Hela artikeln

Problemställning

1.Inom olika rättsområden uppkommer situationer där flera personer bär ett solidariskt betalningsansvar. I det fall en eller några av dessa reglerat hela eller delar av fordringsförhållandet uppkommer frågor om regresskrav mellan de solidariskt ansvariga och hur de sinsemellan slutligt skall bära detta ansvar. Vid inomobligatoriskt solidariskt betalningsansvar fördelas det slutliga ansvaret mellan gäldenärerna efter huvudtalet, 2 § 2 st. skuldebrevslagen. Vid utomobligatoriskt skadeståndsansvar skall den slutliga fördelningen mellan flera skadeståndsansvariga ske efter skälighet. Styrelseledamot i ett aktiebolag kan i vissa fall åläggas ett solidariskt ansvar med bolaget för bolagets förpliktelse utan att avtal därom föreligger eller utan att skadeståndsrättslig grund föreligger. Så är fallet vid styrelsens underlåtenhet att upprätta och låta revisor granska kontrollbalansräkning, att sammankalla en första kontrollstämma eller att ansöka hos rätten om att bolaget skall gå i likvidation, 13 kap. 17 § ABL. Motsvarande ansvar uppkommer enligt 12 kap. 6 § årsredovisningslagen då styrelsen underlåtit att inom 15 månader från räkenskapsårets utgång inge årsredovisning till Bolagsverket. I denna artikel diskuteras hur det slutliga ansvaret i dessa fall skall bäras mellan styrelseledamöterna. Fördelningsfrågan har inte reglerats i respektive lag. Någon överrättspraxis finns ej heller i frågan. Vad jag kunnat finna så har ej heller frågan närmare behandlats i doktrin eller i den juridiska debatten i övrigt. Frågeställningen ger således stort utrymme till juridisk argumentation.s. 1052

2.Jag hävdar i denna artikel att det slutliga ansvaret enligt gällande rätt, liksom vid solidariskt skadeståndsansvar, skall fördelas mellan de medansvariga efter skälighet. I artikeln kommer jag även att behandla omständigheter som kan beaktas vid skälighetsbedömningen samt ge förslag på lösningar av vissa frågor som kan uppkomma vid regressrättens utövande.s. 1053

Det slutliga individuella ansvaret

1.Den enskilde styrelseledamotens ansvar i 13 kap. 17 § ABL innefattar två moment. Första ledet anger den kollektiva ansvarsgrunden, dvs. att förhållanden som anges i 13 kap. 12–16 §§ föreligger. I andra ledet finns möjlighet att exculpera sig. Den enskilde styrelseledamoten undgår således skadeståndsskyldighet om han kan visa att han inte varit försumlig. Av lagtext eller förarbeten kan ej utläsas någon möjlighet till delvis befrielse vid exculperingen. Antingen bär man hela ansvaret eller så är man fri från ansvar. Med det slutligt individuella ansvaret menar jag det belopp som respektive ledamot har att bära efter en fördelning mellan styrelseledamöterna av det belopp för vilket de har att svara solidariskt.s. 1053

2.Regelsystemet kan jämföras med andra fall där styrelseledamot bär ett solidariskt ansvar med bolaget, men där ansvaret initialt skall fastställas individuellt t.ex. i 15 kap. ABL och, numer, enligt 12 kap. 6 § skattebetalningslagen. I båda dessa fall fastställs det slutligt solidariska ansvaret efter bedömning av om jämkningsgrund föreligger eller ej. Det slutliga individuella ansvaret skall vad gäller ansvaret i 15 kap. ABL fastställas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.s. 1053

Fördelningsgrund

1.Ett slutligt individuellt ansvar kan fördelas antingen efter huvudtalet eller efter annan fördelningsgrund. En fördelning efter huvudtalet finns, som initialt konstaterats, vid inomobligatoriska förhållanden. Föreligger ett utomobligatoriskt skadestånd sker fördelningen efter skälighet. Det skulle för nu aktuella fall även vara möjligt att välja annan grund än skälighet för att fördela ansvaret. En fördelning efter skälighet ger dock en så bred bedömningsgrund att den torde omfatta andra lämpliga fördelningsgrunder. Jag ser inte heller att det finns bärande skäl för att begränsa prövningen till några enskilda kriterier. Valet står då mellan en fördelning efter huvudtal eller efter skälighet.s. 1054

2.Granskar man en fördelningsregel efter huvudtalet noteras följande. Den relation som finns mellan å ena sidan var och en av styrelseledamöterna och å andra sidan bolagets borgenärer är inte inomobligatorisk eftersom de inte står i något avtalsförhållande till varandra. Aktiebolagets handlande binder typiskt sätt ej styrelsen. Aktiebolagets förpliktelser för vilket ett solidariskt ansvar i nu diskuterade fall kan uppkomma, torde som regel vara inomobligatoriska. Man kan därmed hävda att en avtalsliknade situation föreligger i relationen mellan styrelsen och aktiebolagets borgenärer. Borgenärerna äger rätt att förutsätta att styrelsen följer de legala krav som ställs på den, när styrelsen företräder aktiebolaget. Styrelsen så att säga ”borgar” för att aktiebolagets verksamhet ej drivs vidare när det är likvidationspliktigt eller då årsredovisningar inte getts in i rätt tid. Ett analogislut till inomobligatoriska förhållanden, och då 2 § 2 st. skuldebrevslagen skulle härvid ligga nära till hands. För en sådan fördelning efter huvudtal finns även praktiska skäl och förutsebarhetsskäl. Om fördelningen sker efter huvudtalet vet en styrelseledamot vid varje transaktion som bolaget utför hur stort ett slutligt individuellt ansvar kan bli och han kan kalkylera sin risk då en risk för ansvar föreligger. Vad gäller enkelhet kan även processuella argument anföras för en fördelning per capita, i det att fördelningsgrund efter skälighet torde medföra ett läge där nödvändig processgemenskap uppkommer vilket inte är fallet vid en fördelning per capita.s. 1054

3.Det finns dock tunga argument mot en fördelning efter huvudtalet. I inomobligatoriska situationer gäller frågan en viss avtalssituation. Två borgensmän förbinder sig exempelvis att säkerställa viss kredit eller viss gäldenärs krediter hos viss kreditgivare. I nu aktuella fall är det för den tillträdande styrelseledamoten istället fråga om ett osäkert framtida ansvar. Som ovan anförts kan sägas att när en ansvarssituation uppkommit, så föreligger en situation liknande avtalssituationen. Avgörande skillnader föreligger dock. Så är det inte för en enskild styrelseledamot i alla lägen klart att en ansvarssituation faktiskt har uppkommit. Den bedömning som styrelsen skall göra innefattar både bedömning av sak- och rättsfrågor. Antalet situationer där ett ansvar kan uppkomma är otaliga. Det finns härigenom ett gränsområde där osäkerhet med naturlighet föreligger i ansvarsfrågan. Man kan vidare anföra billighetsskäl mot en per capita-fördelning. Möjligheten att exculpera sig ger ett visst skydd för den enskilde styrelseledamoten mot att drabbas av ett långtgående ansvar. Utrymmet för ansvarsbefrielse är dock snävt. Per capita-regeln ger därtill som ovan angetts en tröskeleffekt. De omständigheter som åberopats för exculpering kan i och för sig vara beaktansvärda men ej leda till en befrielse från ansvar. Det kan därtill finnas omständigheter som ej har bärighet på exculperingen utan på de medansvarigas interna förhållanden som bör kunna beaktas. En fördelning efter huvudtal kan härvid framstå som mindre lämplig eller till och med som orimlig. Ansvarets säregna natur gör att fördelningen måste kunna anpassas till det enskilda fallet.s. 1055

4.Fördelning efter skälighet finns som ovan konstaterats vid utomobligatorisk skadeståndsskyldighet. Aktiebolagets skyldigheter, för vilka styrelsen kan få ett medansvar, torde i regel vara inomobligatoriska förpliktelser och inte skadestånd, varför skadeståndslagen eller skadeståndsrättsliga principer sällan är direkt tillämpliga i ansvarsfrågan. Det culpa-ansvar som på grund av underlåtenhet åligger styrelsen i nu aktuella fall är ej heller kausala till den skada för vilken bolaget kan ha ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Fördelningsfrågor mellan flera skadeståndsskyldiga är dock en välkänd fråga inom skadeståndsrätten. Vid utomobligatoriskt skadeståndsansvar har det genom rättspraxis vuxit fram en fördelningsgrund efter skälighet. Hur skälighetsbedömningen går till är dock inte närmare preciserat. I det plenum-mål där fördelningsprincipen fastställts vid solidarisk skadeståndsskyldighet, NJA 1937 s. 267, anger HD ej närmare skälen för den valda principen. Inte heller i förarbeten och doktrin har skälighetsbedömningen närmare analyserats. Valet av metod tycks falla tillbaka på behovet av en anpassning till det enskilda fallet.s. 1055

5.Vid fördelningen av det slutligt individuella ansvaret har inte reparativa skäl någon större tyngd. Sådana har i första hand bärighet på relationen till den skadelidande. Det torde dock med hänsyn till preventiva skäl och rättviseskäl, vara motiverat att beakta varje persons medverkan i händelsen på samma sätt som gäller beträffande skadestånd.s. 1056

6.Sammantaget menar jag att skälen för en fördelning av det slutligt individuella ansvaret efter vad som är skäligt överväger regelns nackdelar och har framför allt, genom anpassningen till det enskilda fallet, en stor fördel framför en fördelning efter huvudtalet. Den förpliktelse för vilket styrelsen kan ha ett solidariskt ansvar kan vara av skiftande art. Ansvaret kan vara av obligationsrättslig natur men kan även avse bolagets skadeståndsansvar eller offentligrättsliga ansvar. Ansvarets natur och omfattning kan vara svår att förutse för den tillträdande styrelseledamoten. Att självständigt kunna bedöma och agera i ansvarsgrundande situationer är ej heller en enkel uppgift. Många svårhanterliga tekniska parametrar är att beakta. Utöver kunskapen om bolagets ställning finns därtill en intresseavvägning mellan den personliga risken och skyldigheten att agera för bolagets bästa. Att i obefogade fall upprätta en kontrollbalansräkning kan erfarenhetsmässigt ha negativa effekter för bolaget eftersom bolagets kreditvärdighet kan påverkas. Viss typ av verksamhet är också i sig säsongsbetonad och innehåller därmed med automatik perioder med negativt resultat. Ett delat ansvar utgör i och för sig en enkel regel men den ger ej utrymme att beakta de faktiska förhållandena i det enskilda fallet. I de fall ej särskilda omständigheter föreligger, enligt vad nedan presenteras, kommer skälighetsbedömningen dock som regel att leda till en fördelning efter huvudtal.s. 1056

Skälighetsbedömningen

1.Inom skadeståndsrätten har principer för skälighetsfördelningen vuxit fram. I 15 kap. 6 § ABL anges att fördelningen skall ske after vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. I annan närliggande lagstiftning och rättspraxis preciseras bedömningsgrunderna ytterligare. Följande bedömningsmoment används: Grunden för respektive persons ansvar:s. 1056

2.Strikt ansvarig har full regress mot culpöst ansvarig.s. 1057

3.Graden av vårdslöshet kan beaktas (ringa — normal — grov). Omständigheterna i övrigt:s. 1057

4.Orsaken till skadan — vem har varit mest aktiv — vem som kunnat förebygga skadan?s. 1057

5.I vems intresse har personerna handlat? Försäkringar och försäkringsmöjligheter. Det är svårt att göra tydliga gränsdragningar mellan de olika rekvisiten. I bedömningen av graden av vållande torde, utöver risken för skada, kriterier som angivits som ”övriga omständigheter” kunna ingå. Vid fastställande av det kollektiva ansvaret görs inte någon skillnad beroende på graden av vållande. Som ovan noterats föreligger fullt ansvar eller så har ledamot genom att exculpera sig helt undgått ansvar. Skillnader i vållandet skulle då istället kunna beaktas vid fastställandet av det slutliga individuella ansvaret. Vidare skulle även andra omständigheter kunna beaktas vid bedömningen vilka inte har ett direkt samband med underlåtenheten. Av intresse är också att granska de principer inom skadeståndsrätten som framtagits för bedömningen av om skäl för jämkning föreligger. För nu aktuell fråga är det närmast möjligheten till jämkning med hänsyn till den enskildes betalningsförmåga respektive till att ansvaret överstiger vad han haft skäl att räkna med, som skulle kunna bli aktuella att beakta. 4.1 Arbetsfördelning inom styrelsen I den arbetsordning som styrelsen upprättat kan ansvaret för den ekonomiska uppföljningen och rapporteringen åligga vissa personer i styrelsen. Även om detta ej som regel kan medföra grund för exculpering bör fördelningen kunna åberopas styrelseledamöterna emellan. En fördelning av arbetsuppgifter kan därtill föreligga inom styrelsen utöver vad som framgår av arbetsordningen. Viss ledamot kan ha särskild kunskap, varvid denne uttryckligen eller underförstått erhållit ett vidare ansvar inom detta område än övriga ledamöter. På motsvarande sätt kan för viss fråga en ledamot, genom egen aktivitet som drivande av sakfrågan eller på grund av erhållen delegation, påtagit sig ett större ansvar. Vidare kan hävdas att den som lämnat oriktig information till övriga får bära ett större ansvar vid fördelningen av det slutliga individuella ansvaret. 4.2 Personligt intresse I det fall styrelsen på önskemål av någon av styrelseledamöterna medvetet avvaktat med att upprätta kontrollbalansräkning kan skäl föreligga att beakta detta. Så kan fallet vara då någon av ledamöterna har ett egenintresse, exempelvis på grund av ägarförhållanden i bolaget, och påverkat de andra för att förhindra att en kontrollbalansräkning upprättas. 4.3 Försäkringsmöjligheter Inom skadeståndsrätten har under en längre tid tanken vuxit sig allt starkare att lösa skadeståndsfrågor genom försäkringslösningar. Även vid skälighetsbedömningen av det slutliga individuella ansvaret aktualiseras denna tanke. Vad gäller styrelseansvar finns vissa möjligheter att teckna försäkring. Försäkringarna torde regelmässigt i sina villkor göra undantag för uppsåtliga handlingar och för grov vårdslöshet (uppsåt och grov culpa är allmänna undantag för ersättning, 18 § FAL). Enligt den uppfattning som idag allmänt råder, torde försäkringsmöjligheten få betydelse vid skälighetsbedömningen, så att den som har eller kunde ha tecknat försäkring får bära ett större slutligt individuellt ansvar. 4.4 Skadeståndsrättslig jämkningsgrund Olika förmögenhetsförhållanden mellan styrelseledamöterna bör som regel ej ha betydelse för fördelningsfrågan. Att ansvaret blivit oskäligt betungande eller att ansvaret överstiger vad han räknat med torde ej generellt kunna beaktas vid fördelningen av ansvaret. En fördelning som sker på grund av individs ekonomiska förmåga kommer med automatik att drabba övriga medansvariga. Möjligen kan omständigheten i förening med annan omständighet få ”bägaren att rinna över” och leda till ett lägre ansvar, varvid medansvariga med bättre betalningsförmåga indirekt får bära ett större ansvar. Som självständig bedömningsgrund finns ej skäl att beakta detta vid fördelningen av ansvaret.s. 1057

Betalningsfrågor

1.Efter det att respektive medansvarigs slutliga individuella ansvar fastställts uppkommer även intressanta frågeställningar i samband med att regresskrav framställs. Utgångspunkten är härvid att en av de medansvariga betalat hela eller delar av skulden till borgenären. Följande frågor skall behandlas. Kan den som erlagt betalning rikta hela regresskravet mot styrelsekollega eller är han begränsad till respektive medansvariges slutligt individuella ansvar? (5.1) Hur hanterar man bristande förmåga hos medansvarig? (5.2) Vid delbetalning till borgenär kan konkurrens uppkomma mellan borgenärens resterande krav och den delbetalande medansvariges regresskrav. Hur påverkar det regressen mellan de medansvariga? Äger den som delbetalat till borgenären kräva betalning av de medansvariga innan borgenären fått fullt betalt. (5.3) Vidare uppkommer frågan om den delbetalande medansvarige regressvis har rätt till betalning efter respektive medansvarigs andel av det slutliga individuella ansvaret eller om han endast kan kräva vad han betalat över sin andel. (5.4) 5.1 Delat eller solidariskt medansvar Har hela beloppet betalats av en de medansvariga finns inga hinder mot att han kräva regress mot varje övrig medgäldenär efter deras respektive slutliga individuella ansvar. Fråga uppkommer om han därtill skulle kunna välja att kräva hela regressbeloppet, vad samtliga de övriga slutligt skall bära, av en av de medansvariga. Denne får då i sin tur regressvis framställa kravet vidare mot övriga medansvariga. Det finns flera skäl för att tillåta detta. Förutom att regler om subrogation kan åberopas så torde ett solidariskt ansvar mellan de medansvariga leda till ett starkare betalningsincitament för fullgörandet av betalningsskyldigheten mot borgenären. Det leder till en önskan att vara den som först erlägger betalning för att därigenom få möjlighet att välja vem av de övriga medansvariga som han vill kräva full regress av. Eftersom regressrätten inte formellt begränsas av regleringen i 2 § 2 st. skuldebrevslagen menar jag att det bör vara möjligt att även påkalla ett solidariskt ansvar mellan de medansvariga. 5.2 Medgäldenärs bristande betalningsfråga I nära samband med frågan om delat eller solidariskt ansvar står frågan om hur ansvaret skall fördelas när medansvarig saknar betalningsförmåga eller är bortavarande. Antingen får betalande medansvarig stå detta ansvar själv eller så kan han utkräva bristen av de andra. I 2 § 2 st. skuldebrevslagen regleras frågan för inomobligatoriska förhållanden: ”Har någon medgäldenär kommit på uppenbart obestånd eller är hans vistelseort okänd, gälde envar av de övriga så stor del av bristen som på honom belöper”. Det råder således ett bristtäckningsansvar som fördelas i lika delar mellan medgäldenärerna. Här ligger en analogisk tolkning nära till hands. Det finns enligt min mening inga bärande skäl till att låta någon som betalt en skuld, för vilken solidariskt ansvar föreligger, att därefter ensam bära hela ansvaret. Betalningsincitamentet mot borgenären skulle minska om bristtäckning ej gällde. 5.3 Partiell eller begränsad regress I det fallet den medansvariges regressrätt tillåts konkurrera med borgenärens krav mot de övriga medansvariga föreligger partiell regress. I det fall den medansvariges krav är efterställt borgenärens rätt till betalning från de medansvariga föreligger begränsad regressrätt. I andra fall av solidarisk betalningsskyldighet förordas begränsad regressrätt. Huvudregeln vid borgen bör enligt Walin vara att borgenären först skall erhålla betalning innan medgäldenärerna erhåller betalt för sin regressfordran, dvs. begränsad regressrätt. Som skäl härför anförs borgensåtagandets syfte; att utgöra säkerhet för borgenären. Även vid skadestånd förordas begränsad regressrätt. Stöd för detta synsätt finner man inom obeståndsrätten. 5 kap. 4–5 §§ konkurslagen ger borgenären som huvudregel företräde till betalning före regressfordran från konkursgäldenärens medgäldenär. Borgenären behöver ej beakta delbetalning som konkursgäldenärens medgäldenär gjort, eftersom storleken på borgenärens fordran beräknas i konkursen. Vid fastställandet av utdelning erhåller också borgenären utdelning före medgäldenärer med krav på regressrätt.s. 1059

2.De skäl som anförs vid borgen respektive skadestånd att fråga skall vara om ett förstärkt skydd gör sig ej i nu aktuellt fall gällande med samma kraft. Huvudregeln, utanför obeståndssituationer, torde i oreglerade fall vara att alla borgenärer konkurrerar på samma villkor. Eftersom bärande skäl ej föreligger att frångå huvudregeln bör lika konkurrens råda mellan medansvarigs regressfordran och borgenärs resterande fordran, dvs. partiell regress. 5.4 Bråkdels- eller överskottsregress Med bråkdelsregress avses att en delbetalande styrelseledamot, oavsett hur mycket han har betalt, äger rätt att i relation till sitt ansvar regressvis kräva de andra medansvariga för vad han erlagt. Överskottsregress medför att en delbetalande styrelseledamot bara äger rätt till regress när han betalat mer än sin slutliga andel.s. 1061

3.Vad gäller skadeståndsrätten förordas i doktrinen bråkdelsregress. Vid borgen äger den delbetalande borgensmannen regressvis kräva endast vad han erlagt utöver sin andel. Förklaringen till denna regel är att borgensmännens ansvar inte upphör förrän hela skulden reglerats och att slutlig reglering först då kan ske mellan borgensmännen.s. 1061

4.Jag menar att bråkdelsregress som regel är att föredra. Skälet härtill är att det ökar betalningsincitamentet i relationen till borgenären och därigenom möjligen minskar antalet tvister om det solidariska betalningsansvaret. Det skäl som anförts för överskottsregress, att innan borgenärs fordran är slutreglerad så riskerar övriga att få betala den obetalda delen, motiverar ej att principen tillämpas i andra fall än vid borgen. Risken att få betala den oreglerade delen bär ju även betalaren. Argumentet saknar härigenom tillräcklig tyngd för att vara normgivande.s. 1061

Sammanfattning

1.De förpliktelser som en styrelseledamot enligt reglerna i 13 kap. 17 § ABL respektive 12 kap. 6 § årsredovisningslagen kan bli medansvarig för är av skiftande art. Normalt är fråga om bolagets bristande betalningsförmåga till leverantörer i en obeståndssituation. Ansvar kan även uppkomma för bolagets skadeståndsansvar eller offentligrättsliga ansvar. Det saknas möjlighet att, som vid inomobligatoriska förhållanden, i förväg kunna bedöma ansvarets storlek eller helt överblicka i de situationer vid vilka ansvaret kan bli aktuellt. Styrelseledamotens förutsättningar för att kunna fatta ett korrekt beslut kan variera och vidare kan ledamoten i ansvarssituationen ha ett flertal olika intressen att beakta. Styrelsens sammansättning och interna ansvarsfördelning kan i sig motivera att ledamöterna ej skall bära samma slutliga individuella ansvar. Sammantaget är den ansvarsgrundande situationen så komplex att en bedömning av det interna ansvaret mellan styrelseledamöterna måste ske för varje särkilt fall. Den förenkling av bedömningen som en fördelning efter huvudtal skulle medföra kan, enligt min mening, inte motiveras mot bakgrund av de lämplighetsöverväganden som presenterats i denna artikel.s. 1061

2.Vad gäller frågor om betalning av medansvarigs regressfordran bör dessa regleras för att öka betalningsincitamentet dels i förhållande till borgenären, dels i förhållande till regressökande medansvarig. Med detta som ledstjärna menar jag att regressfordran skall kunna åberopas solidariskt mot övriga medansvariga och ett bristtäckningsansvar vid medansvarigs obestånd gälla. Vidare leder principen till att partiell regress och bråkdelsregress skall accepteras.s. 1062