- Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, 1961 s. 157 f. och 334 f. 1 5 Grönfors, a.a. s. 349 f. 16 Grönfors, a.a. s. 350 f. 17 Grönfors, a.a. s. 26. Termen kommer igen i dens., Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 55 f. 18 Märk att objektivismen börjar långt före Grönfors. Tillitsprincipen började t.ex. utvecklas redan på 1860-talet enligt Björne, Den konstruktiva riktningen, Del III, 1871 - 1910, s. 337. 19 Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 244. 20 Grönfors, a.a. s. 244. 21 Grönfors, a.a. s. 352. Citatet kommer från dens., Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 56. 22 Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 352. Tendensen har träffande beskrivits som ”juridik som social ingenjörskonst” av J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 225. 23 Att andra hänsyn överordnades partsviljan var visserligen inget nytt; denna värdering kom till uttryck i avtalslagens förarbeten, och låg exempelvis bakom lagfästandet av tillitsprincipen, se NJA II 1915 s. 257 f. 24 HD har hänvisat till Grönfors fullmaktstyper vid ett flertal tillfällen, bland annat i NJA 1990 s. 691, NJA 1998 s. 304, NJA 2002 s. 244 och NJA 2013 s. 659. I NJA 1992 s. 782 hänvisades till Grönfors analys av ställningsfullmaktens tillämpningsområde. 2 5 Angående Grönfors inflytande på den svenska fullmaktsläran, se även Gorton, Agency in Scandinavian Law i The Nordic Contracts Act, 2015 s. 144 f. Se även t.ex. Adlercreutz, Gorton & Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 14 uppl. 2016 s. 369, där det uttalas att fullmaktsverkningarna i bland uppkommer närmast som en sanktion mot huvudmannen, en tanke som tycks härröra från Grönfors. Se vidare Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013 s. 31 f. samt Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt 9 uppl. 2014 s. 52 f. (i 10 uppl. 2016 har dock kapitlet om kombinationsfullmakten bytts ut till ett kapitel om tillitsfullmakten). 26 Så beskrivs ställningsfullmaktens utveckling i NJA 2002 s. 244 med hänvisning till NJA 1974 s. 706, som i andra sammanhang har angivits vara ett kombinationsfullmaktsfall. 27 Se NJA 2013 s. 659 p. 12. 28 Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 164 ff. 29 Lehrberg, a.a. s. 162. 30 Lehrberg, Anm. av Grönfors Avtalsgrundade rättsfakta, SvJT 1996 s. 461–482. 31 Lehrberg, a.a. s. 469 f. 32 Lehrberg uttalar att han ser viljeförklaringen som ”ett juridiskt kopplingsbegrepp, fritt från ideologiska övertoner” (min kursiv), Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 165 f. Det är lätt att läsa detta uttalande i ljuset av den rättsrealistiska kritiken, Grönfors och andras, mot viljeförklaringsbegreppet som en fiktion. 33 En liknande analys gör Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, 1997 s. 324 f. Se även Heidbrinks analys, Avtals uppkomst — dags att se bortom avtalslagen, SvJT 2007 s. 698 f., samt Mossberg, Rättshandlingar och viljeförklaringar i förmögenhetsrätten, 2012 s. 59 ff. (examensarbete). 3 4 Detta är Lehrbergs uttryckliga ställningstagande, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 122 f. 35 Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 55. 36 NJA II 1915 s. 189. 37 NJA II 1915 s. 251, Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl. 2010 s. 54 f. 38 Adlercreutz & Gorton, a.a. s. 41 f. 39 Adlercreutz & Gorton a.a. s. 41 samt Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl., 2016 s. 77 f. Karlgren anför i Tolkning och omtolkning, SvJT 1966 s. 162 att tolkningen ska ske från mottagarens perspektiv (dock utan att hänvisa till tillitsprincipen). Se även Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16 s. 736. 40 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl. 2010 s. 42 och Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl., 2016 s. 51 ff. samt NJA 1999 s. 35 där HD ger uttryck för ett slags hierarki bland principerna eller metoderna för tolkning, där den gemensamma partsavsikten nämns först, därefter dolusregeln och slutligen objektiv tolkning i enlighet med avtalets ordalydelse och andra omständigheter. I NJA 1997 s. 382 finns en snarlik skrivning i majoritetens domskäl. 41 Se Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 249 f. 4 2 Distinktionen mellan objektiv och subjektiv tolkning är väletablerad inom den akademiska debatten, såväl i Sverige som internationellt, se t.ex. Van Hoecke, Epistemology and Methodology of Comparative Law, 2004 s. 178 ff. särskilt s. 189. 43 J. Samuelsson, Tolkning och utfyllning, 2008 s. 431 f. Se även Høgberg, Kontraktstolkning 2006 s. 102 f. 44 Till följd av detta ägarbyte bytte Apollo firma till Kuoni Scandinavia AB, men för enkelhetens skull kallar jag bolaget för Apollo även fortsättningsvis. 4 5 Citatet är hämtat ur NJA 1990 s. 591. I NJA 1992 s. 168 använde sig HD inte explicit av begreppen tolerans- och kombinationsfullmakt, men mönstret — först en undersökning av förekomsten av sedvänja och därefter en bredare prövning — följdes. 4 6 J. Samuelsson, J, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 224 f. 47 J. Samuelsson menar att regeln om befogad tillit utgör ”en ny princip, (eller åtminstone en ny tolkning), som klart går utöver de gamla kategorierna” (kursiv i original). J. Samuelsson, a.a. s. 224 f. Jfr Håstad som menar att ”the development was already there in earlier cases, however not under this generalised formula.” Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 183. 4 8 I tingsrätten och hovrätten åberopade Skanska att L.H. haft tolerans- eller kombinationsfullmakt men inte att Skanskas företrädare hyst befogad tillit. 4 9 Se t.ex. Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 10 uppl. 2015, s. 59, särskilt not 12 samt Göta hovrätts dom den 20 oktober 2016 i mål nr T 434-16. Jfr dock JustR Lindskogs tillägg för egen del, p. 1 där han anför att uppdelningen mellan viljeförklaringsgrundade respektive tillitsgrundade fullmakter ”åtskiljs efter rekvisit som inte sammanfaller med den vanliga uppdelningen i ställningsfullmakt, toleransfullmakt och kombinationsfullmakt”. 5 0 Min egen ståndpunkt i denna fråga redogörs för i avsnitt 6 nedan. 51 O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 346, J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 225 f. samt Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16 s. 376. 52 Begreppet lånat av Karhu, Den nordiska avtalslagens byggstenar, Aftaleloven 100 år, 2015 s. 93. 5 3 Så har också gjorts. Se bl.a. Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 737 och 740. Se även Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 183. 54 Se t.ex. NJA 1974 s. 706, NJA 1985 s. 717 samt NJA 2001 s. 191 s. I och II. 5 5 Se Karlgren Tolkning och omtolkning, SvJT 1966 s. 164, samt Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 29. 56 Se bl.a. Vahlén, a.a. s. 181 f., Karlgren a.a. s. 161 ff., samt dens., Anm. av Vahléns Avtal och tolkning, SvJT 1961 s. 214 f., Holmbäck, Förklaringsmisstag och oklara avtal, SvJT 1961 s. 327 ff. samt Almén & Eklund, Lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, 9 uppl., 1967 s. 123 vid not 2. 57 Se t.ex. Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl., 2010 s. 41 och Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl. 2016 s. 77 f., Flodgren, Civilrätten i ett framtidsperspektiv, SvJT 100 år, 2016 s. 51. 58 O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 346 samt Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 736. 59 Håstad, Avtalslagens modell för avtals ingående, dissens, fullmakt, misstag med mera, Aftaleloven 100 år, 2015 s. 184. 6 0 Lehrberg redogör för tillitsprincipen och dess tillämpning på olika typer av förklaringsmisstag i kapitlet om uttryckorienterad tolkning i sitt verk Avtalstolkning, vilket närmast föreslår att förklaringsmisstag här betraktas som en sorts tolkningssituation. Se Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl. 2016 s. 94 ff. 61 Angående vilje- och tillitsprincipernas förhållande till tolkning, se Canaris & Grigoleit, Interpretation of Contracts, Towards a European Civil Code, 4 uppl. 2011 s. 594 och Høgberg, Kontraktstolkning, 2006 s. 108. 62 Se Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 258. 6 3 J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla?, de lege 2015 s. 225. Se även Restatement of Nordic Contract Law, Lando m.fl. (red), 2016 s. 121, där det uttalas att HD:s fullmaktsmodell i NJA 2014 s. 684 har utformats ”in the same fashion as in DCFR II-6:103(3)”. 6 4 Se Flodgren, Civilrätten i ett framtidsperspektiv, SvJT 100 år, 2016 s. 34 och J. Samuelsson, a.a. s. 205 ff. Se även Herre, DCFR och svensk rätt, SvJT 2012 s. 935. 65 Nio hänvisningar till DCFR hade gjorts vid tiden för publiceringen av J. Samuelssons arbete, a.a., s. 191 vid not 5. På temat HD:s bruk av DCFR, se även Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 179 ff. 66 Såvida inte förutsättningar för att tillämpa misstagsregeln, 32 § 1 st. avtalslagen, föreligger. Vidare kan diskuteras i vilken man kan ”bortse” från något som inte är synbart och vars själva existens är diskutabel och beroende på filosofiskt perspektiv. Som uttryckts i avsnitt 3 ovan kan förståelsen av vilja som ett ”psykologiskt faktum” frikopplat från de ord eller uttryck som det har manifesterats i ifrågasättas, liksom konsekvensen av detta synsätt: Att en sådan vilja skulle kunna framtolkas. Se vidare J. Samuelsson, Tolkning och utfyllning, 2008 s. 431 f, Høgberg, Kontraktstolkning 2006 s. 102 f samt Hoffman, The Intolerable Wrestle with Words and Meanings, South African Law Journal, Vol 114, 1997, s. 660 f. 67 Dvs. att det kommer att bygga på samma premisser som enligt det motstående perspektivet, vilket redogjorts för strax ovan.
- Sett till de yttre omständigheterna är detta en ganska typisk fullmaktstvist, där en mellanmans rättshandlande aktualiserar frågan om behörighetens gränser. Processens ram i tvisten är också typisk, så till vida att ställnings-, tolerans- och kombinationsfullmakterna samtliga var åberopade. I dessa avseenden liknar 2013 års fall exempelvis NJA 1990 s. 591, NJA 1998 s. 304, NJA 2001 s. 191 I och II samt NJA 2002 s. 244, för att göra en jämförelse med några nyare fullmaktsrättsliga avgöranden från högsta instans. Prövningen av dessa tidigare mål har följt ungefär samma mönster: HD har inledningsvis prövat förekomsten av sedvänja som ett led i prövningen av om ställningsfullmakt enligt 10 § st. 2 avtalslagen förelegat. Där sedvänja saknats (i NJA 1990 s. 691, NJA 1998 s. 304 och NJA 2002 s. 244) har HD gått vidare med att pröva förekomsten av ”sådana speciella ställningsfullmakter som i doktrinen brukar benämnas tolerans- och kombinationsfullmakter.”
Rättsfall
NJA 1990 s. 591
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1990 s. 591
BibTeX
@misc{nja-1990-s-591,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1990 s. 591}},
year = {1990},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
9 hänvisningar i 4 artiklar · 9 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Ytterligare ett avgörande där denna riskfördelning framträder tydligt utgörs av NJA 1990 s. 591.
- Högsta domstolen NJA 1950 s. 610 3.2 NJA 1981 s. 920 3.3.3 NJA 1981 s. 1205 1.4 NJA 1982 s. 106 3 NJA 1982 s. 390 2.8.1 NJA 1982 s. 668 3 NJA 1983 s. 496 3.5.2 NJA 1983 s. 522 I och II 3.3.1 NJA 1983 s. 725 1.4; 2.8.1 NJA 1984 s. 229 1.4 NJA 1984 s. 501 I och II 1.6.1.1 NJA 1984 s. 747 1.7.3 NJA 1984 s. 829 2.4 NJA 1985 s. 309 3 NJA 1985 s. 673 3.6.3 NJA 1985 s. 843 3 NJA 1986 s. 3 1.6.1.1 NJA 1986 s. 358 1.6.1.1 NJA 1986 s. 470 1.6.2; 1.6.3 NJA 1986 s. 659 1.2.2.1 NJA 1986 s. 758 3.6.1 NJA 1987 s. 383 2.1 NJA 1987 s. 749 3 NJA 1987 s. 835 1.2.2.1 NJA 1987 s. 982 2.2 NJA 1988 s. 221 3.1 NJA 1988 s. 408 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.5; 1.2.2.6 NJA 1989 s. 251 3 NJA 1989 s. 346 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.4 NJA 1990 s. 93 1.6.2 NJA 1990 s. 591 1.1 NJA 1990 s. 726 3.5.2 NJA 1990 s. 734 3.5.2 NJA 1991 s. 662 3 NJA 1992 s. 113 1.6.1.2 NJA 1992 s. 303 1.7.2 NJA 1992 s. 414 1.2.2.2; 1.2.2.4; 1.2.2.5 NJA 1992 s. 428 1.2.2.3 NJA 1992 s. 642 3 NJA 1992 s. 782 1.1; 1.4; 4.2 NJA 1992 s. 845 I och II 1.7.2 NJA 1993 s. 222 2.7.1 NJA 1993 s. 764 2.5.1 NJA 1994 s. 283 2.5.2 NJA 1994 s. 449 I och II 1.6.2; 1.6.3 NJA 1994 s. 566 1.2.2.1 NJA 1994 s. 712 I och II 1.4 NJA 1995 s. 13 3 NJA 1995 s. 392 1.2.2.1 NJA 1996 s. 68 1.2.2.1 NJA 1996 s. 400 1.2.2.4; 1.3 NJA 1996 s. 652 2.8.2 NJA 1996 s. 727 1.2.2.1; 1.2.2.3 NJA 1997 s. 27 6.1 NJA 1997 s. 97 1.7.1 NJA 1997 s. 734 1.7.2 NJA 1997 s. 832 1.2.2.1 NJA 1998 s. 118 4.1 NJA 1998 s. 375 3 NJA 1998 s. 448 1.2.2.4; 1.3 NJA 1998 s. 807 3 NJA 1999 s. 117 2.8.2 NJA 1999 s. 188 2.3.1 NJA 1999 s. 232 1.7.3 NJA 1999 s. 629 1.2.2.4; 1.3 NJA 2000 s. 48 1.2.2.4; 1.3; 1.7.2 NJA 2000 s. 150 3.3.2 NJA 2000 s. 225 1.2.2.1 NJA 2000 s. 285 1.7.1 NJA 2001 s. 93 1.7.1 NJA 2001 s. 191 I och II 1.1 NJA 2001 s. 234 2.5.1 NJA 2001 s. 255 1.2.2.1; 1.2.2.3 NJA 2001 s. 329 6.5 NJA 2001 s. 486 1.7.3 NJA 2001 s. 627 3.2 NJA 2001 s. 657 1.6.4 NJA 2001 s. 695 I och II 1.7.1 NJA 2001 s. 750 1.2.1; 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4;
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20044 hänvisningar
- I NJA 1985 s. 717, som gällde frågan om en försäljare hos en trähustillverkare hade behörighet att träffa avtal om leverans mot betydande vederlag, fann HD att någon sedvänja ”inte visats föreligga”. Här framgick av yttranden avgivna av Konsumentverket och Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund att sådan behörighet i allmänhet saknas. I NJA 1990 s. 591 hade Stockholms Handelskammare uttalat att försäljare av maskiner för industriell tillverkning normalt inte har ställning varmed följer behörighet att träffa avtal i anledning av att köparen hävt köpet. Här hade en person som var föreståndare för ett företags maskinavdelning, som ostridigt hade behörighet att träffa avtal om köp och försäljning av maskiner, ingått avtal med en kund som innebar en slutreglering av en tvist med kunden. HD konstaterade att föreståndaren intagit en något mer framskjuten ställning än försäljare i allmänhet. Emellertid utvisade utredningen i målet ”inte att det föreligger någon sedvänja av innebörd att personer” i föreståndarens ställning fick träffa avtal av aktuellt slag. I NJA 1992 s. 168 hade platschefen för ett finansbolag för bolagets räkning träffat avtal med ett bolag om leasing. Av den arbetsordning som gällde i finansbolaget framgick att platschefen inte hade rätt att ingå leasingavtal för bolagets räkning och att sådana avtal kom till stånd först efter vederbörlig kreditprövning vid bolagets centralkontor i Stockholm och undertecknades av behörig tjänsteman vid detta kontor. Av ett skriftligt utlåtande avgivet av Finansbolagens Förening, liksom av utsagor gjorda av dess VD, framgick att det var kutym i branschen att leasingavtal ingicks skriftligt och att bindande löften om ingående av sådana avtal också gjordes i skriftlig form. HD fann med hänsyn till vad som upplysts att platschefens ställning inte kunde anses ha varit sådan att den enligt sedvänja i branschen medfört behörighet för honom att självständigt ingå leasingavtal för bolagets räkning eller att lämna bindande utfästelser om ingående av sådana avtal.
- I NJA 1992 s. 782 hade brand drabbat ett bolags fastighet. Försäkringsgivaren ansvarade inte för branden enligt tillämpliga villkor p.g.a. att betalning av premien skett för sent. En skadereglerare hade i brev kort tid efter branden förklarat att han skriftligen bekräftade ett tidigare gjort muntligt åtagande för försäkringsgivaren att svara för reparation och kostnader för avbrott föranledda av skadan. Frågan var därför om skaderegleraren på grund av reglerna om ställningsfullmakt haft behörighet att binda försäkringsgivaren till ett ansvar för skadorna. HD fäste härvid avseende vid att det i doktrinen av Grönfors framhållits att ”ställningsfullmakt avser de schablonartade och i det dagliga livet ofta upprepade rättshandlingarna, under det att ovanliga och mera omfattande rättshandlingar har fullmaktsdokumentet som sitt naturliga instrument” och att ett liknande synsätt syntes ligga bakom NJA 1990 s. 591.
- Utöver de i avtalslagen reglerade fullmaktsformerna synes framgå av rättspraxis att huvudmannen kan bli bunden också i andra fall. Ett exempel på en sådan fullmakt är den s.k. toleransfullmakten (jfr särskilt Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, 1964, s. 244 ff. och Grönfors under medverkan av Dotevall, Avtalslagen, 3 uppl. 1995, s. 124 f.), där kravet på sedvänja ersatts av rekvisiten (i) upprepade representationshandlingar från mellanmannens sida och (ii) passivitet eller annan underlåtenhet att ingripa från den som mellanmannen anger sig agera för (”huvudmannen”). Denna form av fullmakt anser Adlercreutz vara endast ett exempel på en speciell ställningsfullmakt, till skillnad från den allmänna ställningsfullmakten eller ställningsfullmakt enligt AvtL (se Adlercreutz, Avtalsrätt I, 12 uppl. 2002, s. 201 ff.). En annan form av speciell ställningsfullmakt är vad Grönfors benämnt kombinationsfullmakt, där sedvanerekvisitet ersatts av vissa andra fakta i särskild kombination med varandra. I det ovan refererade NJA 1985 s. 717 stannade HD inte i sin prövning efter att ha konstaterat att det inte styrkts att sedvana förelåg som gav mellanmannen behörighet. Tvärtom anförde majoriteten att tredje man inte ”visat att något beteende från” huvudmannens sida hade ”gett honom tillräckligt fog att räkna med att” mellanmannen ”hade behörighet att ingå leveransavtal på bolagets vägnar”. Minoriteten (2 JustR) fann tvärtom att vissa omständigheter medförde att tredje man ”haft fog för att anta att” mellanmannen ”hade en sådan behörighet och att förhandlingarna avslutats så att avtalshandlingen innefattade ett slutligt anbud”. Hellner har härvid sammanfattat den regel som tycks kunna uppställas i dessa fall som att ”om huvudmannen beter sig på ett sådant sätt, att tredje man får intrycket att företrädaren har behörighet, så ansvarar huvudmannen på grund av det, medan eljest behörigheten inte sträcker sig längre än som följer av styrkt sedvana” (se Hellner, Kommersiell avtalsrätt, 4 uppl. 1993, s. 55). I NJA 1990 s. 591 anförde HD, efter en allmän behandling av den s.k. kombinationsfullmakten och den doktrin som behandlat denna i bl.a. anslutning till 1985 års fall, att det p.g.a. vissa omständigheter (se strax nedan) inte kunde anses ha ålegat huvudmannen att fästa tredje mans uppmärksamhet på att mellanmannen saknade behörighet och att det i stället var tredje man ”som tog en risk genom att sluta avtalet utan att förvissa sig om att” mellanmannen ”var behörig att företräda” huvudmannen ”i det särskilda hänseendet. De omständigheter HD härvid fäste särskild vikt vid var att huvudmannen i och för sig kände till att mellanmannen skulle diskutera tredje mans hävning av maskinen, men att huvudmannen inte varit införstådd med att mellanmannen också skulle kunna komma att utan någon föregående diskussion med huvudmannen träffa en uppgörelse i tvisten med betydande ekonomiska förpliktelser för huvudmannen.
Något om ställningsfullmaktens utveckling1 hänvisning