Problem av denna art upptog en väsentlig del av den svenska skadeståndsrättsliga diskussionen under 60-talet. Utgångspunkten för debatten var då samtycket, se A. Agell, Samtycke och risktagande. Studier i skadeståndsrätt, 1962, B. Bengtsson, Skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv, 1962, samt Hj. Karlgren, Culpa och samtycke inom skadeståndsrätten, 1969. För personskadornas del får den tidigare debatten om var den skadelidandes uppträdande lämpligtvis skall placeras i regelsystemet större praktisk betydelse i dag än då. På den tiden hade medvållandereglerna ej den utformning de senare kom att få genom en reform av SkL år 1976; möjligheterna att jämka vid medvållande var i princip lika stora vid personskada som vid sakskada. I NJA 2001 s. 755 blev sålunda resultatet att den skadelidande inte fick något skadestånd alls. Hade tigandet i stället beaktats inom ramen för 6 kap. 1 § 1 st. 1 SkL hade fullt skadestånd utgått.
Hänvisas från p. 5 (s. 347)
5.Majoriteten kan emellertid hävda att inte heller den har kommit i konflikt med 6 kap. 1 § 1 st. 1 SkL. Som framgår av majoritetens domskäl är det inte något medvållande enligt denna lagregel som har lagts J.R. till last. I stället har JR:s ovilja att tala om mobbningen fått uppgå i bedömningen av om kommunen varit vållande eller inte. Stöd för detta arbetssätt kan återfinnas i olika uttalanden kring 1975 års medvållandereform. Den senare vilade på ett betänkande av Skadeståndskommittén. Bertil Bengtsson, ledamot av kommittén, har understrukit vikten av att frågorna behandlas i rätt ordning: ”först om någon på ansvarssidan kan anses vållande till skadan, sedan om i så fall den enskilde skadelidande varit medvållande. Och dessa bedömningar får noga hållas isär.”s. 347