1.Den tyska fullmaktsrätten som den kom att gestalta sig i Bürgerliches Gesetzbuch (BGB) fick stort inflytande på fullmaktsreglerna i den svenska avtalslagen. De svenska reglerna kan därför sägas vara resultat av de dogmatiska ansträngningar som gjordes på fullmaktsrättens område under senare delen av 1800-talet. Den svenska lagregeln om ställningsfullmakt har sin direkta förebild i den tyska motsvarigheten i 56 § Handelsgesetzbuch (HGB). Ett annat resultat av det tyska inflytandet är att svensk rätt gör en tydlig åtskillnad mellan handlande i eget och i annans namn vilket t.ex. inte är fallet i amerikansk och engelsk rätt. De tyska influenserna är också förklaringen till att kommission strikt åtskiljs från fullmakt. I detta sammanhang bör också noteras att i tysk rättspraxis har, främst med utgångspunkt i bestämmelsen om ställningsfullmakt, utvecklats fullmaktsformer — Anscheinsoch Duldungsvollmacht — som inte har något direkt stöd i lag.s. 638
2.Ställningsfullmaktens begränsning, sett ur tredje mans synvinkel, ligger i kravet på att behörighet skapas av sedvänja. Svårigheten vid tillämpningen av 10 § 2 st. avtalslagen är att påvisa sedvanans faktiska existens och innehåll. Uttrycket sedvana i detta stadgande skall tolkas så att det är en vedertagen uppfattning i en större krets att en viss typ av befattning ger behörighet att rättshandla för någon annans räkning. Men rekvisitet sedvänja är oprecist till sin karaktär. Det vanligaste sättet att bevisa att sedvänja föreligger är att låta näringslivets organisationer yttra sig. Oftast blir det då fråga om organisationer som representerar den bransch där huvudmannen är verksam. Detta är naturligtvis något som domstolen måste beakta när yttrandet bedöms.s. 638
3.Rättsläget kan sammanfattas så att är det fråga om rutinmässiga angelägenheter som i ett företag utförs av personer i underordnad ställning utvecklas lättare behörighet på grund av sedvänja än då det är fråga om åtgärder som mer sällan förekommer och utförs av personer högre upp i hierarkin. Ställningsfullmakten är nämligen anpassad till ”de schablonartade och i det dagliga livet ofta upprepade rättshandlingarna, under det att ovanliga och mera omfattande rättshandlingar har fullmaktsdokumentet som sitt naturliga instrument”.s. 639
4.Uppgiften att bestämma om det föreligger behörighet enligt sedvänja är till sin natur kasuistisk. Flera rättsfall från senare år rör frågan om försäljare i olika branscher haft fullmakt. I NJA 1969 s. 185 konstaterade HD att en bilförsäljare enligt sedvänja inte hade någon behörighet att ingå avtal med bindande verkan för sin huvudman. En möbelförsäljare ansåg däremot HD i NJA 1972 s. 408 enligt sedvänja ha behörighet att beställa möbler för leverans direkt till kund. En försäljare av prefabricerade trähus ansågs inte i NJA 1985 s. 717 enligt sedvänja ha behörighet att ingå försäljningsavtal av sådana hus.s. 639
5.NJA 1990 s. 591 innebär något av ett trendbrott i raden av rättsfall som rör ställningsfullmakt. HD konstaterade att en försäljare av maskiner för industriell tillverkning inte enligt sedvänja hade behörighet att träffa överenskommelse i anledning av en hävning av ett försäljningsavtal. Därefter diskuterade HD huruvida bundenhet ändå kunnat uppkomma genom tolerans- eller kombinationsfullmakt. Samma tvåstegsmodell tillämpade HD i NJA 1992 s. 168. Sedan HD slagit fast att en tjänsteman i ett finansbolag inte enligt sedvänja var behörig att ingå leasingavtal för sin arbetsgivares räkning prövades om det inte förelåg några ”andra särskilda omständigheter som — var för sig eller i förening med varandra — var ägnade att bibringa tredje man uppfattningen att fullmakt fanns”.s. 639
6.Av NJA 2001 s. 191 I och II följer att en person som har ansvar för något område i bankens verksamhet, t.ex. en chef för ett lokalkontor, också har en långtgående behörighet att binda banken. Det förtroende en person med denna ställning i banken skapar hos tredje man att han kan binda banken inom det område han ger intryck av att ansvara för gör det överflödigt för tredje man att undersöka om det föreligger några interna direktiv som begränsar fullmakten. Ställningsfullmaktens inner- och ytterförhållande sammanfaller således. Det är den bild som verksamheten ger och det förtroende som därigenom skapas som tredje man kan förlita sig på. Det förtroende som bankens organisation av verksamheten skapar hos tredje man skyddas alltså. Banken bär med andra ord en organisationsrisk. Blir skyddet för tredje man alltför långtgående vid en sådan riskfördelning? Frågan har belysts i NJA 2002 s. 244. En banktjänsteman som var vice kontorschef och föreståndare för företagsavdelningen på lokalkontoret hade i samband med en försäljning av ett företag utfärdat två s.k. on demand-garantier på 32 respektive 18 miljoner kronor. Enligt dessa skulle banken på aktiesäljarens ”första skriftliga anmodan” fullgöra garantin. Bankkontoret omsatte vid den aktuella tidsperioden ungefär 250 miljoner kronor per år. Banktjänstemannen hade enligt bankens interna instruktioner rätt att bevilja kredit på upp till 100 000 kronor utan säkerhet och 500 000 kronor med säkerhet. Dessutom var begränsningen för kontoret 2 miljoner. För att utfärda bankgarantier gällde dessutom särskilda instruktioner. HD konstaterar att ”allmän ställningsfullmakt” har ansetts föreligga i rättspraxis utan att det funnits behörighet enligt lag eller sedvänja då det har ansetts ändamålsenlig att huvudmannen blivit bunden. HD framhåller sedan, något kryptiskt, att ”[d]enna utvidgning av den allmänna ställningsfullmakten framstår som naturlig med tanke på att fullmaktsreglerna i övrigt innehåller normativa inslag”. Alla fullmaktsregler är väl normativa? HD:s uttalande kan möjligen tolkas så att viljemomentet inte alltid är framträdande vid ställningsfullmakt. Med hänvisning till de här nyss behandlade fallen NJA 2001 s. 191 I och II konstaterar HD att en bankkund måste kunna lita på uppgifter som han får från personer som han uppfattar som ansvariga för de frågor som är aktuella. Endast om det finns anledning för tredje man att ”känna beaktansvärd osäkerhet i fråga om dessa företrädares befogenhet eller behörighet” har han en plikt att närmare undersöka om fullmakt finns. Vid den här tiden var det brukligt att bankgarantier måste utfärdas av två bankanställda som antingen hade firmateckningsrätt eller särskild fullmakt att teckna sådana garantier. Praxis innebär vidare att on demand-garantier utfärdades först efter särskilda överväganden. HD konstaterade att någon fullmakt inte fanns. Ställningsfullmakten är som jag tidigare konstaterat en självständig fullmakt vilket innebär att huvudmannens instruktioner får verkan om tredje man bort inse dem. Som ledning för vad som skall krävas av tredje man i detta hänseende förklarar HD i NJA 2002 s. 244 att då det finns anledning för tredje man att ”känna beaktansvärd osäkerhet” bör han försöka ta reda på att den han har att göra med i banken verkligen har fullmakt för att vara säker på att banken blir bunden.s. 639
7.Uttrycket ”känna beaktansvärd osäkerhet” måste mot bakgrund av NJA 2001 s. 191 I och II ges en snäv tolkning. Endast i undantagsfall skall det krävas av bankkunden att förvissa sig om den bankanställdes behörighet om denne bär ansvaret för det aktuella verksamhetsområdet. Viktiga omständigheter är transaktionens omfattning och dess karaktär. Vidare bör hänsyn tas till om bankkunden är privatperson eller näringsidkare.s. 640
8.Kraven kan naturligtvis inte sättas så lågt att bankkunden kan vända sig till vilken person som helst i banken och hävda att banken blir bunden. Bankens verksamhet måste vara organiserad så att det finns fog för bankkundens uppfattning att den bankanställde som företräder banken har ett oinskränkt kundansvar för de frågor som är aktuella.s. 641