Se t.ex. Stockholms tingsrätts avvisningsbeslut den 31 mars 2000 i mål T 406999 och NJA 2003 s. 217. Se även JK dnr 3318-03-40, beslut 2003-12-03, JK dnr 1043-02-40, beslut 2004-03-31.
Hänvisas från p. 3 (s. 554)
1.Skadestånd för kränkningar av Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna (EKMR eller ”konventionen”) inför svenska domstolar är en aktuell fråga. HD:s dom i NJA 2005 s. 462, har hittills följts av en dom från Svea hovrätt i januari 2006. HD har nyligen meddelat prövningstillstånd i detta mål samt i ett annat mål rörande frågan om man kan grunda skadeståndskrav direkt på EKMR artikel 5.5. Justitiekanslern (JK) har dessutom föreslagit att man skall överväga om en ny lagbestämmelse bör antas som skulle underlätta utdömande av skadestånd för brott mot rätten till privatliv (artikel 8). JK:s förslag är delvis en reaktion på Europadomstolens dom i von Hannover v. Germany.s. 553
2.NJA 2005 s. 462 satte punkt för en process som, för kärandens del, började 1991. Kärnfrågorna var i vilken mån det skadestånd man kan erhålla enligt skadeståndslagen (1972:207) och allmänna skadeståndsrättsliga principer kan tillgodose EKMR:s krav samt, om dessa krav inte fullt ut tillgodoses, frågan om man kan grunda en skadeståndstalan inför svensk domstol direkt på EKMR artikel 13. Artikel 13, som den har tolkats av Europadomstolen, stadgar att alla som hävdar att deras konventionsrättigheter kränkts har rätt till ett ”effektivt rättsmedel inför nationell myndighet”.s. 553
3.Inom doktrinen framfördes först 1998 argumentet att lagstöd kan yrkas för en skadeståndstalan, genom hänvisning till lagen som inkorporerade EKMR (1994:1219, ”inkorporationslagen”). Debatten tog ordentlig fart år 2000 med Europadomstolens avgörande i Kudla v. Poland som klargjorde att fördragsslutande stater var förpliktade att se till att det fanns effektiva rättsmedel på nationell nivå för att kunna påskynda långsamma domstolsprocesser. Ett antal försök gjordes att föra skadeståndstalan inför svensk domstol med angivande av artikel 41 i konventionen som grund. Artikel 41 stadgar att Europadomstolen får utdöma ”skälig gottgörelse”. Svensk domstol har inte bifallit något sådant skadeståndsyrkande. Skadeståndsfrågan har också behandlats i ett antal artiklar, skrivna av praktiker. I dessa artiklar har främst två typer av argument förts fram. Det första är att Europadomstolens praxis kräver, i princip, att det bör vara möjligt för nationella domstolar att kunna utdöma skadestånd för varje konventionskränkning. Det andra är att bedömningen av ersättningsnivån bör göras utifrån Europadomstolens rättspraxis om ”skälig gottgörelse” i artikel 41, dvs. när Europadomstolen finner att en kränkning har skett och att den skall kompenseras.s. 554
4.NJA 2005 s. 462 ger inte klara svar på dessa två argument. Den lämnar även vissa andra viktiga frågor obesvarade, bl.a. frågan om konventionen kräver att en svensk domstol ibland bör ålägga part i ett tvistemål en skadeståndskyldighet. HD skrev i sina domskäl att ”det inte finns någon på konventionen grundad skyldighet att exakt följa Europadomstolens rättspraxis men att ”det måste betraktas som en naturlig utgångspunkt att vid prövningen av anspråk på sådant skadestånd ta hänsyn till” denna. Frågan uppstår därför vad HD menar med en naturlig utgångspunkt. Denna fråga är också relevant när man skall diskutera vilka, om några, implikationer som von Hannoverdomen har för Sverige.s. 554
5.I denna artikel ämnar jag analysera dessa argument och frågor, nämligens. 555
6.• Bör det vara möjligt för nationella domstolar att utdöma ska-s. 555
7.destånd för varje konventionskränkning? Om inte, vilka rättigheters. 555
8.ger möjlighet att föra skadeståndstalan?s. 555
9.• Hur skall ersättningsnivån bestämmes och hur påverkas den avs. 555
10.Europadomstolens praxis om ”skälig gottgörelse”?s. 555
11.• Vad är innebörden av HD:s uttryck ”naturlig utgångspunkt” närs. 555
12.det gäller Europadomstolens domar som rättskälla? I samband med det ovannämnda avser jag att kortfattat redogöra för Europadomstolens rättspraxis om effektiva rättsmedel. Jag avslutar med några allmänna kommentarer om hur väl de svenska domstolarna utan vägledning från lagstiftaren har lyckats, och troligen i framtiden kommer att lyckas, med sin uppgift att förena Europakonventionens krav med vedertagna principer i svensk skadeståndsrätt. Jag är folkrättare, och jag fokuserar på de folkrättsliga och konstitutionellrättsliga aspekterna av frågan. Jag kommer oundvikligen att behandla vissa skadeståndsrättsliga frågor, men jag gör inga anspråk på att vara expert i det ämnet. Jag börjar med att kort redogöra för de två rättsfall jag nämnde i inledningen.s. 555