Av NJA 1981 s. 1117 framgår att styrelsekapitlets jävsregel i 1944 års

1.ABL inte — och inte heller i 1975 års ABL — var tillämplig på styrelseledamot som var ensam ägare av alla aktier i det i målet aktuella bolaget. Jävsregeln var med andra ord en regel till skydd för aktieägarna och inte för tredje man. Att så är fallet framgår numera — efter lagändring 1998 — explicit av ABL 8 kap. 20 § vad avser styrelseledamot och 8 kap. 28 § vad avser verkställande direktör. 1.3 Rätten att företräda ett aktiebolag NJA 1995 s. 437 (Merchant) uppkom frågan om en verkställande direktör, som också var ensam firmatecknare, innehade sådan ställning eller i varje fall hade fått sådant uppdrag av styrelsen, att han haft befogenhet att sluta visst avtal. Bakgrunden till målet var att diskussioner förts mellan huvudägaren Gunnar Grundström i Merchant Grundström & Partners Holding AB (nedan Merchant), vilket var moderbolag i en koncern som huvudsakligen bedrev fondkommissionsverksamhet, och Hans S, som själv och via ett helägt bolag ägde en större post aktier i Utvecklings AB Optimum, i vilket även Merchant ägde aktier, nämligen 19 procent av kapitalet med 49 procent av aktiernas röstvärde, om förvärv av aktier m.m. i Optimum. Hans S gjorde gällande att Grundström bundit Merchant genom ett muntligt avtal som innebar, att Merchant förvärvat aktier, konvertibla skuldebrev och optionsrätter i Optimum. Merchant å sin sida gjorde gällande att om över huvud något avtal hade träffats detta hade varit beroende av villkor som inte infriats, främst av att den muntliga överenskommelsen godkändes av Merchants styrelse. Ett förvärv av de aktuella aktierna hade inte kunnat beslutas av Grundström — frågan var nämligen av sådan vikt att endast styrelsen kunnat besluta om förvärvet i fråga. HD meddelade prövningstillstånd i frågan huruvida Gunnar Grundström haft befogenhet att ingå det ifrågavarande avtalet samt huruvida, för det fall att han saknat sådan befogenhet, Hans S insett eller bort inse detta. — ABL 8 kap. 6 § innehöll i början av 1990-talet föreskriften att styrelsen svarade för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Fanns verkställande direktör, skulle han handha den löpande förvaltningen enligt riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelade. Gränsen mellan vad som var styrelsens och verkställande direktörens åligganden följde av föreskriften i 8 kap. 6 § första stycket tredje meningen som — läst positivt — föreskrev att den löpande förvaltningen omfattade sådana åtgärder som med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet varken var av osedvanlig beskaffenhet eller stor betydelse. Av 8 kap. 11 § följde så, att styrelsen företrädde bolaget och tecknade dess firma och av 8 kap. 12 § att verkställande direktör alltid ägde företräda bolaget och teckna dess firma beträffande åtgärder som föll inom den löpande förvaltningen. Till detta kom emellertid att styrelsen enligt 8 kap. 11 § kunde ge olika personer s.k. särskild firmateckningsrätt, vilket gav dem som erhållit sådant bemyndigande rätten att företräda och binda det berörda bolaget förutsatt att de kunde återföra företrädandet på ett uppdrag av styrelsen eller den verkställande direktören. 8 kap. 14 § innehöll slutligen föreskrifter om vad som hände då den som företrätt bolaget överskridit sin behörighet som VD respektive sin befogenhet som ställföreträdare. Tredje man var i båda dessa avseenden skyddad i händelse av god tro. — Merchants styrelse hade inte fattat något beslut om inköp av Hans S’ aktier i Optimum. Men frågan var om Grundström endera till följd av sin ställning som VD eller till följd av den firmateckningsrätt som han erhållit hade bundit Merchant att köpa de aktuella aktierna. — HD (tre av fem ledamöter) börjar med frågan om Grundström i sin egenskap av verkställande direktör kunnat träffa det aktuella avtalet. HD konstaterar här att ett köp av de berörda aktierna, konvertiblerna och optionerna skulle avse ett värde av nära 22,5 miljoner kronor och att det efter full konvertering och fullt utnyttjande av optionerna skulle leda till såväl att Merchant i princip skulle komma att omfattas av vissa i fondkommissionslagen föreskrivna restriktioner i sin verksamhet som att Optimum skulle komma att förändra ställning från att vara ett intressebolag till att bli ett koncernföretag med bl.a. krav på koncernredovisning — vilket Merchant vid ett annat förvärv genom vissa särskilda åtgärder för övrigt hade undvikit. Detta sammantaget fann HD medföra att frågan om köp av de aktuella aktierna inte hörde till området för den löpande förvaltningen. HD har här uppenbarligen byggt på rekvisitet i 8 kap. 6 § att den löpande förvaltningen inte omfattade åtgärder som med hänsyn till omfattningen av bolagets verksamhet var av stor betydelse. Men frågan var då om bundenhet ändock skulle uppkomma till följd av att Hans S varit i god tro, dvs. varken insett eller bort inse att Grundström inkräktade på styrelsens kompetensområde. Här säger HD helt kortfattat att Hans S måste ha insett att frågan inte föll inom området för den löpande förvaltningen. — Återstod så frågan om Grundström bundit Merchant till följd av den firmateckningsrätt som han ju också hade. Här säger HD att ”en ensam firmatecknare kan sägas ha samma behörighet som styrelsen att företräda bolaget utåt. Behörigheten följer dock inte automatiskt av någon motsvarande befogenhet. Först om firmatecknaren innehar en befattning som medför rätt att i vissa hänseenden handla med utomstående, t.ex. som inköpschef, eller av styrelsen får uppdrag att företa en viss rättshandling eller vissa rättshandlingar får han företräda bolaget.” För att utröna om Grundström fått uppdraget att ingå det omtvistade avtalet eller att förvärva aktier och andra värdepapper i Optimum fördes förhör under sanningsförsäkran med Grundström och Merchants styrelseordförande, vilka båda förnekade att så skett. HD kom sammanfattningsvis till resultatet att något uppdrag inte lämnats. Återstod så frågan om Grundström trots detta i sin egenskap av firmatecknare bundit Merchant till följd av att Hans S varit i god tro. Här påpekar HD att bevisbördan för att medkontrahenten inte var i god tro åvilade bolaget. HD kom inte desto mindre till resultatet att Hans S inte var i god tro rörande Grundströms uppdrag — man konstaterar nämligen att Hans S visste att frågan om förvärvet av hans aktier, konvertibler och optioner var kopplat till att Merchant och Optimum sammansmältes genom en fusion och att Hans S var medveten om att något beslut om ett sådant samgående inte hade fattats vid den tidpunkt då det påstådda köpet skulle ha ägt rum utan uppskjutits till ett styrelsesammanträde vid en senare tidpunkt. Det anförda leder, säger HD avslutningsvis, till att Hans S borde ha insett att Gunnar Grundström saknade styrelsens uppdrag att ingå det omtvistade avtalet med Hans S och att Hans S bort inse detta. — Två justitieråd var emellertid skiljaktiga. De var av uppfattningen att det inte var visat att Hans S insett eller bort inse att Grundström saknade uppdrag från Merchants styrelse att med Hans S och dennes bolag träffa det omstridda avtalet.s. 22

2.I AD 1990 Nr 58 aktualiseras fråga om god tro med avseende på befogenhetsöverskridande genom avtal som innefattat åtagande för aktiebolag att utge lön och tantiem till verkställande direktör i dotterbolag under en tid av tre år i händelse av dennes avgång p.g.a. ägarförändringar.s. 24

3.AD 1994 Nr 132 gäller bl.a. frågan om av ett aktiebolag utfärdade garantier till en verkställande direktör inte blivit bindande för bolaget därför att de stred mot såväl bolagets syfte som generalklausulen i ABL:s styrelsekapitel.s. 24

4.Enligt ABL 15 kap. 5 § — efter lagändring 15 kap. 9 § — äger en minoritet bestående av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier föra talan om skadestånd för bolagets räkning mot bland andra styrelsens ledamöter. Av NJA 1993 s. 31 framgår att behörigheten för minoriteten innefattar inte endast rätt att väcka och föra talan vid domstol utan också rätt att föranstalta om exekution och liknande åtgärder. Såväl majoriteten som olika minoritetsgrupper kan föra den talan som varje grupp anser befogad.s. 25

5.Då ett aktiebolag har försatts i konkurs förlorar bolagsstämman rätten att befatta sig med bolagets tillgångar eller att bevilja ansvarsfrihet. I stället har konkursboet kunnat använda sig av en i ABL 15 kap. 6 § andra stycket given regel — numera intagen i 15 kap. 14 § — enligt vilken konkursbo äger föra talan mot bland annat styrelseledamot i fråga om förvaltningen under ett räkenskapsår utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats eller att en i ABL 15 kap. 5 § — numera 15 kap. 10 § — stadgad ettårig preskriptionstid förflutit. För att konkursboet skall få väcka sådan talan gäller inte såsom processförutsättning att beslutet härom har träffats i särskild ordning. Anledning förekommer inte heller, säger Högsta domstolen i NJA 1985 s. 376, att frånkänna den till vilken konkursboet påstås ha överlåtit sin skadeståndsfordran möjlighet att få sitt härpå grundade anspråk prövat i rättegång.s. 25

6.I mål om avhysning har Svea hovrätt godtagit rättegångsfullmakt undertecknad av verkställande direktören för ett fastighetsbolag såsom en löpande förvaltningsåtgärd, se RH 1995:87.s. 25

7.Aktiebolagslagen tillåter att styrelsen i vissa fall består av en ledamot förutsatt att det även finns en suppleant. När den ende styrelseledamoten i ett aktiebolag blivit obehörig är suppleant behörig att såsom styrelse företräda bolaget, se NJA 1994 s. 664 I och II. Då suppleant saknats har Svea hovrätt accepterat att ett aktiebolag företrätts av dess styrelseledamot, se RH 1997:88.s. 25

8.I AD 1984 Nr 3 var frågan om en ägare till ett aktiebolag som förhandlade om samgående med andra bolag till ett nytt aktiebolag, genom att underteckna ett utkast till anställningsavtal mellan det tilltänkta nya bolaget och en företagsledare i hans gamla bolag, ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt bl.a. grunderna för ABL 2 kap. 13 § när samgåendet inte blev av och arbetsgivaren inte tillämpade villkoren i avtalsutkastet på den gamla anställningen. AD förklarade att företagsledaren varit väl insatt i förhandlingarna om samgåendet och att han uppenbarligen haft klart för sig att avtalsutkastet inte skulle bli definitivt bindande förrän hela affären om samgåendet blivit klar och de tilltänkta kompanjonerna godkänt utkastet. Det fanns därmed inte utrymme för att ålägga aktiebolagets ägare och verkställande direktör skadeståndsskyldighet. 1.4 Låneförbudet Överträdelse av låneförbudet har i ett fall — NJA 1986 s. 56 — lett till straffansvar — se om detta nedan under rubriken Straff — medan i ett annat fall — NJA 1992 s. 717 (Parlamentet) — otillåtna lån medfört en ogiltighetssanktion — se om detta nedan under rubriken Låneförbudet i ABL 12 kap. 7 § — ogiltighet eller inte ogiltighet. I åter ett annat fall, RH 1987:89, har ett lån setts som förskott på lön. 1.5 Sanktionsfall 1.5.1 Straff Aktiebolagslagen innehåller endast ett straffstadgande, nämligen 19 kap. 1 § i vilket blott ett fåtal överträdelser av aktiebolagslagen straffbelagts. Om skälen till denna begränsning se min uppsats i Festskrift till Anders Agell, 1994. Endast ett par fall av överträdelser av sådana föreskrifter finns redovisade under den tjugoårsperiod som denna genomgång avser. Ett fall gäller överträdelse av det låneförbud som stadgas i ABL 12 kap. 7 §, nämligen NJA 1986 s. 56. En person som var ensam styrelseledamot och verkställande direktör i ett aktiebolag och som dessutom ägde 260 av de 1 000 aktierna i bolaget hade dels vid ett par tillfällen underlåtit att omgående tillföra bolaget betalningar om sammanlagt ca 520 000 som gjorts av ett par utomstående personer och dels vid ett par tillfällen av bolaget lånat sammanlagt 240 000 kronor. Högsta domstolen uttalade i sin dom att de viktiga intressen, som från både allmän och enskild synpunkt uppbar låneförbudet, genom dessa förfaranden hade så allvarligt åsidosatts att endast böter inte kunde komma i fråga som påföljd utan att det av allmänpreventiva skäl var påkallat med fängelsepåföljd. Straffet bestämdes till fängelse en månad.s. 25

9.Ett annat fall som också gällde tillämpning av ABL 19 kap. 1 § är hovrättsfallet RH 129:81 i vilket frågan var om styrelseordföranden för ett aktiebolag hade åsidosatt föreskriften i ABL 8 kap. 9 § första stycket andra och tredje meningarna (numera 8 kap. 17 § första stycket och 18 § andra stycket) att beslut inte får fattas i ett ärende, om inte såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter dels har fått tillfälle att delta i ärendets behandling dels har fått ett tillfredsställande underlag för att avgöra ärendet dels slutligen aktuella suppleanter inkallats att tjänstgöra. Det speciella i fallet var att fråga var om ett landstingsägt aktiebolag, i vilket styrelsens ordförande och styrelsens ledamöter hade utsetts med utgångspunkt från maktförhållandena i landstinget, och styrelsens socialdemokratiske ordförande hade nöjt sig med att på sätt brukat ske i kommunala nämnder lämna information till gruppledaren på den borgerliga sidan angående ett förestående beslut att utse ny verkställande direktör i bolaget. Styrelseordföranden, Erik N, åtalades men friades av såväl tingsrätt som hovrätt. Hovrätten påpekade i sina domskäl att Erik N i god tid sammanträffat med och underrättat gruppledaren för de borgerliga styrelseledamöterna, Lennart S, och att omständigheterna med styrka talade för att han haft fog för sin uppfattning, att Lennart S omedelbart efter sammanträffandet skulle höra efter hur de borgerliga styrelseledamöterna ställde sig till det aktuella VD-förslaget. Till detta kom att Lennart S omkring en vecka före styrelsesammanträdet fick en dagordning varav framgick att VD-frågan skulle behandlas. Erik N hade kunnat räkna med att Lennart S åtminstone då i egenskap av gruppledare skulle informera styrelsens borgerliga ledamöter. Särskilt med hänsyn till att Erik N förfarit helt enligt gängse praxis för styrelsearbetet och till att Erik N med fog kunnat förvänta sig att Lennart S skulle agera fann hovrätten sammanfattningsvis att Erik N:s underlåtenhet inte var sådan att den skulle medföra ansvar för honom.s. 26

10.Vid sidan av de nu nämnda fallen finns ett antal fall i vilka olika personer åtalats för olika brott med aktiebolagsrättslig anknytning. Ett sådant är NJA 1988 s. 383. I detta fall var fråga om ansvar för en revisor för medhjälp till bokföringsbrott. Revisorn hade enligt åtalet, trots att de för bokföringen ansvariga personerna i åtskilliga hänseenden brustit i fråga om sin bokföringsskyldighet vilket medfört oriktiga uppgifter i balans- och resultaträkningar, avgivit s.k. rena revisionsberättelser avseende ett par räkenskapsår. Härigenom hade han enligt åtalet medverkat till att felaktiga ingångsvärden kommit att användas för de följande räkenskapsåren, vilket lett till att rörelsens ställning, förlopp och resultat inte kunnat i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. Högsta domstolen fann att då revisorn, trots att han var väl medveten om att såväl huvudbokföringen som de aktuella boksluten förorsakat hans medarbetare betydande svårigheter och osedvanligt omfattande arbetsinsatser, inte hade företagit eller föranstaltat om någon ytterligare granskning eller på annat sätt övertygat sig om att medarbetarna verkligen lyckats bemästra svårigheterna, hade åsidosatt sina skyldigheter som revisor. En närmare kontroll skulle nämligen ha visat att boksluten var felaktiga. Genom att likväl ange rena revisionsberättelser hade han medverkat till att felaktiga ingångsvärden kommit att användas de följande räkenskapsåren och han hade därigenom av oaktsamhet främjat de begångna bokföringsbrotten.s. 27

11.NJA 1992 s. 691 gällde åter fråga om ansvar för svindleri i samband med att ett aktiebolags registrerade aktiekapital hade ökats genom en apportemission. Åtal väcktes på grund av att emissionsanmälan till PRV, vilken upptagit riktiga uppgifter om värdet på apportegendomen, ej åtföljts av en redogörelse för vissa finansiella transaktioner som föregått emissionen. Högsta domstolen konstaterade att vissa av reglerna om nyemission i ABL 4 kap. syftar till att tillförsäkra aktieägarna erforderligt informationsmaterial men att ingivandet av detta material till PRV inte utgör någon förutsättning för att registrering av kapitalökningen skall kunna ske. Enligt ABL 4 kap. 12 § gäller sålunda som förutsättning för registrering av en apportemission bl.a. att all apportegendom har tillförts bolaget, att egendomen inte har åsatts ett högre värde än det verkliga värdet för bolaget och att egendomen är eller kan antas bli till nytta för bolaget. Att dessa förutsättningar är uppfyllda kontrolleras genom att ett yttrande av en kvalificerad revisor inges i registreringsärendet. Regelsystemet avser alltså bland annat att skydda borgenärsintresset av att verkliga värden motsvarande kapitalökningen tillförts bolaget. Hur stort det totala egna kapitalet i bolaget blir efter nyemissionen ger registreringsuppgiften däremot inte något besked om. Den som vill få en överblick över bolagets ekonomiska situation måste skaffa sig ytterligare information genom exempelvis årsredovisningen, delårsrapporter osv. I det aktuella fallet hade det inte förelegat något registreringshinder — bolaget hade tillförts egendom motsvarande kapitalökningen. Frågan blir då, säger HD, om, trots att registreringshinder inte förelegat, emissionsanmälan likväl innefattat ett vilseledande genom att de finansiella transaktioner som föregått emissionen ej redovisats i registreringsärendet. HD framhåller att man har att utgå från att åtalet avser ett vilseledande genom information i en registreringsanmälan för vilken bestämda lagregler gäller. Det är alltså inte fråga om ett uppgiftslämnande i allmänhet, där utelämnande av viss information kan generellt sett vara i lika mån vilseledande som en positivt oriktig uppgift. Den lagreglerade uppgiftsskyldigheten enligt ABL 4 kap. 12 § får anses sätta ramen för vad som kan anses vara vilseledande. Har uppgiften till PRV varit korrekt enligt ABL 4 kap. 12 § kan något vilseledande inte föreligga.s. 27

12.RH 1990:102 gäller fråga om ansvar för svindleri m.m. genom offentliggörande av oriktiga och vilseledande uppgifter om resultat och omsättning i ett aktiebolag och en koncern för att påverka priset på aktierna i bolaget. 1.5.2 Skadestånd 1.5.2.1 Skadestånd till bolaget enligt ABL:s regler 1.5.2.1.1 Formella förutsättningar för skadeståndstalan från bolagets sida I ABL 15 kap. 5 § första stycket angavs tidigare hur beslut inom aktiebolag skulle fattas om att väcka talan bland annat mot revisor i bolaget om ersättningsskyldighet för skada som han/hon vållat vid fullgörande av sitt uppdrag. Paragrafen har vid lagändring 1998 fått beteckningen 15 kap. 7 § — utan att den undergått någon ändring i sak i nu aktuellt avseende. Paragrafen anger att talan om skadestånd får väckas om majoriteten eller en minoritet bestående av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier vid bolagsstämma har biträtt ett förslag att väcka skadeståndstalan mot revisor. I NJA 1990 s. 286 (Lidingöbro Värdshus/Hagström & Sillén) uppkom frågan om de beslut som fattats vid tre ordinarie bolagsstämmor i ett aktiebolag var sådana, att de formella förutsättningarna enligt den aktuella paragrafen var uppfyllda. I protokoll som förts vid bolagsstämmorna i bolaget hade vad gäller ansvar antecknats följande under rubriken ”Årsredovisning och revisionsberättelse”: ”Styrelsens förslag till åtgärder, innefattande bl.a. fullföljd av två processer inför domstol mot f.d. kamreren i bolaget respektive hans familj, krav på ersättning från f.d. kamreren, polisanmälan rörande brottsliga åtgärder från f.d. kamrerens sida, samt skadeståndskrav mot revisorerna för bolaget biträddes av bolagsstämman.” Sedan bolaget väckt talan om skadestånd mot den revisionsbyrå där bolagets revisorer var verksamma invände revisionsbyrån, att formuleringen av stämmobesluten inte visade att beslut fattats om väckande av skadeståndstalan. Sedan tingsrätten avvisat bolagets talan begärde detta att få förebringa bevisning till styrkande av att bolagsstämmornas beslut innefattat även att talan skulle väckas mot revisorerna/revisionsbyrån. Hovrätten avslog detta yrkande och fastställde tingsrättens beslut att avvisa käromålet. Då målet härefter prövades av HD konstaterade domstolen först att det av ABL 15 kap. 5 § jämfört med 15:1 och 2 följde, att en förutsättning för att en talan om skadestånd mot en revisor om ersättningsskyldighet för skada som han vållat vid fullgörande av sitt uppdrag var, att vid bolagsstämma majoriteten eller en på visst sätt bestämd minoritet biträtt förslag om anställande av skadeståndstalan. HD kom härefter till resultatet att motsvarande processförutsättning måste gälla om talan väcks inte mot de enskilda revisorerna utan mot det revisionsbolag där dessa varit anställda. Något krav att bolagsstämmoprotokollet skulle ange att talan skulle väckas mot revisionsbolaget kunde dock inte ställas. HD går härefter in på frågan om bolaget skulle tillåtas åberopa muntlig bevisning till styrkande av att de i protokollen upptagna besluten innefattat även att talan skulle få väckas vid domstol. När det gäller bolagsstämmobeslut av nu aktuellt slag måste, säger HD, utgångspunkten vara, att ett i behörig ordning justerat protokoll från bolagsstämma äger vitsord i fråga om beslutets innehåll, såvida det inte i särskild rättegång visats att beslutet haft annat innehåll än det protokollförda. I det nu aktuella fallet var det emellertid snarast fråga om tolkningen av beslut som kommit att bli oklart eller ofullständigt formulerade. Mot bakgrund av att en precisering av i vilka former ett skadeståndskrav skulle framställas inte hade varit nödvändigt om det i stället hade gällt skadeståndskrav mot styrelseledamot eller verkställande direktör — ett beslut om att ansvarsfrihet vägrats inrymmer nämligen en möjlighet att framställa skadeståndsanspråk både utom rätta och i rättegång — och det därtill låg nära till hands att anta att de i målet aktuella besluten avsetts inbegripa möjligheten att de skadeståndskrav som stämman ställt sig bakom vid behov skulle kunna framställas även i rättegång, kom HD sammanfattningsvis till resultatet, att bolaget skulle ges rätt att åberopa den erbjudna muntliga bevisningen.s. 28

13.Enligt ABL 15 kap. 9 § — före lagändring 15 kap. 5 § — äger en minoritet bestående av ägarna till minst en tiondel av samtliga aktier föra talan om skadestånd för bolagets räkning mot bland andra styrelsens ledamöter. Som anmärkts redan ovan under rubriken Rätten att företräda ett aktiebolag uttalas i NJA 1993 s. 31 att såväl majoriteten som olika minoritetsgrupper kan föra den talan som varje grupp anser befogad.s. 29

14.Då ett aktiebolag har försatts i konkurs förlorar bolagsstämman rätten att befatta sig med bolagets tillgångar eller att bevilja ansvarsfrihet. I stället har konkursboet kunnat använda sig av en i ABL 15 kap. 6 § andra stycket given regel (numera intagen i 15 kap. 14 §) enligt vilken konkursbo äger föra talan mot bland annat styrelseledamot i fråga om förvaltningen under ett räkenskapsår utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats eller att en i ABL 15 kap. 5 § (numera 15 kap. 10 §) stadgad ettårig preskriptionstid förflutit. För att konkursboet skall få väcka sådan talan gäller inte såsom processförutsättning att beslutet härom har träffats i särskild ordning. Som anmärkts ovan under rubriken Rätten att företräda ett aktiebolag säger Högsta domstolen i NJA 1985 s. 376, att anledning inte heller förekommer att frånkänna den till vilken konkursboet påstås ha överlåtit sin skadeståndsfordran möjlighet att få sitt härpå grundade anspråk prövat i rättegång.s. 30

15.AD 1998 Nr 101 gällde bl.a. frågan om betydelsen av en klausul i ett mellan ett bolag och dess verkställande direktör träffat avtal att skadeståndstalan mot den verkställande direktören förutsatte att bolagets revisor inte tillstyrkte ansvarsfrihet eller att VD:n övertygas om brott, begånget i tjänsten. Revisorn beslutade emellertid att varken tillstyrka eller avstyrka ansvarsfrihet. AD kom till resultatet att klausulen i sig inte utgjorde hinder mot skadeståndstalan. Jfr även AD 1999 Nr 72 angående frågan om ansvarsfrihet för visst år beviljats eller inte beviljats. 1.5.2.1.2 Sakliga förutsättningar för skadestånd till bolaget ABL 15 kap. 1 och 2 § anger att bl.a. ett aktiebolags styrelseledamöter, verkställande direktör och revisorer bär ansvar mot bolaget om de vid fullgörande av sina uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadat bolaget.s. 30

16.Detta var aktuellt i NJA 1994 s. 236, som emellertid främst gäller den besvärliga frågan om den verksamhet som bedrevs i ett aktiebolag som utförde olika uppdrag var bolagets, eller om uppdragen tillkom en viss bolagsman. Bakgrunden till tvisten var följande. Ett patentombud hade bildat ett aktiebolag i vilket aktierna till en början ägdes till hälften av honom och till hälften av hans son och därefter i anledning av gåva till en fjärdedel vardera av hans två döttrar och till hälften av hans son. Bolagets styrelse bestod av patentombudet, hans son, en av hans döttrar och den andra dotterns make. På grund av motsättningar mellan patentombudet — Bernt — och hans son — Christian — lät Bernt bilda ett nytt aktiebolag i vilket aktierna ägdes av honom, den ena dottern och den andra dotterns make. Omkring årsskiftet 1986/ 87 meddelade Bernt att ”hans” patentombudsuppdrag inte längre skulle handläggas av patentbolaget varefter han under nyårshelgen flyttade flertalet akter, bokföring och vissa kontorsmöbler från patentbolagets lokaler, vilka var inrymda i hans bostadsfastighet. Akterna fördes till lokaler som hyrts av det nya bolaget. Vid ett styrelsemöte i patentbolaget ställde sig en majoritet av patentbolagets styrelse — nämligen de som ägde aktier i det nybildade bolaget — bakom Bernts åtgärd. Bernt fortsatte härefter att i det nya bolaget bedriva den verksamhet som han tidigare bedrivit i patentbolaget. — I anledning av den uppkomna situationen stämde Christian de styrelseledamöter i patentbolagets styrelse som fattat det aktuella beslutet och yrkade under åberopade ABL 15 kap. 1 §, att de skulle förpliktas att solidariskt utge skadestånd till patentbolaget. Underinstanserna kom båda till resultatet att patentuppdragen tillhörde patentbolaget, men inte desto mindre utdömde tingsrätten inte något skadestånd eftersom styrelsens beslut att överföra uppdragen till det nybildade bolaget inte ansågs ha varit vårdslöst. Högsta domstolen (tre av fem ledamöter) kom emellertid till resultatet att det genom utredningen i målet framträdde bilden av ett bolag som bildats för att betjäna Bernt vid utförandet av dennes personliga uppdrag och med syftet att fördela inkomsterna av verksamheten mellan olika familjemedlemmar. Detta talar, säger HD, för att bolaget inte varit avsett att i mera väsentlig mån begränsa Bernts handlingsutrymme och att han i vart fall inte kan anses ha genom bolagsbildningen avstått från rätten att förfoga över de till honom personligen lämnade uppdragen. ”Men hänsyn till det anförda kan Bernt …. och medparter inte anses skadeståndsskyldiga enligt 15 kap. 1 § aktiebolagslagen.” Två av HD:s ledamöter kom emellertid till resultatet att uppdragen i förhållandet mellan Bernt och patentbolaget fick anses ha ingått i patentbolagets rörelse. De aktuella styrelseledamöterna hade varit skyldiga att i sitt handlande för bolaget främja bolagets intresse — detta följer, säger de båda ledamöterna, av den sysslomannaställning som styrelseledamöterna såsom organ för bolaget får anses inta i förhållande till bolaget. De hade därmed åtminstone oaktsamt förfarit på ett sätt som kunde medföra skadeståndsskyldighet enligt ABL 15 kap. 1 § om det visas att åtgärden skadat bolaget. — Den gränsdragningsfråga som HD här ställdes inför är inte särskilt lättlöst, men avgörandet ligger i linje med domstolens tidigare avgörande NJA 1973 s. 42 i vilket framhålls att ett uppdrags utpräglat personliga karaktär är av betydelse. Men vad särskilt gäller skadeståndsfrågan är av intresse att påpeka att inte någon, vare sig part eller domare, nämner de formella krav som aktiebolagslagen ställer för att en skadeståndstalan för bolagets räkning skall få föras.s. 30

17.Fråga om skyldighet för tidigare verkställande direktör att utge skadestånd till bolaget besvarad nekande i AD 1997 Nr 3, 1998 Nr 101 och 1999 Nr 72. 1.5.2.2 Skadestånd till aktieägare eller annan tredje man Endast sällan förekommer mål i vilka skadeståndstalan har förts under åberopande av föreskriften i ABL 15 kap. 1 § att bland andra styrelseledamöter och verkställande direktör skall ersätta skada som de uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar aktieägare eller annan genom överträdelse av bland annat aktiebolagslagen. Däremot är det vanligare att revisorer ställts till ansvar för den skada som tredje man drabbats av till följd av revisionsinsatser som påståtts vara av bristfälligt utförda.s. 31

18.Ett mål som dock gäller skadeståndstalan mot styrelseledamöter är NJA 2000 s. 404. Omständigheterna i detta mål var i korthet följande. — Några fysiska och juridiska personer kom överens om att i ett av dem ägt aktiebolag, SWAB, bedriva bruksflyg. En av de avtalande personerna, Sune C, förvärvade åtta procent av aktierna i SWAB och anställdes som dess verkställande direktör. Till följd av motsättningar mellan Sune C och majoritetsägaren avskedades han från VD-posten och styrelsen fattade därefter vid ett styrelsemöte beslutet att flytta över hela verksamheten till aktiebolaget ScanAB, som ägdes av majoritetsägaren, samt att någon verksamhet inte vidare skulle bedrivas i SWAB. Detta fick till följd att Sunes aktier blev osäljbara. Sune väckte talan mot de styrelseledamöter som fattat det aktuella beslutet och yrkade att de skulle förpliktas att solidariskt till honom betala 48 000 kronor jämte ränta, vilket svarade mot åtta procent av bolagets avkastningsvärde vid tiden för styrelsebeslutet. Som grund för sitt skadeståndsyrkande anförde Sune bl.a. att det inte ankom på en styrelse att fatta ett beslut att lägga ned ett bolags verksamhet och att det vidare stred mot ABL:s generalklausul att fatta ett beslut som på det sätt som var aktuellt i målet bereda majoritetsaktieägaren en fördel på minoritetsaktieägarens bekostnad. — Då målet nådde Högsta domstolen gav denna Sune rätt — HD:s majoritet förklarade att styrelsens beslut innebar att SWAB skulle förlora möjligheten att fortsätta sin verksamhet och att denna i stället skulle bedrivas i ScanAB. Beslutet att lägga ner verksamheten i SWAB stred mot föremålet för bolagets verksamhet att bedriva bruksflyg och därmed tillhörig verksamhet, och således mot dess bolagsordning. Beslutet fick vidare anses ägnat att ge en otillbörlig fördel åt majoritetsaktieägaren, som ägde ScanAB, till nackdel för Sune C som minoritetsaktieägare. Att beslutet kunde orsaka honom skada måste styrelseledamöterna ha insett. De var därför skyldiga att ersätta den skada som Sune C kunde ha åsamkats. — Vad så beträffar tidpunkten då skadan kunde anses ha inträffat uttalar HD att i regel någon skada inte hunnit inträffa innan ett bolagsbeslut har verkställts. Men i det aktuella fallet blev aktierna i praktiken omöjliga att avyttra redan då styrelsebeslutet offentliggjordes, och denna tidpunkt var därmed avgörande för när skadan inträffade. Vad så skadan som sådan beträffar förklarar HD att det var omöjligt att fastställa något säkert avkastningsvärde. Bedömningen borde därför utgå från substansvärdet. Vid beräkningen av detta skall även de dolda värden som inte upptagits i balansräkningen beaktas. I dessa ingick framför allt värdet på vissa linjerättigheter vilka såvitt visats kunde uppskattas till ca 2 miljoner kronor. Bolagets substansvärde fick därför anses ha klart överstigit 600 000 kronor, vilket var det värde om Sune C hävdat att bolaget hade. — Minoriteten i HD kom till samma slut som majoriteten utan att dock komma in på frågan om styrelsens beslut innebar ett brott mot verksamhetsföremålet i SWAB:s bolagsordning.s. 32

19.I ABL 15 kap. 2 § jämförd med 15 kap. 1 § andra meningen stadgas att revisor — underförstått bolagets externrevisor utsedd enligt reglerna i lagens 10 kap. — bär skadeståndsansvar mot aktieägare eller annan om han/hon genom överträdelse av bland annat aktiebolagslagen uppsåtligen eller av oaktsamhet skadat en aktieägare eller någon annan. Externrevisorns mest centrala uppgift är att — som det vid den i det strax härefter upptagna målet aktuella tiden stod i ABL 10 kap. 7 § (paragrafens innehåll är sakligt oförändrat, se numera ABL 10 kap. 3 §) — i den omfattning god revisionssed bjuder granska bolagets årsredovisning jämte räkenskaperna och styrelsens och verkställande direktörens förvaltning.s. 33

20.I NJA 1996 s. 224 (Första Sparbanken/revisorn Bengt J) uppkom frågan om en revisor bar skadeståndsansvar mot en kreditgivande bank sedan det aktiebolag, som beviljats krediten, varit föremål för en ackordsuppgörelse. Omständigheterna i målet var i stora drag följande: Ett aktiebolag, Scandinavian Clinics AB, nedan Clinics, sysslade med utveckling och försäljning av produkter inom sjukvårds- och vattenförsörjningsområdet för användning i utvecklingsländer. Clinics gick emellertid dåligt och bolagets aktiekapital om 800 000 kronor kom att helt förbrukas. Som ett led i försöken att rekonstruera Clinics anskaffades då ett nytt bolag, Scandinavian Clinics FörsäljningsAB, nedan Försäljningsbolaget. Verksamheten i Clinics skulle, var det tänkt, drivas vidare i det nya bolaget sedan till detta överlåtits samtliga patent-, konstruktions-, tillverknings- och försäljningsrättigheter avseende Clinics produkter. Ett periodbokslut för Clinics upprättades per den 31 oktober 1985. I balansräkningen i detta bokslut upptogs som patent- och utvecklingskostnader ett belopp om nära 1,5 miljoner kronor. Patent-, konstruktions-, tillverknings- och försäljningsrättigheterna avseende Clinics produkter överläts samma dag till Försäljningsbolaget för drygt 2,5 miljoner kronor. Försäljningsbolaget erlade kontant 350 000 kronor medan företrädare för Clinics och Försäljningsbolaget assisterade av Clinics revisor Bengt vände sig bl.a. till Första Sparbanken, nedan Banken, för att erhålla resterande finansiering. Det visade sig emellertid att balansräkningen var mycket ihålig, och Banken, som beviljade ett lån om 1,2 miljoner kronor, gjorde en förlust för vilken den krävde skadestånd av Bengt. Tingsrätten och hovrätten kom båda, ehuru på olika skäl, till resultatet att Bankens talan inte kunde vinna bifall. I Högsta Domstolen blev emellertid utgången den motsatta. HD pekar till en början på att Bengt biträdde bolagsledningen i Clinics vid omstruktureringen av bolaget och att han även deltog i ett möte med Banken om krediter till Försäljningsbolaget. Domstolen konstaterar vidare att det förelåg en mycket stor diskrepans mellan det pris som Försäljningsbolaget erlade till Clinics och tillgångarnas verkliga värde och att det fick anses styrkt att Bengt medverkat till att ge en felaktig bild av värdet på av tillgångarna i Clinics och, efter överlåtelsen, i Försäljningsbolaget. Han hade därigenom, sägs det i domskälen, förfarit i strid med god revisionssed. För att ett sådant förfarande skall kunna medföra skadeståndsansvar enligt ABL 15 kap. 2 § jämförd med 15 kap. 1 § andra meningen fordras dock, att han överträtt aktiebolagslagen. Och en sådan överträdelse finner HD i ABL 10 kap. 7 § — jfr om innehållet i denna regel strax här ovan. Kopplingen till denna regel görs på så sätt att HD säger, att det var i Bengts egenskap av revisor som bolagsledningen anlitat honom för att biträda vid bolagsrekonstruktionen. HD fann därtill klarlagt att det varit en förutsättning för Bankens långivning till Försäljningsbolaget att de till detta bolag överlåtna rättigheterna haft uppgivet värde. Härav följer, säger HD, att det fanns ett orsakssamband mellan Bengts handlande och kreditgivningen. I målet framhåller HD slutligen att Banken kom att drabbas direkt då den utbetalade den kredit som den medgivit, och att denna situation skiljer sig från den som förelåg i rättsfallet NJA 1979 s. 157 (där förutsättningarna för att skada skulle anses ha uppkommit förklarades vara att en viss åtgärd medfört insolvens eller förvärrat en redan föreliggande insolvens).s. 33

21.Jfr här RH 1999:41 angående aktieägares rätt att föra talan mot bolagets revisor.s. 34

22.Även NJA 1998 s. 734 (Nordbanken (Gota Bank)/revisorn Jörgen R) (jfr NJA 1992 s. 227 där Högsta domstolen fastställde storleken av viss skada som den i 1998 års mål berörda kreditgivningen medfört) gällde en externrevisors — Jörgens — ansvar mot en bank för åsidosättande av den i ABL föreskrivna skyldigheten att dels i den omfattning god revisionssed bjuder granska några av bolagets årsredovisningar jämte räkenskaperna samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning dels i revisionsberättelserna för samma år anmärka på de felaktigheter som faktiskt förekommit. Högsta domstolen — liksom hovrätten — fann att Jörgen inte haft tillräckligt underlag för att som revisor godta de värderingar som under de aktuella åren gjorts av varulagret, och HD ansåg därtill att det inte fanns anledning att utgå från annat än att banken vid kreditgivningen utgått från att de värden som varulagret upptagits till i årsredovisningarna samt de ”rena” revisionsberättelser som Jörgen avgivit. En central fråga återstod emellertid, nämligen om banken varit så oaktsam i sin kreditprövning att Jörgen borde befrias från skadeståndsskyldighet. Generellt bör, säger HD, var och en ha rätt att utgå från att uppgifter i ett aktiebolags balansräkning är riktiga om det uppges att den upprättats enligt enligt tillämplig lag om årsredovisning och därtill har godkänts av en revisor. Inte desto mindre kunde banken anses ha brustit i sin kreditprövning eftersom det aktuella bolaget var verksamt i en relativt riskfylld bransch där stora prisförändringar kan förekomma på kort tid vartill kommer att företagets dominerande tillgång uppgivits vara ett varulager bestående av metaller och banken underlåtit att ställa frågor angående varulagret och eventuellt kräva att inventeringslistor skulle företes. Den oaktsamhet som banken visat bedömdes dock av HD vara av väsentligt lägre grad än den försummelse som Jörgen visat. Eftersom banken av processuella skäl begränsat sin talan till att avse ett belopp som var väsentligt lägre än den reella skadan som den lidit fann HD anledning inte föreligga att på grund av bankens medvållande jämka Jörgens ansvar. Skadeståndet fastställdes därmed till yrkat belopp. 1.5.2.3 Skadestånd enligt grunderna för ABL 15 kap. 1 § Ett mycket speciellt mål är det för vilket redogörelse lämnas i RH 28: 84 (Kema Nobel), jfr NJA 1982 s. 330. Fråga var i detta mål om ett moderbolag som åtagit sig att ombesörja bland annat att anmodan att uppge skiljeman utsändes till minoritetsaktieägarna i det bolag, vars aktier var föremål för inlösen. En av minoritetsaktieägarna fick emellertid ingen anmodan. Skälet till underlåtenheten var att aktieägaren av okänd anledning strukits från den lista som låg till grund för utsändningen. På fråga av aktieägaren uppgav moderbolaget att anmodan sänts till alla kända aktieägare och att den enda tänkbara anledningen till att han inte fått någon anmodan var, att han inte fanns med på listan över aktieägare. Först efter upprepade kontakter med moderbolaget och vissa andra undersökningar fick aktieägaren klarlagt att någon anmodan inte sänts till honom. Han yrkade därför att moderbolaget skulle förpliktas utge ersättning för det arbete och de kostnader som han haft i anledning av det felaktiga beskedet att anmodan sänts till honom. Svea hovrätt konstaterade att 15 kap. 1 § ABL föreskrev att stiftare, styrelseledamot och verkställande direktör som vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadade bolaget skulle ersätta skadan samt att detsamma gällde när skadan vållades aktieägare eller annan genom överträdelse av aktiebolagslagen eller bolagsordningen. Genom att anmodan att uppge skiljeman i detta fall inte sändes till den aktuelle aktieägaren hade en regel i aktiebolagslagen överträtts. Moderbolaget har åtagit sig att fullgöra en uppgift som enligt lag ålåg styrelsen i det bolag vars aktier var föremål för inlösen. Härav måste anses följa att moderbolaget kommit att bära skadeståndsansvar gentemot aktieägare i dotterbolaget. Genom att lämna aktieägaren ett besked som varit felaktigt fick moderbolaget anses ha förfarit oaktsamt. Bolaget förpliktades därför enligt grunderna för 15 kap. 1 § ABL att ersätta den berörde aktieägaren för det arbete och den kostnad som det felaktiga beskedet föranlett. 1.5.2.4 Skadestånd enligt skadeståndsrättens regler Men vid sidan av det ansvar som kan aktualiseras med stöd av skadeståndsreglerna i aktiebolagslagen kan skadeståndsansvar för revisor även aktualiseras med stöd av allmänna skadeståndsregler — om nämligen revisorn har uppträtt som rådgivare till ägarna av de aktiebolag som han/hon är utsedd att revidera. Tre fall som avgjordes under 1992 gällde frågan om revisors ansvar för felaktig skatterådgivning, nämligen NJA 1992 s. 58, s. 243 och s. 502. Av målen framgår, att en första förutsättning för att ansvar skall uppkomma är att ett uppdrag över huvud kan anses ha uppkommit. Så ansågs inte vara fallet i NJA 1992 s. 502 (Reveko). Av 1992 s. 58 och s. 243 framgår emellertid att om väl ett uppdrag kan anses föreligga revisorn kan ådra sig skadeståndsansvar vid misslyckad rådgivning. Vissa faktorer var gemensamma i de båda målen. Det är sålunda i dem båda fråga om yrkesmässig rådgivning, men i NJA s. 243-fallet utan att för rådgivningen synes ha debiterats bolaget (sic) annat än ett mycket litet belopp. I det förra fallet hänvisade hovrätten därtill till att rådgivningen skett i ett bestående kundförhållande, men det bestående uppdraget var nog företagets och inte de bakomvarande ägarnas — även om det i denna typ av fall kan vara oklart var gränsen går. Men i båda fallen gällde det rådgivning till personer som saknade närmare insikt i de frågeställningar som var av betydelse för deras beslutsfattande medan å andra sidan den som lämnade rådet av dess mottagare uppfattades som expert, vilket denne också insett, sägs det i det första fallet. Detta förhållande ledde till att HD fann uppdraget i det första fallet ha utförts utan att de aktuella ägarnas intressen tagits till vara med tillbörlig omsorg och i det andra fallet till att det ålegat revisorn att belysa affärens skattekonsekvenser och ge korrekt information om gällande regler, vilket han inte gjort. — Dessa tre fall finns behandlade i min uppsats Något om revisorers uppdrag, oberoende och ansvar i Festskrift till Tore Sigeman, 1993, s 157 ff. 1.5.3 Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalförlust Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalförlust är en fråga som har varit ganska aktuell under de senaste både decennierna. ABL 13 kap. 2 § stadgade i början av den nu aktuella perioden att det ålåg styrelsen att ofördröjligen upprätta en särskild balansräkning — ofta kallad kontrollbalansräkning — så snart det fanns skäl att anta att bolagets kapital understeg en tredjedel av det registrerade aktiekapitalet och som därefter kom att bestämmas till hälften av det registrerade aktiekapitalet. I den lydelse paragrafens fjärde stycke hade 1982 svarade styrelseledamöterna i ett aktiebolag solidariskt för bolagets uppkommande förbindelser om styrelsen underlät att fullgöra vad som ålåg den enligt samma paragrafs första stycke. Där föreskrevs att styrelsen skulle, så snart det fanns skäl anta att bolagets eget kapital understeg en tredjedel av det registrerade aktiekapitalet (den kritiska gränsen), ofördröjligen upprätta en särskild balansräkning (kontrollbalansräkning) och, om denna visade att bolagets eget kapital underskred den kritiska gränsen, snarast möjligt till bolagsstämma hänskjuta fråga om bolaget skulle träda i likvidation. I NJA 1988 s. 620 (Heléns Rör) uppkom åtskilliga frågor med koppling till detta stadgande. Den första var om bestämmelserna skulle tolkas så att en tillräcklig förutsättning för skyldighet att upprätta kontrollbalansräkning var att det finns skäl att anta att aktiekapitalet underskridit den kritiska gränsen — bolagets faktiska ställning skulle om detta var korrekt sakna betydelse för uppkomsten av betalningsansvaret. HD delade emellertid inte sistnämnda åsikt — för att ansvar över huvud skulle kunna uppkomma måste bolagets eget kapital faktiskt anses ha underskridit den kritiska gränsen vid den tidpunkt då kontrollbalansräkning skulle ha upprättats. Sedan detta klargjorts återstod åtskilliga andra frågor att besvara, av vilka den första gällde om tillskott eller en utfästelse om tillskott kunde lämnas även av andra än bolagets aktieägare. I denna fråga uttalade HD att medel som villkorslöst tillförts ett aktiebolag måste anses öka bolagets kapital oavsett om tillskottet skett från aktieägare eller annan. Om ett tillskott var förenat med villkor om återbetalning måste å andra sidan ställning tas till vem som var ansvarig för återbetalningen. Är detta bolaget förbättrar tillskottet inte dess ställning — visserligen får bolaget ökade tillgångar men det får även ökade skulder. Är däremot villkoret om återbetalning uppställt inte i förhållande till bolaget utan till dess aktieägare blir en återbetalning beroende av framtida beslut av bolagsstämma. I detta fall uppkommer en återbetalningsförpliktelse för bolaget först då bolagsstämman beslutat om återbetalning eller skuldföring. När därför för ett tillskott uppställts villkoret att återbetalning skall ske ur bolagets disponibla vinstmedel torde det normalt, säger HD, få antas att avsikten är att återbetalning skall ske i enlighet med de regler i aktiebolagslagen som gäller för vinstutdelning. Av detta följer att ett dylikt villkor inte är på förhand bindande för bolaget. Till försvårande av kringgående av reglerna i ABL 13 kap. 2 § måste dock, framhåller HD, höga krav ställas på den bevisning som förebringas till stöd för att uppställt villkor inte binder bolaget på sådant sätt att tillskottet bör behandlas som en försträckning. Härefter uttalas i domen att en bindande utfästelse från den som är betalningsduglig för beloppet bör jämställas med tillskott som faktiskt betalats till bolaget. I domen tas så avslutningsvis upp frågan om möjligheten att vid upprättandet av kontrollbalansräkning justera tidigare gjord avskrivningsprocent på maskiner, inventarier och goodwill samt om justering av lagervärdet. Av domen framgår att HD accepterar justeringar av gjorda avskrivningar som står i överensstämmelse med god redovisningssed. Lagervärdet slutligen kunde skrivas upp med tillämpning av reglerna i ABL 13 kap. 2 § tredje stycket, vilka hade till syfte att förhindra att livskraftiga aktiebolag s.a.s. i onödan tvingades i likvidation.s. 34

23.Ytterligare ett mål från Högsta domstolen från den nu aktuella tjuguårsperioden avser ABL 13 kap. 2 §. NJA 1993 s. 484 (Trancom) gällde frågan i vilken utsträckning styrelsen i ett aktiebolag varit berättigad att aktivera organisationskostnader, dvs. sådana kostnader som avser ”utgifter för teknisk hjälp, forsknings- och utvecklingsarbete, provdrift, marknadsundersökningar och liknande”. I sin dom framhåller HD att utgångspunkten är att tillgångarna i en kontrollbalansräkning skall värderas enligt vanliga regler men att det fanns särregler i 13 kap. 2 § tredje stycket som kunde ge högre värden. Det förhållandet att vanliga värderingsregler är tillämpliga har ansetts innebära att tillgångar och skulder skall värderas under antagandet att bolaget fortsätter sin verksamhet under obegränsad tid (företaget är med anda ord a going concern). Vid sin bedömning av de frågor som väckts i målet konstaterade HD att det stod klart att utvecklingskostnader bör kunna tas upp som tillgång i en kontrollbalansräkning även om bolagets likviditet är dålig. Men det finns å andra sidan anledning att iaktta försiktighet med att aktivera utvecklingskostnader inte bara i årsbokslut utan även vid upprättandet av kontrollbalansräkningar. Det kan inte, säger HD, anses utgöra god redovisningssed att ta upp utvecklingskostnader som en tillgång om det framstår som osannolikt att utvecklingsarbetet kommer att slutföras inom en något så när överskådlig tid. Detta innebär att det vid avgörandet av frågan om utvecklingskostnader skall få aktiveras trots allt inte går att helt bortse från vilken bolagets finansiella ställning är och vilka möjligheter detta har att, om likviditeten är dålig, skaffa nya resurser. Av betydelse blir bland annat om den tänkta produkten eller processen vid en objektiv bedömning framstår som kommersiellt gångbar.s. 38

24.Men det finns även flera hovrättsavgöranden, där olika frågor med koppling till ABL 13 kap. 2 § har varit aktuella. I RH 1987:143 fann Göta hovrätt att bestämmelsen i 13 kap. 2 kap. fjärde stycket ABL om skyldighet för styrelseledamot att svara för bolagets förbindelser var tillämplig beträffande statens fordringar på skatter och avgifter. I RH 1989:43 behandlade Göta hovrätt frågan vad som menades med rekvisitet ”ofördröjligen” i ABL 13:2 — numera rekvisitet ”genast” i ABL 13 kap. 12 § — och kom fram till att det för upprättande av en kontrollbalansräkning i det aktuella fallet visserligen var nödvändigt att man hade tillgång till såväl resultatet av rörelsen fram till tidpunkten då viss del av verksamheten försåldes, nämligen den 20 mars 1984, som till prissättningen av bolagets varulager, vilken blev klar den 16 april 1984, men att en kontrollbalansräkning borde ha upprättats senast under andra hälften av april 1984. Samtidigt underkände hovrätten påståendet att ett sammanträffande som aktieägaren (bolaget var ett enmansaktiebolag) haft med bolagets revisor för diskussion av en balansrapport kunde betraktas som bolagsstämma. Att stora övervärden möjligen tillförts bolaget vid en senare tidpunkt påverkade inte det ansvar som redan uppkommit för aktieägaren. Även i RH 1994:18 fann hovrätten att det under den period som var av betydelse i målet funnits skäl för berörd styrelseledamot att anta att bolagets eget kapital understigit hälften av det registrerade aktiekapitalet men att han inte desto mindre underlåtit att vidta i ABL 13 kap. 2 § föreskrivna åtgärder, och att han därför blivit ansvarig för de förpliktelser som uppkommit för bolaget gentemot käranden i målet. I RH 1996:114 behandlades frågan vilka krav som kunde ställas på en kontrollbalansräkning och hänskjutande av likvidationsfrågan till bolagsstämman liksom frågan om bevismedel då det gällde att visa att kapitalbristen hävts inom rådrumsfristen. I RH 1994:17 fann Svea hovrätt att den omständigheten att ett bolag, för vilket kontrollbalansräkning inte upprättats, sedermera ställt in sina betalningar inte medförde att en styrelseledamot, som på grund av underlåtenhet att upprätta kontrollbalansräkningen ålagts personligt betalningsansvar, befriats från personligt betalningsansvar för därefter uppkommande förpliktelser för bolaget. I RH 1993:115 fann Hovrätten över Skåne och Blekinge att styrelsesuppleant med ensam rätt att teckna bolagets firma inte kunde åläggas ansvar enligt ABL 13 kap. 2 § fjärde stycket då hon i praktiken inte handlat på bolagets vägnar eller tagit del i driften av detta.s. 38

25.Det skall här tilläggas att reglerna om tvångslikvidation på grund av kapitalförlust har justerats och förtydligats genom lagändring 2001. De finns f.n. intagna i ABL 13 kap. 12–19 §§. 1.5.4 Andra fall av personligt betalningsansvar Men personligt betalningsansvar kan eventuellt uppkomma därför att den som företräder ett aktiebolag inte har klargjort detta för motparten som i stället trott att han har haft med företrädaren personligen att göra. Jfr här det ovan under rubriken Bildande upptagna fallet NJA 1987 s. 592, där något personligt ansvar inte utdömdes eftersom motparten ansågs ha känt till bolagsbildningen. Och i ett annat fall återgivet i NJA 1983 s. 229 har det av innehållet i den handling som utfärdats av en firmatecknare för ett aktiebolag ansetts framgå, att handlingen utfärdats på bolagets vägnar, varför den som undertecknat handlingen inte ådömts ansvar — i en abonnemangsanmälan rörande leveranser av elektrisk ström m.m. hade nämligen vid sidan av firmanamnet Restaurang Elektra angivits registreringsnumret 556096-9599. Därav måste, säger Högsta domstolen, anses framgå att anmälan utfärdats på det bolags vägnar som hade detta nummer. Den omständigheten att den person som undertecknat anmälan felaktigt angivit bolagets firma till restaurant Elektra föranledde inte annan bedömning. I NJA 1991 s. 412 har däremot en person som bildat ett aktiebolag inte genom att detta registrerats och kungörelse skett befriats från betalningsansvaret enligt ett dessförinnan träffat avtal om leverans av varor. Som Högsta domstolen skriver: ”Presam /har/ inte före det att kungörelsen ägde rum trätt i något rättsförhållande med Staffan W:s aktiebolag. Presam skall därför inte till följd av kungörandet anses ha fått kännedom om att bolaget skulle vara rätt motpart.” 1.5.5 Ansvarsgenombrott Något fall av ansvarsgenombrott har inte förekommit under den nu aktuella tjugoårsperioden, men frågan om ansvarsgenombrott som en alternativ grund för talan var dock trots allt aktuell i målet NJA 1982 s. 244. 1.5.6 Återbärings- och ersättningsskyldighet enligt ABL 12 kap. 5 § Det första av de mål som är aktuella under denna rubrik är NJA 1990 s. 343 (Nordanland). Målet gällde ett antal lån om sammanlagt drygt 11,6 miljoner kronor som ett dotterbolag under en tid av ca en månad våren 1982 lämnat sitt moderbolag för att detta skulle kunna betala sina löpande utgifter. Sedan det emellertid visat sig att lånen inte kunde återbetalas hade den 1 maj samma år upprättats en handling betecknad ackordsöverenskommelse vari angavs, att dotterbolaget beviljade moderbolaget ett ackord om drygt 11,4 miljoner kronor. Såväl moderbolaget som dotterbolaget företräddes vid såväl långivning som undertecknandet av ackordsöverenskommelsen av samma person, Bengt H, som hade ensam firmateckningsrätt i moderbolaget och fullmakt utfärdad av styrelsen för dotterbolaget att företräda detta. Moderbolaget försattes i oktober 1982 i konkurs. I denna bevakade dotterbolaget, dåmera i likvidation, genom sin likvidator på grund av de lämnade lånen en fordran om knappt 11,4 miljoner kronor. Förvaltaren i konkursen bestred bevakningen eftersom den träffade ackordsöverenskommelsen innebar att lånen fallit bort. Dotterbolaget gjorde emellertid gällande att utbetalningarna från detta inneburit en förtäckt och olovlig vinstutdelning i strid mot ABL 12 kap. 1 och 2 §§ eftersom moderbolaget saknade återbetalningsförmåga då lånen gavs och det inte fanns någon fastställd balansräkning för det senaste räkenskapsåret; beloppen skulle därför återbetalas enligt ABL 12 kap. 5 §. Dotterbolaget anförde för övrigt även andra grunder för att ackordsöverenskommelsen skulle vara utan verkan. Såväl hovrätt som HD kom till resultatet att anmärkningen mot bevakningen skulle ogillas. HD framhåller i sina skäl att lån som ett aktiebolag lämnar aktieägare får anses utgöra förtäckt vinstutdelning om aktieägarens ekonomi vid lånetillfället är sådan, att återbetalning inte kan påräknas. Vid bedömande av om ackordsöverenskommelsen var ogiltig på grund av att lånen innebar olovlig vinstutdelning var det därför i första hand av betydelse om moderbolaget, vid den tidpunkt då lånen lämnades, hade så svag ekonomi att det inte kunde påräknas att lånen skulle återbetalas. Det fick anses vara dotterbolagets — dvs. den bevakandes — sak att styrka sitt påstående härom. Efter genomgång av den bevisning som stod till HD:s förfogande kom HD till slutsatsen att — ”vilket Bengt H borde ha insett” — moderbolagets ekonomiska ställning redan då det första lånet lämnades var så bräcklig att dotterbolagets fordringar med anledning av lånen redan från början måste anses ha varit praktiskt taget värdelösa. Lånen hade alltså inneburit förtäckt vinstutdelning från dotterbolaget. Och eftersom medel till vinstutdelning hade saknats i dotterbolagets räkenskaper hade lånen lämnats i strid med ABL 12 kap. 1 och 2 §§. Moderbolaget var därmed enligt 12 kap. 5 § skyldigt att återbetala lånebeloppen. Ackordsöverenskommelsen utgjorde med andra ord inte något hinder mot bevakningen.s. 39

26.I NJA 1995 s. 742 (Brutto-netto-målet) tog HD ställning i en fråga som varit föremål för omfattande diskussioner under framför allt förra hälften av 1990-talet, nämligen om till grund för bedömningen av storleken av en s.k. sakutdelning skall läggas det bokförda värdet av tillgångarna eller deras — högre — marknadsvärde. Bakgrunden till tvisten var följande. Ett sedermera i konkurs försatt bolag hade sålt en fastighet med ett bokfört värde av ca 319 000 kronor till ett handelsbolag — sedermera ändrat till kommanditbolag — som därefter i sin tur sålt fastigheten vidare för 12 miljoner kronor. Förvaltaren för det i konkurs försatta bolaget väckte talan mot kommanditbolaget och yrkade under åberopande av grunderna för ABL 12 kap. 5 § första stycket att kommanditbolaget skulle förpliktas att till konkursboet återbära ca 9,4 miljoner kronor jämte ränta, vilket enligt förvaltarens uppfattning var att anse som en olovlig utbetalning. Som grund för sin talan anförde konkursboet att fastighetens marknadsvärde vid tiden för försäljningen var avsevärt högre än dess bokföringsmässiga värde — fastigheten rymde nämligen en betydande dold reserv. Förvaltaren anförde vidare att bestämmelsen om vinstutdelning i ABL 12 kap. 2 § var analogt tillämplig på såväl öppna som förtäckta utbetalningar till tredje man och att sådana utbetalningar således var tillåtna endast om de höll sig inom ramen för bolagets fria egna kapital enligt fastställd balansräkning för det senaste räkenskapsåret. Förvaltaren hävdade att försäljningen av fastigheten till handelsbolaget inte varit affärsmässigt betingad utan var att betrakta som en vederlagsfri utbetalning av ett belopp som svarade mot skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde och köpeskillingen. Försäljningen var därmed med utgångspunkt från det i konkurs försatta bolagets fria kapital att anse som en olovlig utbetalning till ett belopp om nära 9,4 miljoner kronor. Slutligen anförde konkursförvaltaren att bestämmelsen i ABL 12 kap 5 § första stycket om skyldighet för aktieägare att återbära vad han uppburit i strid mot lagens vinstutdelningsregler var analogt tillämplig på fall då tredje man mottagit olovlig utbetalning från ett bolag. — Tingsrätten framhåller i sin dom den 17 januari 1992 att frågan vilket värde som skall belasta bolagets balansräkning när den utdelade egendomen rymmer en dold reserv inte har berörts i motiven till aktiebolagslagen men att den föranlett en diskussion i den juridiska doktrinen till vilken parterna hänvisat, nämligen tre artiklar i tidskriften Balans och ett uttalande av Rodhe i boken Aktiebolagsrätt. Då målet drygt två år senare avgjordes av Hovrätten över Skåne och Blekinge hade sju tidskriftsartiklar tillkommit. I HD:s dom som avgavs i slutet av 1995 redovisas antalet inlägg i doktrinen på nära nog en trycksida i NJA. — HD (tre av fem ledamöter) tog i sina domskäl upp åtskilliga frågor av principiell betydelse. Man börjar med att konstatera att det i främsta rummet är två intressen som bestämmelsen i ABL 12 kap. 2 § första stycket kan anses avsedd att skydda. Det ena är aktieägarnas intresse av likabehandling enligt den allmänna likabehandlingsprincipen. Det andra skyddsintresset skulle förenklat kunna beskrivas som bolagsborgenärernas intresse av att bolagets eget kapital skyddas. Domstolen konstaterar att det i det aktuella målet är borgenärsintresset som är i fråga och framhåller att domstolens bedömning därför begränsas till detta. Detta är en viktig begränsning som HD återkommer till i slutet av sina domskäl och den måste hållas i minnet av den som läser domen. — HD tar först upp frågan hur man skall förhålla sig till s.k. sakutdelningar, vilka, som man konstaterar, inte gärna kan anses omfattade av ordalagen i ABL 12 kap. 1 och 2 §§. Att sakutdelningar ändå är avsedda att inrymmas under begreppen utbetalning av bolagets medel och vinstutdelning framgår dock av förarbetena till aktiebolagslagen. Att så skulle vara fallet anges också i en lång rad uttalanden i doktrinen och framstår där närmast som en självklarhet. Ståndpunkten framstår som välgrundad och måste, säger HD, godtas. — HD går härefter över till den i målet centrala frågan om nämligen värderingen av den egendom som utdelats skall göras med utgångspunkt från tillgångarnas bokförda värde hos bolaget eller ske med ett belopp motsvarande ett annat värde hos tillgången, vanligen det bedömda marknadsvärdet. Man konstaterar att det inte kan anses att valet mellan dessa synsätt kan grundas direkt på lagtextens ordalydelse. Någon egentlig ledning är inte heller att hämta från lagens förarbeten. Valet mellan de båda värderingsalternativen har emellertid, särskilt under senare år, tilldragit sig ett betydande intresse i doktrinen. Där har med åberopande av skilda argument några stannat för det ena synsättet medan andra ansett att det alternativet är det riktiga. Bilden är med andra ord splittrad. Denna diskussion leder HD över på frågan om vinstutdelning måste ske enligt de formella regler som föreskrivs i ABL 12 kap. Domstolen konstaterar att det i det i målet aktuella fallet inte var fråga om en utdelning beslutad enligt de formella regler som föreskrivs i ABL men att det i lagens förarbeten anges att en transaktion som till formen är en onerös men i verkligheten en benefik rättshandling kan bli giltig om alla aktieägare samtycker till den och den inte tar i anspråk andra medel än sådana som bolaget kan utdela som vinst. I vart fall synes tanken ha varit att det är en prövning av utdelningens lovlighet med hänsyn till tillgängligt utrymme för utdelning som i första hand skall vara avgörande och inte huruvida de formella beslutsreglerna iakttagits. Detta är en ståndpunkt som i och för sig synes förenlig med vissa rättsfall, och även i litteraturen förefaller denna ståndpunkt vara i det närmaste enhälligt omfattad. Från denna utgångspunkt kommer HD till resultatet att de formella beslutsbestämmelserna inte kan anses tillhöra de regler som är tillkomna för att utgöra skydd för borgenärerna när det gäller utdelningar som inte utgör sakutdelningar eller förtäckta utdelningar. Mot denna bakgrund skulle det framstå som en smula säreget om läget skulle vara det motsatta beträffande förtäckta utdelningar. I konsekvens härmed kan det inte heller anses vara en rimlig följd av synsättet att det är marknadsvärdet som skall utgöra utgångspunkten vid en prövning enligt ABL 12 kap. 2 § av en förtäckt sakutdelning att de formella beslutsreglerna måste iakttas. Samtidigt synes det emellertid förhålla sig så att det är mest förenligt med det sagda att förtäckta utdelningar skulle kunna vara lovliga i och för sig och som en följd av detta kunna prövas enligt bestämmelserna i ABL 12 kap. 2 §. — HD går härefter igenom olika argument som i övrigt anförts till stöd för att det är det bokförda värdet respektive marknadsvärdet som skall ligga till grund för bedömningen. Bland annat konstaterar man att de särskilda omständigheter som kan sägas motivera en för koncernbidragen begränsad avvikelse från ståndpunkten att vinster uppkomna under ett år inte skall kunna utdelas under samma år inte kan anses vara av sådan karaktär att de i och för sig kan tjäna som ett avgörande stöd för att det bokförda värdet skall tillämpas vid den i målet aktuella prövningen. Vidare framhåller man att det under årens lopp torde ha genomförts åtskilliga transaktioner som det inte finns anledning att i övrigt rikta anmärkning mot på ett sätt som inte är förenligt med synsättet att det är marknadsvärdet som skall användas vid bedömningen av huruvida utdelning av tillgångar utgör lovlig vinstutdelning. Om marknadsvärdet skulle anses ge uttryck för gällande rätt skulle detta således kunna innebära en genomgripande ändring av de grunder på vilka dessa transaktioner byggts, särskilt de som kan uppfattas som förtäckta utdelningar i samband med överlåtelser av tillgångar inom en koncern. — HD sammanfattar skälen för och emot de båda alternativen på följande sätt: ”Vid en jämförelse mellan de två alternativa bedömningar som är i fråga framstår knappast någon av dem som den klart bäst förenliga med lagstiftningens ändamål, såsom detta kan utläsas av bestämmelsernas ordalydelse eller lagstiftningens allmänna systematik, eller av rättspraxis eller förarbetena till ABL. Argumenten för vart och ett av alternativen synes sammanlagda kunna anses väga ungefär lika tungt, även om de till sin karaktär delvis är så skiftande att en jämförelse inte är helt lätt. Vid dessa förhållanden och då, som redan berörts, det praktiska rättslivet synes under lång tid ha inrättat sig efter det ena alternativet, låt vara möjligen under inflytande av skattemässiga bedömningar, skulle det leda till svåröverskådliga komplikationer och även framtida processer avseende transaktioner långt tillbaka i tiden om det nu konstateras att bestämmelserna i själva verket skulle ges en annan innebörd än den så många antagit.” Sammanfattningsvis kommer HD till resultatet att det inte kan anses stå i strid med regeln i ABL 12 kap. 2 § första stycket att till grund för bedömningen av storleken av en sakutdelning lägga det bokförda värdet av de aktuella tillgångarna och inte ett högre värde som t. ex. deras bedömda marknadsvärde. — Som framgår av det ovan sagda delade inte HD:s samtliga ledamöter den uppfattning för vilken nu redogjorts. Två av ledamöterna var av skiljaktig mening; de konstaterade att det rent allmänt måste anses vara naturligare att se till det verkliga värdet än det bokförda värdet när en tillgång realiseras, att man vid bedömningen av om en transaktion inte är affärsmässig i den meningen att en tillämpning av vinstutdelningsreglerna överhuvudtaget kan bli aktuell har att utgå från den avyttrade egendomens marknadsvärde och att det framstår som inkonsekvent om prövningen av skyddet för aktieägarna och av borgenärerna skulle ske efter olika principer. En av dissidenterna, justitierådet Vängby, ansåg därtill att först när utdelning sker på grundval av fastställd balansräkning och i de former som föreskrivs i ABL 12 kap. 3 § kan en någorlunda säker bedömning göras. Inte desto mindre var han beredd att acceptera den form som lämnandet av koncernbidrag erhållit.s. 41

27.Då utbetalning skett i strid med reglerna i ABL 12 kap. 2 § uppkommer frågan i vad mån det som frångått bolaget kan återkrävas av annan än aktieägare och, om den som mottagit beloppet endera inte är skyldig att återbetala vad han mottagit eller inte är betalningsduglig, huruvida beloppet kan återkrävas av annan person. Den bestämmelse som reglerar denna fråga är ABL 12 kap. 5 § första och andra styckena. Till att börja med kan konstateras att Svea hovrätt i RH 1992:80 förklarat att reglerna i ABL 12 kap. 5 § första stycket borde tillämpas analogt på en olovlig utbetalning som skett till en bolaget närstående person som inte var aktieägare. I målet NJA 1997 s. 418 (Leasing Consult) aktualiserades ånyo frågan om möjligheten att med stöd av ABL 12 kap. 5 § första stycket ålägga annan än aktieägare, nämligen Leasing Consult, återbetalningsskyldighet och därtill frågan om en tredje man, som inte tillhörde de kategorier som anges i samma paragrafs andra stycke, kunde åläggas betalningsansvar för brist som uppkommit till följd av att den i första hand betalningsansvarige inte förmådde fullgöra sin betalningsskyldighet. Käranden — konkursboet för det aktiebolag från vilken utbetalningen skett — gjorde gällande två olika grunder varför en bank som medverkat till utbetalningen skulle vara betalningsskyldig. Den första grunden innefattade ett påstående om att Leasing Consult var skyldig enligt ABL 12 kap. 5 § första stycket, eller grunderna för detta lagrum, att till konkursboet återbetala beloppet och att banken var bristtäckningsansvarig enligt ABL 12 kap. 5 § andra stycket, och den andra grunden att banken blivit betalningsskyldig enligt allmänna rättsgrundsatser därför att banken genom sina behöriga ställföreträdare hade vetskap om eller i varje fall hade bort inse att medlen olovligen uttagits från det utbetalande aktiebolaget. — HD konstaterar inledningsvis att det förhållandet att ABL 12 kap. 1 och 2 §§ talar om utbetalningar till aktieägare och vilken vinstutdelning som får lämnas aktieägare inte hindrar att bestämmelserna tillämpas analogt på utbetalningar som görs till annan än aktieägare. I första hand kommer härvid i fråga sådana fall där mottagaren av utbetalningen visserligen inte är en aktieägare men väl någon denne närstående fysisk eller juridisk person. Vidare får bestämmelserna antas vara analogt tillämpliga på utbetalningar som görs till någon som i ett nära sakligt sammanhang med utbetalningen upphör att vara aktieägare eller blir aktieägare. Även andra ägareliknande kopplingar till aktiebolaget skulle måhända kunna aktualisera en dylik analog tillämpning. HD hänvisar i det sammanget till diskussionen i NJA 1988 s. 620 — behandlat ovan under rubriken Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalförlust — om aktieägartillskott från annan än aktieägare men fortsätter därefter med att uttala att det knappast låter sig göra att i övrigt med generella kriterier identifiera sådana fall, där en analog tillämpning av ABL 12 kap. 2 § kan komma i fråga. Hänsynen till säkerheten i omsättningen och det praktiska ekonomiska livet sätter därvid gränserna för hur långt analogierna skall drivas. Ett typfall gäller utbetalning till en närstående till en aktieägare varvid förhållandena kan vara sådana att det i själva verket får anses att det är aktieägaren själv som är mottagare av utbetalningen. Ett andra typfall är situationen då det inte kan anses ligga lika nära till hands att behandla aktieägaren som en form av mellanhand. Då får i stället prövas om det finns skäl att med en analog tillämpning ändå anse utbetalningen som olovlig enligt 12 kap. 2 § och den vara återbetalningsskyldig som mottagit utbetalningen från bolaget. Och i båda dessa typfall kan det för övrigt bli aktuellt att pröva om den som inte anses återbetalningsskyldig enligt första stycket i 12 kap. 5 § i stället skall med tillämpning av bristtäckningsregeln i andra stycket av samma paragraf täcka eventuell brist i återbäringen. HD konstaterade så att omständigheterna i det nu aktuella fallet var sådana att utbetalningen från det i konkurs försatta bolaget borde föranleda en analogisk tillämpning av bestämmelserna i ABL 12 kap. 2 § och 5 § första stycket och att Leasing Consult — ett bolag som tillsammans med det utbetalande bolaget ingick i en s.k. oäkta koncern — inte hade skälig anledning antaga att utbetalningen utgjorde laglig utbetalning (vilket var förutsättningen för återbetalningsskyldighet enligt 12 kap. 5 § första stycket för den i målet aktuella tiden) och att Leasing Consult därtill helt eller delvis saknade förmåga att fullgöra denna skyldighet. Från denna utgångspunkt går så HD först in på den av konkursboet väckta frågan om banken blivit betalningsskyldig enligt allmänna rättsgrundsatser till följd av att banken genom sina behöriga ställföreträdare hade vetskap om eller i varje fall hade bort inse att medlen olovligen uttagits från det utbetalande aktiebolaget. I denna fråga uttalar HD att ABL:s utformning och systematik får det att framstå som naturligt att uppfatta lagens bestämmelser som en till skydd för bolagets kapital i det närmaste uttömmande reglering av följderna av ett handlande i strid med dessa. Någon anledning att ta upp frågan om ett generellt medverkansansvar på skadeståndsrättsliga grunder i anledning av icke kodifierade rättsgrundsatser utan anknytning till ABL fanns det därför inte. I stället koncentreras frågan på hur långt bristtäckningsansvaret enligt ABL 12 kap. 5 § andra stycket sträcker sig. En fråga som HD i det sammanhanget kommer in på är vilket godtrosskydd som bör tillkomma den som förvärvat viss egendom eller pengar från en enligt första stycket i samma paragraf återbäringspliktig fysisk eller juridisk person som inte själv är aktieägare. I detta avseende förklarar domstolen att det ligger närmast till hands att överväga om inte det stöd åt de aktuella kapitalskyddsreglerna som kan bedömas erforderligt beträffande icke direkt reglerade fall bör i första hand sökas i en analogitilllämpning av ABL och inte i oskrivna rättsgrundsatser eller analogier av regler helt utanför lagstiftningen om aktiebolag. Vad så gäller konkursboets förstahandsgrund, nämligen spörsmålet om bestämmelsen om bristtäckningsansvar i ABL 12 kap. 5 § andra stycket skulle kunna vinna analogisk tillämpning på det aktuella fallet säger domstolen, att den givna utgångspunkten är att bristtäckningsbestämmelsen inte omfattar andra personer i organställning hos aktiebolaget än sådana som anges i ABL 15 kap. 1–3 §§. Inte desto mindre kan det finnas anledning till viss analogisk tillämpning om intresset av att motverka olovlig vinstutdelning innefattade tillräckliga skäl för detta. Om exempelvis en person i ett senare led verksamt bidragit till att den olovliga utbetalningen kom till stånd talar vägande skäl för att den medverkande åläggs skyldighet att täcka den brist som uppkommer vid återbäringen. Detta kan ses som ett sätt att förhindra mer eller mindre klara kringgåenden av reglerna. Allmänt sett bör dock en analogisk tillämpning hållas inom snäva gränser. I vilka fall bör man då kunna tänka sig att en analogisk tillämpning blir aktuell? I denna fråga säger HD att det till en början synes klart att den som framstår som den i själva verket bestämmande i bolaget utan att formellt ingå i ett sådant bolagsorgan som avses i 15 kap. 1–3 §§ bör jämställas med en person i organställning. För det andra bör en analogisk tillämpning kunna komma i fråga då någon för att skada ett intresse som skall skyddas av reglerna i ABL 12 kap. medverkar till en olovlig utdelning i samförstånd med den som själv blir återbäringsskyldig. Med nu angivna analogiska tillämpningar torde dock följa att skyldigheten att täcka bristen kan jämkas med en liknande tillämpning av bestämmelsen i 15 kap. 4 §. För det tredje finns det skäl att tillämpa grunderna för bristtäckningsbestämmelsen även på den vars medverkan väsentligen består i att han är mottagare från någon som är återbäringsskyldig av något som härrör från en olovlig utbetalning förutsatt att mottagaren hade vetskap om att en olovlig vinstutdelning skett och att det för mottagaren var bekant att just dessa medel kommit till användning. Även för detta fall bör jämkningsregeln i 15 kap. 4 § kunna vinna analogisk tillämpning. Frågan om man skulle kunna gå så långt som till att föreskriva ett analogt bristtäckningsansvar redan då mottagaren varit vårdslös eller eventuellt grovt vårdslös är däremot enligt HD inte helt självklar. Hänsynen till omsättningens säkerhet och det praktiska ekonomiska livet har en om möjligt större relativ tyngd än när det gäller analogisk tillämpning av 12 kap. 5 § första stycket. Sammanfattningsvis konstaterar HD att det för att det skulle komma i fråga att i det aktuella målet ålägga banken ett bristtäckningsansvar fordrades att banken, i den mening som angetts här ovan, haft uppsåt med avseende på det olovliga uttaget från det i konkurs försatta bolaget. Då banken vid mottagandet av betalningen från Leasing Consult inte haft vetskap om att medlen olovligen uttagits från det sedermera i konkurs försatta bolaget var banken inte bristtäckningsskyldig enligt ABL 15 kap. 5 § andra stycket.s. 44

28.Ett annat mål där frågan om bl.a. frågan om återbetalningsskyldighet aktualiserades är NJA 1999 s. 426 (Sturetvätten) — jfr om detta fall även nedan vid behandlingen av aktiebolagslagens låneförbud. — Ett finansbolag hade beviljat ett bolag ett lån som använts för inköp av samtliga aktier i ett annat bolag och finansbolaget fick som säkerhet för lånet företagshypotek i det bolag vars aktier var föremål för köpet. Fordran med tillhörande säkerhet förvärvades därefter av ett annat finansbolag. Sedan det bolag som lämnat säkerheten försatts i konkurs bevakade det senare finansbolaget — dåmera självt försatt i konkurs — sin fordran med förmånsrätt enligt företagshypoteksbrevet. Konkursförvaltaren i det aktiebolag som lämnat säkerheten gjorde gällande bl.a. att pantsättningen var ogiltig eftersom den var att jämställa med otillåten vinstutdelning i strid mot ABL 12 kap. 2 § och att därför återbäring skulle ske enligt den dåvarande bestämmelsen i 5 kap. första stycket samma kapitel. I allt fall var rättshandlingen ogiltig enligt ABL 8 kap. 14 § — numera 8 kap. 35 § — eftersom företrädaren för det bolag som ställde säkerheten överskridit sin befogenhet då han avhände bolaget egendom i strid mot 12 kap. — HD konstaterar först att bestämmelsen om befogenhetsöverskridande i ABL:s styrelsekapitel närmast är att uppfatta som en reglering av bolagets inre förhållanden och att en pantsättning som är att se som en överträdelse av vinstutdelningsreglerna därför inte kan angripas med stöd av bestämmelserna om befogenhetsöverskridanden. I stället inriktar sig domstolen på frågan om det långivande företagets ansvar enligt ABL 12 kap. 5 §. HD (tre av fem ledamöter) uttalar med en hänvisning till det strax här ovan refererade målet NJA 1997 s. 418 att det analoga ansvaret för andra än aktieägare har ansetts böra hållas inom förhållandevis snäva ramar med hänsyn till säkerheten i omsättningen och det praktiska ekonomiska livet. När det gäller ett utomstående kreditinstitut som i utbyte mot ett lån erhållit en säkerhet inger en analog tillämpning särskilda betänkligheter. För att ett sådant ansvar skall kunna åläggas ett kreditinstitut krävs det att dess företrädare haft uppsåt beträffande omständigheten att ställandet av säkerheten utgjort en olovlig kapitalanvändning. Att företrädare för ett kreditinstitut bort inse att säkerställandet utgjort en sådan kapitalanvändning är med andra ord inte nog för att ålägga detta ansvar. — I ett säryttrande utvecklade justitierådet Håstad uppfattningen att den som lånat ut medel till en aktieägare som ställt säkerhet med egendom som får anses utgöra olovlig vinstutdelning till aktieägaren, skall sakna rätt till säkerheten, om långivaren insett eller bort inse att olovlig vinstutdelning förelåg. Eftersom långivaren i det i målet aktuella fallet var ett finansbolag som åtminstone bort inse att olovlig vinstutdelning förelåg var upplåtelsen av företagshypotek till långivaren enligt Håstads mening ogiltig.s. 47

29.I NJA 1980 s. 311 kom HD till resultatet att frågan om giltigheten av en av ett bolag gjord benefik pantsättning skulle bedömas med utgångspunkt om bolaget hade fria medel svarande mot pantsättningens belopp vid tidpunkten då pantsättningen gjordes. I den rättsfallsgenomgång som Nial publicerade i Svensk Juristtidning 1983 kritiserade han denna rättstillämpning. Den kan, säger Nial (s 622 f.), möjliggöra att ett enmansbolag, som tillfälligt har avsevärda disponibla medel, ställer motsvarande egendom som pant för en utomstående, i vars affärer aktieägaren personligen men inte bolaget har intresse. Panten kan redovisas inom linjen, så att balansräkningen fortfarande uppvisar disponibel vinst, som aktieägaren därefter tar ut i form av vinstutdelning. Detta åter kan ha till följd att om bolaget sedermera går i konkurs, endast pantägaren och ingen annan borgenär får någon utdelning. I rättslitteraturen har man ansett, fortsätter Nial, ett sådant resultat olämpligt såsom stridande mot den grundläggande aktiebolagsrättsliga principen att bolaget skall av hänsyn främst till borgenärerna ha ett bundet kapital, som inte får minskas genom aktieägarnas uttag av medel såsom utdelning eller ”förtäckt” utdelning. Det synes därför finnas goda skäl att godtaga en dylik pantsättning endast under förutsättning dels att den vid tiden för pantsättningen håller sig inom ramen för disponibel vinst och dels att ett mot panten svarande belopp förs ut i balansräkningen så att motsvarande belopp inte blir disponibelt för utdelning eller i varje fall att utdelning inte sker med anlitande av medel som svarar mot panten. I NJA 1995 s. 418 (Vederlagsfri borgen) aktualiserades frågan om den rättstillämpning som möter i 1980 års rättsfall skall tillämpas även vad gäller vederlagsfri borgen. Frågan hade under 1990-talet behandlats i framställningar av Lindskog (Aktiebolagslagen, 12:e och 13:e kap., 1994, s. 66 not 149), Nerep (Aktiebolagsrättsliga studier — särskilt om kapitalskyddet, 1994, s. 160 ff.) och Jan Andersson (Om vinstutdelning från aktiebolag, 1955, s. 641 ff.) vilka samtliga intagit ståndpunkten att pantsättning och borgen borde behandlas lika i nu aktuellt avseende. HD uttalar härefter för egen del, att syftet med de aktiebolagsrättsliga reglerna om olovlig vinstutdelning i allmänhet bäst torde tillgodoses om prövningen hänförs till tidpunkten då borgen skall tas i anspråk. Å andra sidan är den med allmänna principer mest förenliga ståndpunkten att pröva en borgensförbindelses giltighet med utgångspunkt i förhållandena då den ingicks. Med en sådan lösning undviks också den osäkerhet för alla berörda som det skulle innebära att låta frågan om borgensförbindelsens giltighet vara svävande och beroende av borgensmannens framtida ekonomiska situation. HD fann sammanfattningsvis att övervägande skäl talade för att den tidpunkt som ansågs avgörande i 1980 års rättsfall, dvs. tidpunkten då förbindelsen ingicks, också bör gälla vid säkerställande i form av vederlagsfri borgensförbindelse. — Det finns enligt min uppfattning anledning att här upprepa den kritik som Nial framförde 1983 vid sin behandling av NJA 1980 s. 311. Inte heller jag ser någon anledning att skydda den som gynnats av en benefik pantsättning eller borgensåtagande på bekostnad av de fordringsägare som trott sig kunna lita på uppgifterna i bolagets årsredovisning. Härav följer dock att, i den mån bolaget låtit det latenta ansvaret enligt pantsättning eller borgensåtagande påverka bolagets disponibla vinst, det saknas anledning att inte ge den, till vars förmån pantsättning eller borgensåtagande gjorts, rätt att njuta fördelarna av pantsättningen respektive borgensåtagandet.s. 48

30.Till de här ovan upptagna avgörandena skall även fogas NJA 1993 s. 641 där HD förklarade att skiljeklausul i avtal om överlåtelse av ett aktiebolags rörelsetillgångar inte var bindande för konkursförvaltaren i samma bolags konkurs, när han förde talan mot avtalsparten om återbäring enligt ABL 12 kap. 5 § av olovlig vinstutdelning. 1.5.7 Låneförbudet i ABL 12 kap. 7 § — Ogiltighet eller inte ogiltighet Aktiebolagslagen innehåller inte något stadgande om att rättshandlingar som strider mot låneförbudet i ABL 12 kap. 7 § skall vara ogiltiga. I förarbetena till bestämmelsen har föredragande statsrådet uttalat att de skäl som uppbär detta förbud inte var av den art att ogiltighetsverkan borde anses inträda. I rättspraxis har inte desto mindre förekommit fall där otillåtna lånetransaktioner har förklarats ogiltiga. Så skedde i rättsfallet NJA 1992 s. 717 (Parlamentet). Det var här fråga om ett fall där parterna vid försäljningen av aktierna i ett bolag hade avtalat, att köpeskillingen för aktierna skulle ökas eller minskas sedan viss tillgång i bolaget sålts, och eventuell tilläggsköpeskilling skulle erläggas, inte av aktieköparen utan av det berörda bolaget direkt ur den för den aktuella tillgången erhållna köpesumman. Fråga var med andra ord om ett avtal som stred mot förbudet i ABL 12 kap. 7 § tredje och dåvarande femte styckena att aktiebolag inte får lämna penninglån eller ställa säkerhet i syfte att gäldenären skall förvärva aktier i bolaget eller annat bolag i samma koncern. HD anförde här som skäl för ogiltighetsverkan att låneförbudet åsidosatts under sådana förhållanden, att den till vars förmån den aktuella rättshandlingen företagits inte hade något befogat anspråk på att få åberopa rättshandlingen — i det aktuella fallet genom att någon som haft ett bestämmande inflytande över ett bolag medverkat i en överträdelse av låneförbudet till sin egen förmån. Frågan om utfästelsens infriande berör alltså inte någon tredje man, t.ex. en kreditgivande bank, som har anspråk på att få sin rätt skyddad. — Att säljaren av aktierna vid avtalstillfället inte förstått att utfästelsen stred mot låneförbudet inverkade inte på denna bedömning.s. 49

31.Frågan om rättsföljden då ett finansbolag beviljat ett bolag lån för inköp av samtliga aktier i ett annat bolag och finansbolaget som säkerhet för lånet fick företagshypotek i det bolag vars aktier var föremål för köpet aktualiserades några år senare i NJA 1999 s. 426 (Sturetvätten). Jfr beträffande samma mål ovan under rubriken Återbäringsoch ersättningsskyldighet enligt ABL 12 kap. 5 §. Sedan det bolag som lämnat säkerheten försatts i konkurs bevakade det finansbolag som förvärvat fordran med tillhörande säkerhet — dåmera självt försatt i konkurs — sin fordran med förmånsrätt enligt företagshypoteksbrevet. Konkursförvaltaren i det aktiebolag som ställt säkerheten gjorde gällande att pantsättningen var ogiltig eftersom den stred mot låneförbudet. HD:s majoritet kom emellertid i detta fall till resultatet att det inte fanns tillräckliga skäl att med frångående av huvudregeln anse pantsättningen ogiltig eftersom det i målet var fråga om ett av ett kreditinstitut mot sedvanliga villkor lämnat lån till en köpare för vilket det erhållit säkerhet. Justitierådet Nyström ansåg dock att långivaren inte kunde anses ha haft något befogat anspråk på att få åberopa den ställda säkerheten. I ett tillägg till domskälen framhöll härtill justitieråden Victor och Pripp — vilka båda ingick i den majoritet som bestämde utgången i målet — behovet av en översyn av aktiebolagsrätten så att förutsättningar för en förutsebar och lämpligt avvägd reglering tillskapades som inte endast tillgodoser säkerheten i omsättningen utan även är ägnad att förebygga missbruk och kringgåenden av de förbud som kan anses behöva upprätthållas såvitt angår utdelning och låneförbud. — Det kan här anmärkas att i lagrådsremissen till ny aktiebolagslag frågan om de civilrättsliga verkningarna av överträdelse av låneförbudet behandlas i avsnitt 15.5 och att de sammanfattningsvis innebär, att den som har tagit emot ett olagligen lämnat lån skall vara skyldig att återbetala lånet och att, om säkerhet ställts i strid med lagens bestämmelser, rättshandlingen inte skall gälla mot bolaget om bolaget visar att mottagaren av säkerheten insett eller bort inse att den var olaglig. Däremot har man inte ansett att det inse att den var olaglig. Däremot har man inte ansett att det bör införas några regler om bristtäckningsansvar i fråga om olagliga förskott, lån och säkerheter. 1.6 Tvångsinlösen I 1975 års aktiebolagslag föreskrivs i 14 kap. 31 § att ett moderbolag under vissa i paragrafen angivna förutsättningar har rätt att lösa de aktier, som ägs av övriga aktieägare. I motiven till denna regel sägs att det värde som moderbolaget skall utge till de aktieägare som tvingas lämna ifrån sig sina aktier är aktiernas verkliga värde. Om moderbolaget har förvärvat större delen av sina aktier i dotterbolaget på grund av inbjudan till en vidare krets att till moderbolaget överlåta sådana aktier mot visst vederlag, skall dock lösenbeloppet motsvara vederlaget, om inte särskilda skäl föranleder annat. Detta brukar kallas särregeln. Frågan vad som är en akties verkliga värde kan emellertid vara föremål för olika uppfattning i de fall särregeln inte är tillämplig endera därför att fråga inte är om ett förvärv av större delen av aktierna efter en inbjudan till en vidare krets eller därför att särskilda skäl medför att särregeln inte är tillämplig. Det är framför allt två frågor som aktualiseras när en dylik värdering skall göras, den ena gäller vilken tidpunkt värderingen skall ta fasta på och den andra hur värderingen skall göras. Dessa båda frågor togs upp av Högsta domstolen i målen NJA 1992 s. 872 och 1996 s. 293. Innan jag behandlar dessa båda mål bör det dock påpekas att den skiljenämnd som har att (i första hand) besluta i de frågor som aktualiseras i inlösenärenden under särskilda förutsättningar kan bestämma, att moderbolaget skall få lösa de utestående aktierna trots att värderingsfrågan ännu inte är avgjord. Äganderätten till de aktuella aktierna övergår med andra ord till moderbolaget trots att betalning ännu inte har erlagts.s. 50

32.NJA 1992 s. 872 (Balken I) gällde inlösen från Pronator AB:s sida av aktier i Balken AB. Med hänsyn till omständigheterna i fallet kom särregeln inte att tillämpas. Från Pronators sida gjordes gällande att den tidpunkt som värderingen av aktierna i Balken borde hänföra sig till borde vara den dag då begäran om tvångsinlösen gjordes. Minoritetsaktieägarna å sin sida hävdade att den rätta tidpunkten var den dag då äganderätten till minoritetsaktierna övergick på Pronator. Detta var en uppfattning som accepterades av skiljenämndens majoritet samt av tingsrätt och hovrätt. Högsta domstolen däremot fastställde att värderingen av aktierna i Balken borde grundas på aktiernas värde vid tiden för Pronators begäran om tvistens prövning av skiljemän (den s.k. påkallandedagen). Genom att välja påkallandedagen som den dag som aktievärderingen skall hänföra sig till kan man, framhålls i domskälen, hålla isär värdefluktuationer som beror på exempelvis ändringar i ränta, valutakurser och råvarupriser och sådana fluktuationer som är att hänföra till moderbolagets direkta påverkan. Från de senare kommer man på detta sätt att bortse vid aktievärderingen. Att fråga emellertid är om en huvudregel från vilken undantag i och för sig kan göras markeras genom HD:s skrivning att det inte av minoritetsaktieägarna i Balken påvisats något skäl att frångå denna principiella utgångspunkt eller att medge minoritetsaktieägarna en möjlighet att välja mellan olika värderingstidpunkter.s. 51

33.NJA 1996 s. 293 (Balken II) utgör fortsättningen på första Balkenmålet. Sedan HD i det första målet bestämt att påkallandetidpunkten skulle vara bestämmande vad gällde tidpunkten för värderingen återstod så frågan hur denna skulle tillgå. HD konstaterade till att börja med att valet kunde sägas stå mellan två värderingsobjekt, aktierna eller bolaget. Oavsett vilken metod man använde var dock tanken den, att minoritetsaktieägarna skulle ges samma ekonomiska ställning efter tvångsinlösningens genomförande som de haft före denna. Att substansvärdet i vissa aktiebolag var högre än det samlade aktievärdet borde inte i sig påverka värderingen eftersom detta övervärde i normalfallet var oåtkomligt för aktieägarna. Att värderingen i sådana fall där någon omsättning av aktier i det bolag som var föremål för inköp inte gärna kunde göras efter annat än bolagets förmögenhetsställning och avkastningsförmåga medförde dock inte, att aktierna i övriga bolag inte i första hand borde värderas efter det värde aktierna hade på marknaden. Detta var för övrigt den idé på vilken särregeln (jfr ovan) byggde. Mot denna bakgrund kom HD till resultatet att börskursen är den norm som värderingen skall utgå från — dock sedan man först prövat börskursen som måttstock. — Sammanfattningsvis uttalar HD att det vid tvångsinlösen av minoritetsaktier är aktiernas verkliga värde som skall ersättas. Med det verkliga värdet förstås att värderingen skall grundas på marknadspriset om aktierna är noterade på börs eller föremål för liknande notering och i annat fall på bolagets förmögenhetsställning och avkastningsförmåga. Om lösenbeloppet skall grundas på börskursen eller liknande notering måste emellertid kursens värde som måttstock prövas. En sådan prövning kan dock i regel göras ganska översiktligt.s. 52

34.Klart är sedan länge att en ägare av aktier genom att överlåta dessa medan ett inlösenförfarande pågår förlorar sin talerätt inför skiljenämnden. En tidigare oklar fråga var emellertid om en förvärvare av aktier som är föremål för ett inlösenförfarande har rätt att inträda som part i detta förfarande. Denna fråga behandlas av Högsta domstolen i NJA 2000 s. 202. Efter att ha gått igenom olika skäl för och emot partsbyte fann HD (fyra av fem ledamöter), att övervägande skäl fick anses tala för att partsbyte efter mönster av rättegångsbalken 13 kap. 7 § i princip var tillåtet i inlösenförfaranden. Eftersom skiljenämnden hade avgjort frågan om aktieägarens talerätt i form av en skiljedom och ABL 14 kap. 31 § andra stycket stadgar att part som är missnöjd med en sådan skiljedom kan angripa den genom att väcka talan vid tingsrätt ankom det härefter i princip på tingsrätten att själv pröva föreliggande tvistefrågor om rätt till inlösen och om lösenbeloppet. Så fann HD böra ske i det aktuella fallet.s. 52

35.Beträffande skadeståndsansvar för ett moderbolag som inte korrekt fullgjort ett åtagande att anmoda dotterbolagets aktieägare att uppge skiljeman, jfr RH 28:84 refererat ovan under Skadestånd enligt grunderna för ABL 15 kap. 1 §.s. 53

36.Vad gäller personvalet vid förordnande av god man att företräda minoritetsaktieägarna vid inlösenförfarande se NJA 2000 s. 41. 1.7 Likvidation och konkurs Aktiebolagslagens 13 kapitel innehåller regler om likvidation och upplösning av aktiebolag. I vissa fall kan aktiebolag tvångsvis försättas i likvidation. Förutsättningarna för tvångslikvidation har i vissa fall förändrats under de tjugo år, som denna rättsfallsgenomgång behandlar. Och vidare har systemet för handläggning av likvidationsärenden undergått den förändringen att flertalet fall av tvångslikvidation numera avgörs av patentverket (bolagsverket) självt.s. 53

37.Sedan länge har gällt att ett aktiebolag skall tvingas träda i likvidation om det inte sänt in bolagets årsredovisning till registreringsmyndigheten inom den tid som lagen angivit (denna tid har varierat under den aktuella perioden). Sedan ett antal år är påföljden densamma om årsredovisningen inte åtföljts av aktuell revisionsberättelse. Vidare gäller sedan gammalt att beslut om likvidation inte skall meddelas om likvidationsgrunden har upphört under ärendets handläggning. Vad som dock inte har varierat är föreskriften i först ABL 11 kap. 3 § och därefter årsredovisningslagen 8 kap. 3 § att det på en kopia av årsredovisningen skall ha dels tecknats bevis att balansoch resultaträkningarna har fastställts och dels ha lämnats uppgift om såväl dagen för fastställandet som om bolagsstämmans beslut beträffande bolagets vinst eller förlust. Då ett aktiebolag visserligen sänt in sin årsredovisning men denna saknade nyssnämnt fastställelseintyg i undertecknat skick har den i NJA 1991 s. 591 inte ansetts komplett och likvidationsgrunden har därför inte ansetts ha upphört under ärendets handläggning. Jag framhöll strax här ovan att beslut om likvidation inte skall meddelas om den behandlade likvidationsgrunden har upphört under ärendets handläggning. I NJA 1987 s. 619 förklarade HD att avgörande för om likvidationsgrunden hade upphört var den tidpunkt då bolagets årsredovisning hade sänts in till patentverket. NJA 1989 s. 516 gällde fråga med koppling till fortsatt förhandling i likvidationsärende. Då ett aktiebolag underlåtit att komplettera avgiven årsredovisning med koncernredovisning fann Hovrätten för Västra Sverige i RH 1992:16 att likvidationsgrund förelåg, men i RH 1997:55 underkände Svea hovrätt en som revisionsberättelse betecknad handling. I RH 1988:89 accepterade Göta hovrätt att ett fastställelseintyg som saknat namnteckningar i original kompletterades med namnteckningar i original. Ärenden med koppling till frågan om likvidationsgrunden upphört behandlas även i RH 1986:113 och 1993:121. I RH 1995:66 upphävde Hovrätten för Västra Sverige ett av PRV fattat likvidationsbeslut mot bakgrund av att det berörda bolaget till följd av de mycket speciella omständigheter som förelåg i ärendet ansågs ha haft giltig ursäkt att inte inom föreskriven tid ge in årsredovisningen till verket.s. 53

38.Delgivningsfråga med koppling till ABL:s likvidationsstadgande behandlas i NJA 1989 s. 447 och 1990 s. 312 ävensom i RH 153:83.s. 54

39.Delgivning av konkursansökan mot aktiebolag behandlas åter i NJA 1990 s. 114, 1997 s. 207 och 1997 s. 762 samt i RH 1992:15 och 1992: 31.s. 54

40.NJA 1992 s. 518 I och II gällde frågan om rättens förordnande av likvidator i samband med beslut om tvångslikvidation till följd av bolagets underlåtenhet att sända in sina redovisningshandlingar fick effekt omedelbart eller först sedan beslutet vunnit laga kraft. Mot bakgrund av såväl ändamålsskäl som olika bestämmelser i aktiebolagslagen om de olika åligganden som åvilar likvidator kom HD till resultatet att rättens beslut om tvångslikvidation och utseende av likvidator får omedelbar effekt. Genom en senare reformering av aktiebolagslagens likvidationskapitel har stadgats att ett likvidationsbeslut gäller omedelbart.s. 54

41.Den som utsetts till ett aktiebolags firmatecknare vid en extra bolagsstämma, till vilken ej kallats i vederbörlig ordning, har av Svea hovrätt i RH 1993:142 inte ansetts behörig att ansöka om bolagets försättande i konkurs. Jfr även RH 1992:41 där Svea hovrätt fann att bolagsstämman saknade behörighet att bemyndiga en utomstående att inge ansökan om bolagets försättande i konkurs, och det även om bolaget saknade en registrerad styrelse.s. 54

42.En generell rätt att företräda ett aktiebolag i förhållande till tredje man inklusive domstolar och andra myndigheter tillkommer dess styrelse. I frågor inom området för den löpande förvaltningen kan ett bolag dock även företrädas av sin verkställande direktör, om en sådan har utsetts. Att klaga över beslut genom vilket bolaget på egen ansökan har försatts i konkurs är emellertid inte en åtgärd som omfattas av den löpande förvaltningen. Det är således i princip på styrelsen som det ankommer att föra en sådan talan. Men det är inte endast en verkställande direktör, som inte är ensam firmatecknare, som saknar denna behörighet, den tillkommer inte heller enskilda styrelseledamöter eller bolagets aktieägare eller dess borgenärer, se NJA 1993 s. 605 och 1997 s. 168 (City Mail), samt jfr RH 151:81 och 1986:27. Då ett bolag försatts i likvidation är det dess likvidator som företräder det i ett konkursärende, NJA 1992 s. 518 II. Har ett aktiebolag försatts i konkurs sedan det trätt i likvidation är den styrelse som bolaget hade före likvidationen inte behörig att föra talan mot konkursbeslutet, NJA 1988 s. 727. Sedan PRV förordnat att ett aktiebolag skulle träda i likvidation och bolaget på ansökan av likvidatorn försatts i konkurs, har bolagsstyrelsens överklagande av konkursbeslutet avvisats med hänvisning till att styrelsen inte var behörig att företräda bolaget och bolaget har inte ansetts kunna vinna resning i fråga om sistnämnda beslut på den grunden att likvidationsbeslutet senare undanröjts, se NJA 2000 s. 488. Det må dock påpekas att HD i sina domskäl förklarar att det visserligen får anses att de principer som sålunda slagits fast inte kan äga tillämpning på fall då ett likvidationsbeslut är behäftat med så väsentliga och uppenbara fel att det bör betraktas som en nullitet. Om ett sådant beslut var det dock inte fråga i det aktuella fallet. Då åter beslutet om likvidation upphävts efter resning ansågs bristen i styrelsens behörighet att överklaga konkursbeslutet botad, se NJA 1994 s. 664 II.s. 54

43.Beträffande frågan om ett aktiebolag skulle anses vara insolvent om det framkom att stridiga meningar rådde inom styrelsen om dess försättande i konkurs, jfr RH 48:81.s. 55

44.RH 2:84: Ersättning för rättegångskostnad till aktiebolag i konkurs skulle utges till den eller dem som visade sig vara behöriga att föra talan för bolaget i enlighet med bestämmelserna i ABL.s. 55

45.RH 1988:79: Sedan aktiebolags konkurs avslutats med överskott hade bolagsstämman beslutat att bolaget skulle träda i likvidation — men senare än vad ABL föreskrev. Frågan om betydelsen av denna försening saknar numera betydelse, se ABL 13 kap. 50 § som föreskriver, att rätten i samband med att konkursen avslutas skall besluta att bolaget skall gå i likvidation.s. 55

46.Då ett aktiebolags konkurs avslutats med överskott skall bolaget som nyss nämndes likvideras. Fråga om behörighet för bolagets styrelse att företräda bolaget under tiden mellan konkursens avslutande och likvidationens inledande var aktuellt i NJA 1993 s. 579, men den frågan synes som nyss nämndes numera sakna aktualitet. Dock består då ett aktiebolags konkurs avslutats med överskott bolaget alltjämt som rättssubjekt och företrädes under likvidationsfasen av sin likvidator, jfr NJA 1996 s. 269.s. 55

47.RÅ 1996 Ref 7: Ett i konkurs försatt aktiebolag har ansetts som part och tillerkänts talerätt i mål om eftertaxering för år före konkursbeslutet.s. 55

48.NJA 1981 s. 577 gällde frågan huruvida skadeståndstalan för bolagets räkning mot likvidator i aktiebolag som försatts i konkurs som avslutats med slututdelning kunde väckas av aktieägare i bolaget sedan flera år gått efter konkursens avslutande. Tiden för talans väckande är numera begränsad enligt föreskrifter i ABL 15 kap. 10–14 §§.s. 55

49.De fall som gäller tvångslikvidation på grund av kapitalbrist — tidigare ABL 13:2 och numera 13:12–19 — behandlas ovan under rubriken Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalförlust. 1.8 Upplöst bolags partshabilitet NJA 1982 s. 820 I och II: Aktiebolag som varit parter i tvistemål hade under målens handläggning i domstol blivit upplösta efter konkurs. HD fann det inte föreligga någon omständighet till följd varav det i dessa båda fall fanns anledning göra undantag från huvudregeln att upplöst aktiebolag saknar rättskapacitet och därmed partshabilitet. — Sedan ett aktiebolags konkurs avslutats utan överskott och bolaget således enligt ABL 13 kap. 19 § första stycket i dess dåvarande lydelse var upplöst, väcktes mot bolaget talan om skadestånd på grund av arbetsskada under hänvisning till att vid olyckstillfället gällde en av bolaget tecknad ansvarsförsäkring. Sådana omständigheter ansågs dock inte föreligga att det upplösta bolaget kunnat vara part i målet, se NJA 1987 s. 552. Inte heller fick ett aktiebolag som upplösts genom en konkurs som avslutats utan överskott föra talan om skadestånd mot revisor och bank som anlitats av konkursförvaltaren i konkursen, se NJA 1988 s. 374. Och då talan väckts mot ett aktiebolag angående skadestånd men denna avvisats på grund av en mellan parterna i avtal intagen skiljeklausul, har bolaget försatts i konkurs som avslutats utan överskott. Den till HD fullföljda besvärstalan har i detta fall avvisats enär bolaget blivit upplöst, se NJA 1993 s. 723. Ett efter konkurs upplöst bolag ansågs med hänsyn till omständigheterna inte kunna fullfölja en före konkursen påbörjad civilprocess, se NJA 1999 s. 237. Men däremot fann HD i NJA 1988 s. 110 att hinder inte kunde anses föreligga för ett upplöst aktiebolag att föra talan mot det beslut varigenom bolaget försatts i konkurs och i NJA 1996 s. 459 inte heller mot ett beslut om bolagets försättande i likvidation. I NJA 1998 s. 608 har ett aktiebolag som upplösts genom konkurs ansetts ha rätt att ansöka om resning beträffande beslutet att försätta bolaget i konkurs. Och då ett i konkurs försatt aktiebolag efter konkursens avslutande utan överskott trots detta trätt i likvidation med en av PRV förordnad advokat som likvidator vilket registrerats i aktiebolagsregistret, har, konstaterar HD, bolaget ånyo rättssubjektivitet och partshabilitet, och bolaget har därmed i NJA 2000 s. 144 förklarats kunna vara part i en före konkursen påbörjad rättegång. 1.9 Frågor med koppling till reglerna om ökning av minimikapitalet till 50 000 respektive 100 000 kronor Aktiebolag som avförts ur aktiebolagsregistret på grund av att dess aktiekapital inte uppgick till 50 000 kronor vid utgången av år 1981 och som då varken trätt i likvidation eller försatts i konkurs kunde inte därefter försättas i konkurs, se NJA 1982 s. 754. (Annan utgång i RH 40 och 50:82.) Sedan borgenär ansökt om ett bolags försättande i konkurs återkallades ansökningen och avskrevs konkursärendet. Bolaget var redan före avskrivningsbeslutet upplöst enligt de aktuella övergångsbestämmelserna och har därför inte ansetts behörigt att söka återställande av försutten tid för fullföljd av talan mot avskrivningsbeslutet, se NJA 1983 s. 801. Ansvar för bolagets skulder för styrelsesuppleant som inte tjänstgjort som styrelseledamot har inte ansetts föreligga enligt de aktuella övergångsbestämmelserna, se NJA 1985 s. 439, RH 4:85. Beträffande styrelseledamots ansvar för skatter och avgifter se NJA 1986 s. 655, RH 1990:79 och 2000:24. Beträffande undanröjande av beslut att avföra bolag ur aktiebolagsregistret se RÅ 81 Ref 2:37 och beträffande avskrivning av anmälan till aktiebolagsregistret p.g.a. brist i anmälningshandlingarna se RÅ 85 Ref 2:17.s. 55