på tidsdelningsbas utan också tillhandahållande av olika tjänster som är av större värde än nyttjanderätten till fastigheten inte utgör ett avtal om hyra av fast egendom. Det avgörandet avsåg visserligen tolkningen, inte av konventionen utan av en bestämmelse i ett EG-direktiv, men mot bakgrund av sambandet mellan konventionen och gemenskapens rättsordning skulle avgörandet beaktas även vid tolkningen av konventionen.s. 861

14.Av dessa och vissa andra skäl som här kan förbigås blev GD:s slutsats att sambandet mellan det aktuella klubbmedlemskapsavtalet och den fasta egendom som kunde komma att nyttjas av makarna K inte var tillräckligt nära för att avtalet skulle kunna anses som ett avtal om nyttjanderätt i den mening som avses i art. 16.1 a) i konventionen.s. 862

15.Denna bestämmelse utgjorde således inte något hinder för den tyska domstolens behörighet. Däremot framgår det inte vilken grund som positivt åberopades till stöd för behörigheten. Då svaranden hade hemvist på Isle of Man, som ligger utanför konventionsområdet, synes behörighetsfrågan enligt art. 4.I ha varit att bedöma enligt autonom tysk lag.s. 862

16.I fallet CEZ förde Land Oberösterreich vid österrikisk domstol talan mot det tjeckiska energiföretaget CEZ. Käromålet gick ut på att CEZ, som drev ett kärnkraftverk beläget i Tjeckien nära gränsen till Österrike, skulle förpliktas upphöra med störningar som driften av kraftverket påstods åsamka viss jordbruksmark som var belägen i Österrike och tillhörde Land Oberösterreich. Till stöd för anspråket åberopade Land Oberösterreich vissa bestämmelser i den österrikiska civillagen. En av de frågor som kom upp i målet och den enda som GD fann sig behöva ta ställning till var huruvida, såsom hävdades av Land Oberösterreich, talan avsåg sakrätt i fast egendom och österrikisk domstol därför var (exklusivt) behörig enligt art. 16.1 a) i Brysselkonventionen.s. 862

17.Inledningsvis bör påpekas att Tjeckien inte var part i Brysselkonventionen och att svaranden följaktligen inte hade hemvist i en konventionsstat. Av art. 4.I i konventionen framgår dock att art. 16 skall tillämpas även mot en sådan svarande, givetvis under förutsättning att tvisten är av ett slag som anges i bestämmelsen. Det var därför relevant att ställa frågan huruvida den väckta talan avsåg sakrätt i fast egendom.s. 862

18.Av tidigare rättspraxis framgår att begreppet ”sakrätt i fast egendom” skall tolkas autonomt. Som GD vidare påpekade framgår det likaledes av fast rättspraxis att art. 16, och särskilt art. 16.1 a), inte skall ges en mera vidsträckt tolkning än dess ändamål kräver. GD hänvisade också till de skäl som bär upp regeln om exklusiv behörighet för fastighetsforum, jfr ovan om fallet Klein och Klein.s. 862

19.Slutsatsen blev att en talan som går ut på att en person skall förpliktas att upphöra med störningar, eventuellt i förebyggande syfte, såsom i målet vid den nationella domstolen, inte innebär att någon sakrätt i fast egendom ifrågasätts. Grunden för en sådan talan är visserligen det intrång som skett i en sakrätt i fast egendom, men det är i sammanhanget av underordnad betydelse att den rättigheten avser fast egendom. Tvisten hade inte tett sig väsentligt annorlunda om de rättigheter som käranden söker skydda mot de påstådda störningarna hade varit av annan art, t.ex. rätten till kroppslig integritet eller till lös egendom.s. 863

20.En talan av det slag som fördes i målet omfattades således inte av art. 16.1 a) i konventionen. Det kan tilläggas att den österrikiska domstolen ej heller skulle kunna grunda behörighet t.ex. på art. 5.3 i konventionen, eftersom svaranden inte hade hemvist i en konventionsstat och art. 16 därför var den enda bestämmelsen i konventionen som kunde komma i fråga för tillämpning. I stället synes domstolen ha fått falla tillbaka på sin egen nationella lag, se art. 4.I.s. 863

21.En fråga om begreppet ”nyttjanderätt till fast egendom” aktualiserades i det svenska rättsfallet NJA 2005 s. 100. Där yrkade ett svenskt aktiebolag (CUJAB) vid Göteborgs tingsrätt att svaranden, en dansk medborgare (PL) med hemvist i Göteborg, skulle förpliktas att till CUJAB betala vissa belopp. Kravet grundades på ett avtal om rörelsearrende mellan CUJAB och PL. Enligt CUJAB hade PL inte erlagt avtalad arrendeavgift för en period av ett år, alternativt ersättning för det faktiska nyttjandet av rörelsen under samma period (för enkelhetens skull förbigås här ett av CUJAB framställt andrahandsyrkande, vilket synes vara av mindre intresse). Avtalet avsåg driften av en hotelloch restaurangrörelse. Denna rörelse var inrymd i en fastighet som var belägen i Val Thorens, Frankrike, och som tillhörde ett dotterbolag till CUJAB. Avtalet innefattade bland annat hyresrätten till rörelsens lokaler i fastigheten.s. 863

22.PL gjorde behörighetsinvändning under hänvisning till att talan avsåg nyttjanderätt till fast egendom belägen i Frankrike och att fransk domstol därför var exklusivt behörig enligt art. 16.1 a) i Brysselkonventionen. Invändningen underkändes emellertid i samtliga instanser.s. 863

23.HD redogjorde först för vad som förut har sagts om restriktiv tolkning av bestämmelserna i art. 16 i konventionen och om den bärande motiveringen för den exklusiva behörigheten för forum rei sitae i fall som hör under art. 16.1 a). Vidare gick HD in på GD:s avgöranden i fallen Sanders, Hacker och Dansommer. Konklusionen blev att ett avtal som innefattar upplåtelse av nyttjanderätt till fast egendom faller utanför tillämpningsområdet för art. 16.1 a), om avtalets huvudsakliga syfte är ett annat än att upplåta sådan nyttjanderätt. Frågan blev då huruvida uthyrningen av lokalerna i det aktuella fallet haft sådan betydelse att avtalets väsentliga syfte måste sägas ha varit att upplåta nyttjanderätt till fastigheten. I denna del uttalade HD bland annat att det ligger i sakens natur att lokalerna vid upplåtelse av en hotellrörelse är av stor betydelse. På närmare anförda skäl och vid en samlad bedömning fann HD likväl att det inte visats eller annars framgått att det aktuella avtalet haft ett annan huvudsakligt syfte än att upplåta driften av den befintliga hotellrörelsen som sådan. CUJAB:s talan kunde därför inte sägas avse nyttjanderätt till fast egendom i den mening som avses i art. 16.1 a) i konventionen. Slutligen följde det av huvudregeln i art. 2 att svensk domstol var behörig, eftersom svaranden hade hemvist här i landet.s. 863