Epidemi och ersättning1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2001 s. 755
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2001 s. 755
BibTeX
@misc{nja-2001-s-755,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2001 s. 755}},
year = {2001},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
14 hänvisningar i 7 artiklar · 14 stycken/fotnoter
Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten1 hänvisning
Föräldrars ansvar för barns brott1 hänvisning
Några frågor om skolansvar3 hänvisningar
- Se 3:2 SkL. Att åtgärder mot mobbning (liksom andra disciplinära åtgärder) är myndighetsutövning enligt denna paragraf framgår av NJA 2001 s. 755. Se vidare Bengtsson-Strömbäck, SkL. En kommentar (2 uppl. 2006) s. 92 f.
- Det finns en del tekniska konstigheter i skolansvarslagens utformning. Skulden ligger dock knappast på juristerna i regeringskansliet. En väsentlig orsak är just att lagen samtidigt behandlar diskrimineringsfrågor och frågor om andra kränkningar, bl.a. mobbning. Såvitt angick diskriminering måste man delvis följa EG-direktivet även i detaljfrågor där man kan sätta i fråga om regleringen är rationell. Vid propositionens utformning har man också varit tvungen att beakta synpunkter från vad man kan kalla diskrimineringsetablissemanget — fyra starkt engagerade ombudsmän med huvuduppgift att motarbeta diskriminering samt en rad inflytelserika politiker och tjänstemän i kanslihuset med samma inställning. På detta håll har man av naturliga skäl dels fäst avgörande vikt vid diskrimineringsfrågorna, dels varit ovillig att avvika från traditionella formuleringar i lagreglerna på området. Det viktigaste vid departementsbehandlingen torde ha varit att tillgodose sådana synpunkter — lagstiftningen i övrigt har fått anpassas efter dem, och de tekniska problem som detta kan medföra har man tydligen inte haft mycket tid att fundera på. Det var bråttom att genomföra direktivet. — Som framgår av det följande blev i varje fall resultatet att diskrimineringsresonemangen kommit att prägla också lagens regler om andra kränkningar på ett inte helt lyckligt sätt. Även frånsett detta har den gemensamma lagstiftningen medfört en del komplikationer. Här skall inte förbigås att ansvaret för lagens uppläggning delvis ligger på Skolansvarsutredningen (dvs. mig själv), vars betänkande lagstiftningen delvis bygger på (se SOU 2004:50). Utredningsuppdraget tillkom för att EGdirektiven mot diskriminering skulle genomföras på skolområdet; att också regler om mobbning togs in i lagförslaget berodde snarast på att utredningen ville utnyttja en formulering i regeringsuppdraget för att samtidigt försöka stärka mobbade elevers ställning efter HD:s omdiskuterade dom i NJA 2001 s. 755 (”Grumsfallet”) — detta var ju en chans att snabbt få igenom en lagstiftning i frågan. Till inställningen bidrog att det är svårt att hålla isär mobbning och annan kränkande behandling av diskrimineringsskäl från kränkningar på annan grund; det är ju inte så mycket drägligare att bli mobbad för att man är dum och ful än av etniska eller religiösa orsaker, och många gånger är det svårt att urskilja den egentliga grunden till mobbningen. Skulle man lagstifta om det ena slagets kränkningar, från skolans eller medelevers sida, så borde man också lagstifta om det andra, helst på samma vis. — Så menade alltså utredningen; men ur diskrimineringsetablissemangets synvinkel måste detta ha tett sig som ett sidospår som komplicerade lagstiftningen i onödan. Utredningen kan sägas ha underskattat betydelsen av EG-direktivens prioritering och det politiska trycket på området. Dess förslag kom också att ändras på flera ganska viktiga punkter.
- Viktigare från skadeståndssynpunkt är nog situationen när skolan redan har fått kännedom om att trakasserier eller annan kränkande behandling har förekommit (eller åtminstone påståtts). I detta läge blir 8 § tillämplig: omständigheterna skall utredas och rimliga åtgärder vidtas för att hindra fortsatt kränkning. Här gäller presumtionsansvaret enligt 19 §. Att skolan har bevisbördan beträffande sitt handlande är inte konstigt; det är ju i regel bara den som kan klarlägga de åtgärder som vidtagits, och det är naturligt att detta sker i en skadeståndstvist. I NJA 2001 s. 755 — Grumsfallet — var det sålunda skolan som i eget intresse utredde vad den gjort i saken. Man kan därför anta att i många fall bevisbördan inte spelar så stor roll. Frågan blir snarare om vissa åtgärder som ostridigt vidtagits kan anses tillräckliga för att uppfylla skolans skyldigheter. Från den synpunkten kan ansvarsskärpningen synas ha måttligt värde för en skadelidande; presumtionsansvaret framstår snarast som en markering av att skolan måste vidta energiska åtgärder mot mobbningen och dokumentera vad man har gjort.
- Problem av denna art upptog en väsentlig del av den svenska skadeståndsrättsliga diskussionen under 60-talet. Utgångspunkten för debatten var då samtycket, se A. Agell, Samtycke och risktagande. Studier i skadeståndsrätt, 1962, B. Bengtsson, Skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv, 1962, samt Hj. Karlgren, Culpa och samtycke inom skadeståndsrätten, 1969. För personskadornas del får den tidigare debatten om var den skadelidandes uppträdande lämpligtvis skall placeras i regelsystemet större praktisk betydelse i dag än då. På den tiden hade medvållandereglerna ej den utformning de senare kom att få genom en reform av SkL år 1976; möjligheterna att jämka vid medvållande var i princip lika stora vid personskada som vid sakskada. I NJA 2001 s. 755 blev sålunda resultatet att den skadelidande inte fick något skadestånd alls. Hade tigandet i stället beaktats inom ramen för 6 kap. 1 § 1 st. 1 SkL hade fullt skadestånd utgått.
- 1. I rättsfallet NJA 2001 s. 755 hade Grums kommun krävts på skadestånd av en elev som efter mobbning av skolkamrater hade drabbats av personskada, bestående i såväl fysiska som psykiska besvär. Mobbningen hade ägt rum utanför undervisningen när eleven, en flicka på högstadiet, hade vistats i skolan på grund av skolplikten. Flickan (J.R.) gjorde gällande att skolans åtgärder mot mobbning hade varit otillräckliga. Av utredningen framgick emellertid att hon inte velat berätta om mobbningen för skolans representanter; varken klassföreståndare eller kurator hade lyckats få henne att tala om denna. J.R.:s tystnad blev ödesdiger för henne. HD fann att skadan visserligen hade orsakats vid myndighetsutövning, men ogillade talan på den grunden att skolan hade gjort vad som rimligen kunnat begäras för att förhindra mobbningen. I domskälens två sista stycken anfördes: ”Det är i och för sig naturligt att den som drabbas av mobbning i skolan reagerar med att tiga. I en sådan situation ställs de personer som vill ingripa och hjälpa inför stora problem. Detta synes ha varit fallet när det gäller J.R. Trots att, enligt vad som framgår av utredningen, skolpersonalen gjorde allvarliga försök att få reda på vad som pågick, gick det inte — bortsett från några händelser i klassen under vårterminen 1993 — att få fram uppgifter om vad som hände och som orsakade J.R:s fysiska och psykiska symptom.
- 6. När en dom bygger på en sådan vållandebedömning som den som ägde rum i NJA 2001 s. 755 uppkommer frågan om inte lagstiftaren måste ingripa och skärpa ansvaret. Även om majoritetens bedömning av spörsmålet om vållande förekommit eller inte från skolans sida kan kritiseras, går det nämligen knappast att bestrida att rättsläget efter detta rättsfall är klart när det gäller kommuners principiella skadeståndsansvar för personskada orsakad elev genom mobbning av skolkamrater under skolgång men utanför undervisningen. Vid denna typ av skada svarar kommunen enligt 3 kap. 2 § SkL för vållande vid myndighetsutövning. Däremot tycks rättsläget oklart när det gäller andra typer av skador som tillfogats elever av skolkamrater under skolgång. Likaså oklart är hur långt sambandet mellan skolgång och myndighetsutövning kan utsträckas för att det skall kunna bli fråga om ansvar.
JO och tjänstemännen - en laghistorisk studie3 hänvisningar
- Om människor i underläge mot bl.a. myndigheterna, se t.ex. RH 1992:13 och NJA 2001 s. 755.
- Prop. 1988/89:113 s. 11 ff. Även vissa typer av uteslutande faktiska åtgärder kan kon- stituera tjänstefelsansvar om åtgärden grundar sig på eller står i nära samband med ett ut- övande av samhälleliga maktbefogenheter. Jfr dock RH 1994:70.1 NJA 2001 s. 755 ogil- lades i och för sig en talan om skadestånd p.g.a. mobbning, men Högsta domstolen ansåg att skadan hade uppstått ”vid myndighetsutövning” eftersom mobbningen hade ägt rum när käranden p.g.a. skolplikt vistades i skolan.
- En uppenbar orsak till att det ofta är svårt att utkräva ansvar för försummelser och fel- bedömningar inom vård-, skol- och omsorgssektorerna är sålunda den, ibland totala, av- saknaden av regler som anger hur myndigheterna skall förfara i olika situationer. Jfr NJA 2001 s. 755.