Faderskapsbestämning

1.Allmänt om faderskapsbestämning En man presumeras vara fader till de barn som föds inom hans äktenskap. Denna presumtionsregel kan sägas visa äktenskapets starka ställning i Sverige. Om inte denna s.k. ”pater est” regel är tillämplig, eller om det presumerade faderskapet har upphävts genom dom, samt om inte någon man på giltigt sätt bekräftar faderskapet, måste detta istället fastställas av domstol. Bekräftelse av faderskap sker emellertid först efter viss utredning. Tillvägagångssättet sätter en ackurat bestämning av faderskapet i fokus, vilket kommer till synes i att även en bekräftelse kräver viss utredning. Socialnämnden är ansvarig för att frågan om faderskap utreds och måste, liksom modern eller en särskilt för barnet förordnad vårdnadshavare, skriftligen godkänna en bekräftelse. Om barnet är myndigt och inte heller annars i enlighet med 6 kap. 2 § FB, står under någons vårdnad, skall barnet i stället godkänna bekräftelsen.Socialnämnden får godkänna bekräftelsen endast om det kan antas att mannen är fader till barnet. Omfattningen av utredningen är därför beroende av omständigheterna i det enskilda fallet.s. 562

2.Vid bekräftelse liksom när faderskapet skall fastställas genom dom måste flera olika rekvisit vara uppfyllda. Ett är det s.k. samlagsrekvisitet, vilket innebär att det skall vara utrett att mannen har haft samlag med barnets moder under konceptionstiden. Vidare skall det med hänsyn till samtliga omständigheter vara sannolikt att barnet har avlats av mannen — detta är det s.k. sannolikhetsrekvisitet.s. 563

3.Samtidigt som tillförlitligheten av bekräftelsen utgör ledstjärna i utredningen, krävs mindre av utredningen om den man som bekräftar faderskapet lever tillsammans med modern, än om mannen haft en kortvarig relation med henne. Ett rättsligt faderskap fastsälls ju då och samhällets behov, liksom barnets, av en ansvarstagande förälder tillgodoses. När faderskapet skall fastställas genom dom, torde än högre krav ställas på sannolikhetsrekvisitet än när faderskapet bekräftas frivilligt. Bedömningen av om det är sannolikt att barnet har avlats av en viss man kan genomföras med hjälp av olika metoder. Idag används huvudsakligen DNA-analys — dvs. undersökning av genetiska markörsystem, vilket oftast genomförs genom en blodundersökning. Även socialnämnden kan verka för en sådan undersökning beträffande modern, barnet och den som kan vara fader till barnet, om mannen begär det eller det finns anledning att anta att modern har haft samlag med mer än en man under konceptionstiden. Socialnämnden kan dock inte tvinga fram en sådan undersökning. Är frågan om faderskapet emellertid tvistig och som sådan förelagd rättens avgörande, kan rätten, enligt 1 § lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap (BlodUL) förordna om blodundersökning. Rätten kan också förordna om annan undersökning av ärftliga egenskaper som kan ske utan nämnvärda men. Rättens förordnande kan avse såväl modern, barnet, mannen i äktenskapet om det är ett mål om förklaring att en viss man inte är far, annan man mot vilken talan om fastställande av faderskap förs, som någon annan man som det finns anledning att anta har haft samlag med modern under konceptionstiden.s. 563

4.Om faderskapet har fastställts genom bekräftelse eller genom lagakraftvunnen dom måste, för att rätten skall kunna förordna om en sådan undersökning som anges ovan, omständigheter som ger anledning till antagande att någon annan man än den som har fastställts vara far har haft samlag med modern under konceptionstiden ha framkommit först efter bekräftelsen eller domen. I ett sådant fall kan förordnandet avse den som har fastställts vara far, modern, barnet eller den andre mannen, 1a § BlodUL.s. 563

5.När faderskapet har fastställts genom dom som har vunnit laga kraft är det emellertid samtidigt så att en omprövning kan bli aktuell bara genom resning.Förordnandet om blodundersökning blir alltså aktuellt i själva resningsärendet. Walin framhåller att det för resning inte torde vara tillräckligt att vetenskapen rörande blodundersökning har gått framåt sedan faderskapet fastställdes. Om däremot en ny blodundersökning som utesluter det i domen bestämda faderskapet har genomförts, kan detta resultat leda till att resning beviljas. När det gäller faderskap genom bekräftelse är situationen annorlunda. I det fallet finns inte någon begränsning vad gäller faderskapsfrågans omprövning av domstol.s. 564

6.I den förefintliga regleringen återfinns olika bestämmelser som tillgodoser de rättsliga föräldrarnas, barnets, men också samhällets behov. Det finns dock inte någon rätt för en man att själv väcka talan om att han är fader till ett visst barn. Talan kan emellertid alltid väckas av barnet. Det omyndiga barnet kan i sin tur företrädas av modern som vårdnadshavare, en särskilt förordnad vårdnadshavare, eller av socialnämnden. En man som vill ha ett faderskap fastställt måste alltså gå via barnet. I det fall modern inte vill godkänna en faderskapsbekräftelse blir det i stället socialnämnden som bedömer om den skall företräda barnet mot mannen (som ju rimligen i ett sådant fall kommer att medge talan). Socialnämnden har ju, som ovan sagts, en skyldighet att försöka utreda vem som är far till ett barn som har hemvist i Sverige. Socialnämnden har emellertid även möjlighet att lägga ner en påbörjad utredning om faderskap i vissa fall. En anledning kan vara att modern eller en särskilt förordnad vårdnadshavare har lämnat samtycke till adoption av barnet enligt 4 kap 5a § FB. I det fallet får ju någon det rättsliga ansvaret för barnet, ett intresse som alltså här tycks sättas före intresset av att ”rätt” fader utpekas. En annan situation är där en fortsatt utredning eller en rättegång skulle var till men för barnet eller utsätta modern för påfrestningar som innebär fara för hennes psykiska hälsa. När väl bekräftelsen gjorts kan endast den man som bekräftat faderskapet, samt barnet väcka talan om hävande av bekräftelsen. Faderskapsbestämning genom DNA DNA-analyser har använts sedan 1991 för att fastställa faderskap i Sverige. Till en början användes de enbart i s.k. utvidgade faderskapsundersökningar. Från och med 1994 har DNA-tester emellertid använts i alla faderskapsärenden och från den 1 april 1995 utförs blodundersökningar i faderskapsärenden huvudsakligen bara med DNA-teknik. Enligt 1 § i förordningen (1969:624) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap, skall sådana blodprov som avses i BlodUL undersökas vid statens rättsserologiska institut inom rättsmedicinalverket. Annan undersökning än blodundersökning skall utföras av sakkunnig som godkänns av rättsmedicinalverket.s. 564

7.Rättsmedicinalverket upplyste i rättsfallet NJA 1998 s. 184 att: ”Med DNA-baserade analyser kan genetisk variation påvisas direkt i arvsmassan. De DNA-markörer som används vid faderskapsundersökningar består av olika långa repeterade DNA-sekvenser. De har stor variation och därmed stor förmåga att utesluta en icke biologisk far. Vanligen ingår fyra markörsystem i en undersökning men den kan kompletteras med ytterligare DNA-markörer, om detta bedöms nödvändigt för att uppnå garanterad uteslutningskapacitet eller för att styrka påvisad oförenlighet mellan mannen och barnet. Rättsgenetiska institutet garanterar en lägsta uteslutningskapacitet på 99,9%; dvs. analyserna i ett ärende skall medge att teoretiskt minst en oförenlighet kan påvisas hos 999 av 1000 felaktigt utpekade män. För att en man ska betraktas som utesluten krävs oförenlighet i minst tre DNA-system. Införandet av DNA-baserade analyser har medfört att i huvudsak alla män som felaktigt utpekats som biologisk far till ett barn nu utesluts.”s. 565

8.Den nu använda metoden att genomföra analyser med hjälp av DNA-teknik har alltså en mycket hög grad av sannolikhet, såväl vad gäller att fastställa att en viss man är fader till ett barn, som vad gäller den motsatta situationen, dvs. att utesluta att en viss man kan vara fader till ett visst barn. Detta har också lett till en viss förändring av rättstillämpningen. I NJA 1998 s. 184 hade en rättsgenetisk utredning gjorts med DNA-teknik. Resultatet uteslöt i praktiken att någon annan än svaranden skulle kunna vara far till barnet. HD framhöll, att tidigare avgöranden (majoriteten) funnit, att trots att den muntliga bevisningen för samlag inte varit fullt tillräcklig, det ändå varit möjligt att fastställa faderskap med tillämpning av allmänna bevisprinciper. Även i detta senare fall vägdes den muntliga bevisningen rörande samlag, det rättsgenetiska undersökningsresultatet och övriga omständigheter samman. HD framhöll, att den muntliga bevisningen inte räckt till för att styrka att samlag ägt rum under konceptionstiden i det förevarande fallet. Eftersom emellertid den rättsgenetiska utredningen gav till resultat att det var i det närmaste uteslutet att någon annan än den utpekade mannen skulle vara biologisk far till barnet i fråga och det inte heller förelåg någon särskild omständighet som skulle kunna dra faderskapet i tvivelsmål, ansåg HD det utrett att mannen var fader till barnet. HD har alltså givit avkall på bevisningen avseende samlagsrevisitet, dock utan att detta rekvisit formellt förlorat i betydelse. Annan typ av faderskapsbestämning I tiden innan DNA-analyser blev så utvecklade att de allmänt har kommit till användning, tillämpades andra typer av metoder för att fastställa faderskap. En sådan metod var en analys baserad på blodgrupps-, serumprotein- och enzymsystem. Denna metod användes uteslutande fram till år 1991. Den teoretiska uteslutningsfrekvensen — att en felaktigt utpekad man utesluts som fader — är i denna metod cirka 90%. En annan metod var den s.k. rättsantropologiska. Denna metod innebär att man undersöker andra arvsanlag än blodgrupper. Man kan således genom denna metod jämföra exempelvis näsans eller munnens form. Ett annat viktigt jämförelseobjekt är hudfärg. Under mitten av 1970-talet upphörde dock jämförelsen av andra arvsanlag än hudfärg.s. 565