Stycket

8.Den nu använda metoden att genomföra analyser med hjälp av DNA-teknik har alltså en mycket hög grad av sannolikhet, såväl vad gäller att fastställa att en viss man är fader till ett barn, som vad gäller den motsatta situationen, dvs. att utesluta att en viss man kan vara fader till ett visst barn. Detta har också lett till en viss förändring av rättstillämpningen. I NJA 1998 s. 184 hade en rättsgenetisk utredning gjorts med DNA-teknik. Resultatet uteslöt i praktiken att någon annan än svaranden skulle kunna vara far till barnet. HD framhöll, att tidigare avgöranden (majoriteten) funnit, att trots att den muntliga bevisningen för samlag inte varit fullt tillräcklig, det ändå varit möjligt att fastställa faderskap med tillämpning av allmänna bevisprinciper. Även i detta senare fall vägdes den muntliga bevisningen rörande samlag, det rättsgenetiska undersökningsresultatet och övriga omständigheter samman. HD framhöll, att den muntliga bevisningen inte räckt till för att styrka att samlag ägt rum under konceptionstiden i det förevarande fallet. Eftersom emellertid den rättsgenetiska utredningen gav till resultat att det var i det närmaste uteslutet att någon annan än den utpekade mannen skulle vara biologisk far till barnet i fråga och det inte heller förelåg någon särskild omständighet som skulle kunna dra faderskapet i tvivelsmål, ansåg HD det utrett att mannen var fader till barnet. HD har alltså givit avkall på bevisningen avseende samlagsrevisitet, dock utan att detta rekvisit formellt förlorat i betydelse. Annan typ av faderskapsbestämning I tiden innan DNA-analyser blev så utvecklade att de allmänt har kommit till användning, tillämpades andra typer av metoder för att fastställa faderskap. En sådan metod var en analys baserad på blodgrupps-, serumprotein- och enzymsystem. Denna metod användes uteslutande fram till år 1991. Den teoretiska uteslutningsfrekvensen — att en felaktigt utpekad man utesluts som fader — är i denna metod cirka 90%. En annan metod var den s.k. rättsantropologiska. Denna metod innebär att man undersöker andra arvsanlag än blodgrupper. Man kan således genom denna metod jämföra exempelvis näsans eller munnens form. Ett annat viktigt jämförelseobjekt är hudfärg. Under mitten av 1970-talet upphörde dock jämförelsen av andra arvsanlag än hudfärg.s. 565