1.Lars Björne betonade i sin föreläsning att den typiska rättsvetenskapsmannen i mitten av 1900-talet framstod som tekniker och iakttagare av den rättsliga utvecklingen, däremot knappast som banbrytare. Rättsvetenskapsmännens allmänna attityd i mitten av 1900-talet var präglad av Hägerström och Lundstedt, vilka genom Uppsalaskolan inom rättsfilosofin betonat att juridiska regler och begrepp uttrycker värdeomdömen, dvs. inte satser som i teoretisk mening kan vara sanna eller falska. Därigenom skapades en grogrund för uppfattningen att rättsvetenskapen måste undvika värdeomdömen, om den alls ville göra anspråk på vetenskaplighet. En framstående rättsvetenskapsman med denna inställning var som bekant Knut Rodhe. Hans två monumentala handböcker, dels Obligationsrätt (1956), dels Handbok i sakrätt (1985), präglas av frihet från värderingar i beskrivningen av regelsystemet.s. 244
2.Inte ens Lundstedt såg dock sin kritik av fiktioner i den juridiska begreppsbildningen som något hinder mot att rättsvetenskapen innefattade värderingar; bekant är hans allmänna hänvisning till vad ”samhällsnyttan” kunde kräva. Rodhe har heller inte fått så många metodologiska efterföljare utan flertalet rättsvetenskapare har accepterat att deras arbeten måste få innefatta värderingar. På sätt som närmare skall framgå i det följande delar jag denna senare uppfattning. Frågan kvarstår emellertid hur man med vetenskapliga anspråk kan beakta värderingar i rättsvetenskapliga sammanhang.s. 244
3.Oavsett frågan om värderingarnas roll kan författandet av såväl läroböcker som handböcker erbjuda betydelsefulla rättsvetenskapliga uppgifter. Någon vedertagen definition på vad som utgör en ”handbok” finns väl knappast. Begreppet brukar väl vanligtvis åsyfta en genomarbetad systematisk framställning av ett rättsområde. I begreppet handbok av mera ambitiöst slag vill man nog också läsa in ganska höga krav på hänvisningar till rättspraxis och till olika åsikter om oklara rättsfrågor. För att en lärobok skall förtjäna omdömet rättsvetenskaplig vill jag likaledes ställa kravet på en självständig och genomarbetad systematik men också krav på att framställningen skall vara inte bara pedagogisk utan också analyserande.s. 244
4.Rättsvetenskaparna kan, liksom även andra kategorier av jurister, vara författare av lagkommentarer, vilka naturligtvis fyller en mycket stor uppgift i det praktiska rättslivet. En lagkommentar blir dock knappast rättsvetenskaplig såvida den enbart följer lagförarbetena och dessutom redogör för rättspraxis. Om kommentarförfattaren gör självständiga analyser av oklara rättstillämpningsproblem kan dock bedömningen bli en annan inom ramen för den uppfattning om rättsvetenskaplig verksamhet som jag strax skall kommentera. Författandet av en lagkommentar ger samtidigt föga utrymme för att diskutera lämpligheten av lagens regelsystem och därmed för en vidare rättsvetenskaplig analys.s. 245
5.Enligt en uppfattning, som antagligen nu är på retur, anses den viktigaste eller rentav enda uppgiften för traditionell rättsvetenskap vara att lämna bidrag till en utredning av vad som är gällande rätt i problematiska fall liksom att, när rättsläget är osäkert, bidra till en diskussion för fastställande av vad som då bör gälla. Inom denna ram är det en mycket klart härskande uppfattning att en rättsvetenskapare bör kunna ge rekommendationer för rättstillämpningen, även om detta innebär värderande ställningstaganden.s. 245
6.Genom sina argument kan en rättsvetenskapare sålunda medverka till utvecklingen av gällande rätt, och högsta domstolen brukar också ganska ofta hänvisa till uttalanden i den juridiska litteraturen. Vid en diskussion av gällande rätt måste rättsvetenskaparen hålla sig till samma rättskällor (lagtext, lagförarbeten för fastställande av lagens ändamål och tidigare rättspraxis) som domaren. Såtillvida arbetar han eller hon inom det juridiska regelsystemet. Hans resultat eller förslag utgör dock inte någon rättskälla på samma sätt som lagtext, vissa centrala förarbetsuttalanden och avgöranden av Högsta domstolen. Avgörande blir enbart övertygelsekraften hos använda argument.s. 245
7.Vare sig det är fråga om rättstillämpningsproblem eller andra värderande analyser måste argumentationen — liksom all argumentation i en framställning som gör anspråk på vetenskaplighet — leva upp till vissa grundläggande krav. Man brukar tala om debattrationalitet, dvs. logisk, saklig och intellektuell rationalitet. Begreppen täcker önskemålen att ett resonemang skall vara logiskt invändningsfritt, att det skall ges sakliga skäl för en ståndpunkt (något som innebär förmåga att skilja mellan sak och person), och att ett resonemang skall vara hederligt och, vilket är särdeles viktigt, ge full rättvisa åt uppfattningar som man inte delar. Här har vi krav som är helt avgörande för att en diskussion av värderingar alls skall kunna ske med vetenskapliga ambitioner.s. 245
8.Till kravet på debattrationalitet kan i fråga om en del juridiska frågor läggas vad Alexander Peczenik kallat för sammanhangsrationalitet, dvs. ”ett väl utvecklat nät av diverse juridiska argument” som kan etablera en stödstruktur, vilken möjliggör en logiskt förankrad värdeutsaga. Denna senare tanke är direkt applicerbar bl.a. när det gäller rättstillämpningsfrågor om förhållanden som ligger så att säga mitt emellan olika regelkomplex. Sådana ”mittemellanfrågor” är inte helt ovanliga. Ett exempel utgör det uppmärksammade rättsfallet NJA 1995 s. 303. En efterlevande make, som ärvt den döde makens kvarlåtenskap med fri förfoganderätt, antogs ha haft kompetens att genom testamente förordna över egendomsföremål, som ägts av den avlidne, inom ramen för sin behörighet att enligt ÄB 3:2 förfoga över en kvotdel av all den egendom som den efterlevande maken övertagit. Frågan var om ÄB 3:2 eller en lottläggningsregel i ÄB 3:5 skulle tillämpas. I följande avsnitt skall jag för övrigt återkomma med en närliggande tanke, som kan sägas utgöra en generalisering av kravet på sammanhangsrationalitet vid juridisk rättstillämpning. Jag kommer att tala om ett krav på systemrationalitet, dvs. en godtagbar samordning vid konstruktionen av skilda lagregler eller principer i rättspraxis. Konstruktiv rättsvetenskap. Ändamålsrationalitet, regel- och begreppsrationalitet samt systemrationalitet. För min del tar jag avstånd från uppfattningen att rättsvetenskapens viktigaste eller rentav enda uppgift är att diskutera vad som är eller bör vara gällande rätt. Det främsta skälet är att rättsvetenskapen förtjänar ett större arbetsområde — för att inte säga ansvarsområde — för att vara till störst nytta för rättsutvecklingen. Både lagstiftning och rättspraxis behöver granskas kritiskt, och rättsvetenskapen ligger närmast till för att utföra den uppgiften. Samtidigt innebär denna inställning att den rättsvetenskapliga verksamheten, liksom mycket av vad som sker inom samhällsvetenskaperna över huvud taget, öppnas för värderingar av de samhällsföreteelser som studeras. För att resonemang med inslag av värderingar alls skall kunna göra anspråk på vetenskaplighet, måste dock särskilda krav ställas på resonemangens rationalitet. Det ovannämnda kravet på debattrationalitet erbjuder en utgångspunkt, som jag i det följande skall söka vidareutveckla när det gäller valet av analysmetoder och forskningsuppgifter.s. 246
9.Den rättsvetenskapliga uppgiften vid en diskussion av vad som är gällande rätt skiljer sig visserligen inte från de överväganden som domstolarna måste göra, eller för den delen också jurister i allmänhet när de tar ställning till rättstillämpningsproblem. Dock kan rättsvetenskaparen ha särskilda förutsättningar att på grundval av systematiska studier av ett rättsområde finna konsekventa lösningar på besvärliga rättstillämpningsproblem.s. 247
10.Rättsvetenskapliga undersökningar av traditionellt slag — dvs. det är inte fråga om rättshistoria, rättsfilosofi, rättssociologi, rättsekonomi eller andra allmänna eller speciella perspektiv — bör präglas av en metodologisk medvetenhet i fråga om sättet att tänka vare sig det är fråga om ett fastställande av gällande rätt i oklara fall eller att diskutera hur rättsreglerna kan ges en bättre utformning. Den rättsvetenskapliga kompetensen bör kunna utnyttjas även för förslag de lege ferenda för att nu inte tala om sådana rekommendationer om användningen av olika begrepp och deras avgränsning, som inte gärna kan få några övergripande svar i rättspraxis.s. 247
11.Ett förslag, som jag i annat sammanhang anslutit mig till, är att en lämplig term för en rättsvetenskap som arbetar utan begränsning till vad som är gällande rätt skulle vara konstruktiv rättsvetenskap för att markera möjligheterna av friare bidrag till rättsutvecklingen. Termen lanserades på sin tid av Lundstedt. Detta gjorde han trots att man i nordisk litteratur talade om en konstruktiv metod redan under 1800talet, och då på ett sätt som hade inslag av begreppsjurisprudens.s. 247
12.Ett försök till beskrivning av vad som kan kallas för konstruktiv rättsvetenskap går alltså utöver en diskussion av gällande rätt, där uttalanden av rättsvetenskapsmän traditionellt brukar omtalas som uppfattningar i rättsdogmatiken. Termen rättsdogmatik — lika väl som ordet ”doktrinen” med syfte på den rättsvetenskapliga litteraturen — förmedlar en alltför snäv uppfattning om var rättsvetenskap, som utgår från traditionellt juridiskt material, bör syssla med. Jan Hellner har påpekat, att inriktningen på rättsdogmatik medför ett statiskt betraktelsesätt på bekostnad av ett dynamiskt. Bland annat skär man bort lagstiftningsproblem från rättsvetenskapens verksamhetsområde. Ett annat skäl mot ordet dogmatik, liksom mot termen doktrin, är de rent språkliga associationer som orden ger. I boken om rättsvetenskaplig metod har Hellner formulerat följande omdöme om termen rättsdogmatik: ”Den ger associationer till teologi och utläggning av en troslära, vilket inte kan vara lämpligt för rättsvetenskap.”s. 247
13.Trots sin starkt kritiska inställning till termen rättsdogmatik accepterar Hellner dock att denna blivit en vedertagen beteckning för en diskussion av vad som är gällande rätt. Samtidigt vill han öppna rättsvetenskapen för vidare uppgifter, innefattande även kritisk analys. Som en övergripande term för en rättsvetenskap, som både innefattar rättsdogmatiken och går därutöver, har Hellner valt beteckningen ”traditionell rättsvetenskap”, som tydligen motsvarar ”konstruktiv rättsvetenskap” i min användning här ovan. Hellner anger att hans definition kan karakteriseras pragmatiskt: den bedrivs huvudsakligen av personer med akademisk juridisk utbildning och vanligen med någon ambition att tjäna den juridiska verksamheten. Med tanke på Hellners tongivande uttalanden i många sammanhang till behovet av en breddad rättsvetenskaplig forskning är det något förvånande att han nöjer sig med en vetenskapsbeteckning som kan ge ett konserverande intryck.s. 247
14.Till Jan Hellners betydelsefulla vägröjningsarbete hör vidare att han i många sammanhang betonat hur viktigt valet av problem är för att en undersökning skall bli värdefull. Bl.a. har han betonat att rättsvetenskaparens sätt att ställa problem avviker från domarens, även om han strikt håller sig inom ”rättsdogmatikens” gränser. I detta vill jag livligt instämma. Det är dock svårt att rekommendera val av problem eller ämnen för rättsvetenskaplig behandling utom ramen för de rättsområden med vilka man själv är ganska väl förtrogen. Varje enskilt problem eller ämne kräver dessutom sin individuella behandling när det gäller vilket material eller vilka perspektiv som behöver dras in i undersökningen (historiskt, rättssociologiskt, rättsjämförande etc.).s. 248
15.Vad jag nu vill säga gäller valet av analysmetoder för rättsvetenskapliga undersökningar vare sig de gäller innehållet av gällande rätt eller har ett mera långtgående, konstruktivt syfte. Dessa möjligheter behöver naturligtvis inte utesluta att det kan finnas goda skäl för rättsvetenskapliga undersökningar av annat slag.s. 248
16.Mina erfarenheter har lett till uppfattningen, att en rättsvetenskaplig undersökning med fördel kan syssla med analyser av rättsreglernas ändamålsrationalitet, deras regel- och begreppsrationalitet samt deras systemrationalitet. Inriktningen på ett eller flera av sådana övergripande perspektiv kan med fördel få spela in redan vid valet av ämne för en rättsvetenskaplig undersökning, om denna skall få något bestående värde för det juridiska tänkandet och den framtida regelbildningen på ett visst område. En sak för sig är dock att det juridiska tänkandet är konservativt, delvis av goda skäl. Att förändra invanda tänkesätt och begrepp är inte lätt.s. 248
17.När jag något pretentiöst sätter olika beteckningar på olika former av eftersträvad rationalitet sker det av två skäl. Dels kan betäckningarna erinra om det allmänna kravet på debattrationalitet (jfr ovan). Dels kan särskilda termer ge stöd för minnet.s. 249
18.Med ändamålsrationalitet avser jag en diskussion av de olika ändamål som rättsreglerna är avsedda att tillgodose. Ibland, men kanske inte så ofta, har man då också möjlighet att skilja mellan slutliga mål (ultimärmål) eller mål på vägen (primärmål) mot slutmålet. Ett samband med ändamålsrationaliteten har förhållandet mellan de avsedda ändamålen av en reglering och de funktioner som reglerna kan visa sig fylla i praktiken. Det är ju inte säkert att reglerna medför de avsedda verkningarna eller enbart dessa verkningar. En diskussion av ändamål och funktion kan ibland föras fristående i förhållande till rättsreglernas utformning. Bör preventiva skäl påverka utformningen av skadeståndsrättsliga och försäkringsrättsliga bestämmelser? Bör, enligt idéer framförda av Thomas Wilhelmsson, allmänna sociala hänsynstaganden få påverka utformningen av kontraktsrättsliga regler? Bör kravet på tradition upprätthållas för att en förvärvare av lösöre skall få skydd mot överlåtarens borgenärer? Vilka mål bör uppställas inom olika delar miljörätten? (Där kan antagligen skillnaden mellan ultimärmål och primärmål komma in på ett ovanligt tydligt sätt.) Hur bör man uppfatta begreppet barnets bästa? Vilka ändamål bör tillgodoses av regler om makars egendomsförhållanden i dagens samhälle? Vilka ändamål kan tillgodoses av formkraven för rättshandlingar inom familjerätten, t.ex. på tal om bodelning där i svensk rätt ett formkrav (för både slutligt avtal och s.k. föravtal) starkt påverkas av frågor om förutsättningarna för en makes skydd mot den andra makens borgenärer?s. 249
19.Med regel- eller begreppsrationalitet avser jag frågor huruvida rättsreglerna eller de använda begreppen (vanligtvis som rättsfaktum i en rättsregel) fått en lämplig utformning för tillgodoseende av bakomliggande ändamålsskäl. Ett allmänt ändamål förutsätts då vara klart accepterat, och diskussionen gäller mera utformningen av begrepp eller regler än ändamålet som sådant. Vilket värde har adekvansläran resp. en skyddsändamålslära inom skadeståndsrätten för bortskärande av alltför egenartade händelseförlopp eller ersättningsfall från rätten till ersättning? Skulle regelbildningen bli klarare och bättre om utgående skadestånd i vissa fall frigjordes från kravet på antingen personeller sakskada eller brottslig handling som förutsättning för ersättning? Kan giftorättens täckningsområde i kombination med skevdelningsreglerna i 12 kap. 1 och 2 §§ äktenskapsbalken alltid leda till skäliga slutresultat eller är de grundläggande regelkonstruktionerna diskutabla? Hur fungerar ramlagstiftning inom olika områden av förvaltningsrätten?s. 249
20.Den tredje frågeställningen, den om systemrationalitet, syftar på samordningen mellan olika rättsregler. Är rättsreglerna harmoniserade i den meningen att de inte uttrycker motstridiga värderingar eller tekniska lösningar? En sådan fråga kan gälla alternativa grunder för skadeståndsansvar vid olika kontraktstyper: det moderna s.k. kontrollansvaret (importerat genom konventionen om internationella köp), ett strikt ansvar eller ett ansvar grundat på culpaansvar eller s.k. presumtionsansvar (ansvar för presumerad culpa). En annan fråga gäller oförenligheten av Föräldrabalkens regler om bestämmande av underhållsbidrag till barn och bestämmelserna i lagen om underhållsstöd angående en förälders återbetalningsskyldighet mot staten för bidrag, som utgått enligt denna lag. Över huvud taget är frågor om systemrationalitet tacksamma undersökningsuppgifter när det gäller förhållandet mellan bestämmelser inom olika rättsområden. Inte minst gäller detta samspelet mellan civilrättsliga och offentligrättsliga regler. Både ändamålsrationalitet och systemrationalitet aktualiseras vid en pågående undersökning vid den juridiska fakulteten i Uppsala om möjligheten av att konstruera ett system för delning av makars pensionsrättigheter som förvärvats under äktenskapet, vare sig det är fråga om förmåner i det allmänna pensionssystemet, avtalspension eller privat tecknad pensionsförsäkring eller individuellt pensionssparande. De familjerättsliga huvudsyftena för en sådan analys ger som reflexverkningar också vissa inblickar i skillnader mellan olika pensionssystem, vilka förefaller svårmotiverade.s. 250
21.Ett annat, påhittat exempel kan vara följande, som jag anger för att belysa ett möjligt sätt att tänka vid ett preliminärt val av en undersökning av systemrationalitet. En företrädare för en kommun har ingått ett avtal med överskridande av sin kompetens, varför kommunen är obunden av avtalet. Kan motparten få skadestånd för det negativa kontraktsintresset och i så fall av vem? En ambitiös undersökning av systemrationaliteten hos olika regler skulle kunna omfatta: 1) den traditionella tanken, att i varje fall kommunala förtroendemän inte bär något personligt skadeståndsansvar, 2) skadeståndsansvaret för styrelse och verkställande direktör enligt 15 kap. 1 § och 8 kap. 35 § aktiebolagslagen, 3) arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar enligt 3 kap. 1 § och 4 kap. 1 § skadeståndslagen, 4) skadeståndsansvaret enligt 21 § avtalslagen för den som utan behörighet uppträtt som fullmäktig, 5) betydelsen av det oskrivna skadeståndsansvaret för culpa in contrahendo, dvs. oaktsamhet innan avtal träffats. Hur har dessa olika lösningar växt fram, steg för steg? Är helheten systemrationell? Gränserna mellan ändamålsrationalitet, regel- eller begreppsrationalitet och systemrationalitet är inte skarpa. En och samma fråga kan samtidigt beröra två eller rentav alla tre av de uppställda kriterierna. Trots otydligheten i gränsdragningen kanske indelningen ändå kan ha ett värde som stöd för valet av rättsvetenskapliga forskningsuppgifter. Indelningen kan användas vare sig det är fråga om en analys de lege lata eller en friare undersökning de lege ferenda. Ur rättsvetenskaplig synpunkt är steget inte så stort mellan dessa olika betraktelsesätt. En sak för sig är naturligtvis att en rättsvetenskapsman måste uttrycka sig tydligt. En argumentation de lege lata är bunden av traditionella rättskällor, som inte behöver lägga hämsko på en diskussion de lege ferenda. Även en diskussion de sententia ferenda, dvs. rekommendationer om nya eller ändrade principer för rättstillämpningen, kan tänkas ske med friare argumentation, även om varje fråga då måste bedömas utifrån sina egna förutsättningar.s. 250
22.För min del menar jag alltså, som redan framgått, att en undersökning med anspråk på rättsvetenskaplighet helst bör gälla en uppgift, som går längre än att undersöka hur gällande rätt ser ut eller bör se ut. Rättsvetenskapliga undersökningsuppgifter bör väljas med ledning av vad som kan utgöra principiella problem angående reglers konstruktion och sammanhang.s. 251
23.Rättsvetenskapen kan inte göra anspråk på monopol till de olika rationalitetsbegrepp som nu presenterats. Framförallt lagstiftaren men även de domstolar och andra myndigheter, enkannerligen de högsta domstolsinstanserna, har naturligtvis anledning att eftersträva ändamålsrationalitet, regel- och begreppsrationalitet samt systemrationalitet inom sina verksamhetsområden. En skillnad är emellertid att domarens studium begränsas till gällande reglers tillämpning på enskilda, svårbedömda fall. Denna inriktning satte från början sin prägel på Per Olofs Ekelöfs berömda skrift ”Är den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap?” (1950). Han skapade som bekant ett väl genomtänkt, men inte oomstritt, system för teleologisk lagti lämpning både i domstolarna och i rättsvetenskapliga undersökningar om gällande rätt. Ekelöfs modell kan betecknas som ett studium av gällande rätt med ledning av ändamålsrationalitet i rättstillämpningen. Det blir emellertid mycket snäva gränser för rättvetenskapen, om man skulle bestämma verksamhetsområdet med ledning av Ekelöfs teleologiska lagtolkningslära. Något sådant avsåg han inte heller själv. Hans skrift inriktades uttryckligen ”på sådana rättsvetenskapliga arbeten som förr betecknades som ’dogmatiska’ och som numera brukar kallas för ’positivrättsliga’”.s. 251
24.Det finns frågor, kanske särskilt om systemrationalitet och begreppsrationalitet, i vilka man inte kan vänta sig att lagstiftare eller domstolar skall analysera komplexa problem på ett särskilt ingående sätt. Det finns dock inom ramen för domstolarnas verksamhet många intressanta frågor som mera angår begreppsbildningen och samspelet mellan olika regler än tillämpningen av specifika regler i enskilda fall. Här passar inte Per Olof Ekelöfs rättstillämpningsmetod även om problemen angår gällande rätt. Sådana övergripande problem lämpar sig dock särskilt väl för rättsvetenskaplig undersökning. Som ett aktuellt exempel vill jag nämna den diskussion som på senare år förekommit i anledning av ett antal rättsfall om en borgenärs ansvar mot en borgensman. Ett sådant ansvar kan aktualiseras när det inträtt förändringar i gäldenärens verksamhet utan att information lämnats till borgensmannen. Borgenären kan också tänkas bli ansvarig mot borgensmannen såvida han lämnat gäldenären anstånd med betalningen, eller om han medverkat till att en ställd pant, i vilken borgensmannen skulle haft subrogationsrätt, lämnats tillbaka eller gått förlorad. Det har diskuterats om borgenärens ansvar mot borgensmannen skall ses som antingen en förpliktelse att betala skadestånd eller som uttryck för att borgensmannens förpliktelse har fallit bort enligt förutsättningsresonemang. Det utgör en lämplig rättsvetenskaplig uppgift med tanke på främst begrepps- och systemrationalitet att, på grundval av de olika enskilda fall som avgjorts i rättspraxis eller kan tänkas uppkomma, föreslå ett principiellt synsätt som också är förenligt med allmänna obligationsrättsliga principer.s. 251
25.Rättsvetenskapsmannen är visserligen bunden av de gränser för borgenärens ansvar mot borgensman som Högsta domstolen kan ha fastslagit (se sålunda från senare år NJA 1997 s. 820 och 1998 s. 852 med hänvisning till ytterligare fall). Samtidigt bör han enligt min mening vara helt fri att rekommendera ett principiellt betraktelsesätt i fråga om den bästa ansvarsgrunden i olika fall. För min del tror jag att borgenärens ansvar mot borgensmannen, beroende på när och hur regressrätten äventyras, naturligen bör ses som ibland ett bortfall av borgensmannens förpliktelse, ibland som uttryck för en rätt till skadestånd. Som avrundning på vad som nu sagts om användningen av olika rationalitetsbegrepp för förslag till rättsvetenskapliga analysmetoder, bör det sägas att begreppet rationalitet är ett gammalt paradämne för diskussion inom filosofi och allmän rättslära. Min framställning har naturligtvis ingalunda till syfte att utgöra något inlägg i en sådan allmän debatt utan får bedömas utifrån de syften som jag angett här ovan. Den banbrytande sociologen Max Weber gjorde på sin tid (han dog 1920) flera distinktioner på tal om rationalitet vilka har juridiskt intresse och kan jämföras med min begreppsbildning här ovan. Sålunda underströk Weber skillnaden mellan värderationalitet (uppehållandet av ett etiskt värde oavsett dess resultat) och målrationalitet (etiska bedömningar med ledning av en handlings konsekvenser). I min klassificering av analysmetoder för juridisk forskning bör kanske både värderationalitet och målrationalitet sägas i första hand angå ändamålsrationaliteten hos rättsregler. Målrationalitet i Webers mening kan dock leda över till samband mellan ändamål och begrepp under min etikett regel- eller begreppsrationalitet.s. 252
26.På tal om rättsordningen skilde Weber, nu med inriktning på en annan fråga än de två sorterna av etiska värden, mellan materiell rationalitet (regelbildningen bygger på godtagbara principer) och formell rationalitet (juridisk regelbundenhet i normbildning och beslutsfattande). Weber intresserade sig för riskerna för en oacceptabel spänning mellan dessa begrepp, såvida den formella juridiken fick utvecklas av så att säga ”sin egen kraft” (min anmärkning), något som kan skapa en spänning mellan rätt och moral. Kanske kan man säga att min inriktning på ändamålsrationalitet motsvarar Webers begrepp materiell rationalitet. Webers begrepp formell rationalitet är sidoordnad i förhållande till den materiella rationaliteten. Min inriktning på systemrationalitet vid bedömningen av reglers inbördes sammanhang kan ses som en motsvarighet till formell rationalitet hos Weber. Som Weber utvecklade finns det naturligtvis en risk att materiell rationalitet (eller ändamålsrationalitet) kommer i motsättning till en långt driven formell rationalitet (eller systemrationalitet). Mitt schema bygger dock på tanken att ändamålsrationaliteten kan behöva beaktas samtidigt som man diskuterar reglers systemrationalitet. Även begreppsrationaliteten av enskilda regler kan behöva uppmärksammas på samma gång, allt beroende på vilka materiella regler som analyseras. Ett ambitiöst önskemål är att en rättsvetenskaplig undersökning om möjligt bör ges något syfte, som går utöver ett fastställande av gällande rätt. Som tidigare sagts ovan kan dock både läroböcker och handboksmässiga framställningar ha en rättsvetenskaplig karaktär, nämligen genom den systematiska bearbetningen av det totala regelsystemet inom ett behandlat område. Det är då själva överblicken och systematiseringen som främst ger ”rättsvetenskapligheten”, inte analysen av enskilda regler med ledning av olika rationalitetsbegrepp. Den senare sortens analys kan dock med fördel ges visst utrymme även i en lärobok.s. 253
27.Oavsett om det är fråga om systematiserande eller analyserande framställning kan det skjutas in att inte bara lagstiftarens och domstolarnas verksamhet kan vara lämpliga objekt för rättsvetenskaplig undersökning utan också rättsbildning av annat slag. Hit hör rådgivande uttalanden av Allmänna reklamationsnämnden eller olika nämnder på försäkringsområdet liksom även utformningen av standardavtal och deras tillämpning. Genom att en så stor del av rättsbildningen inom civilrätten sker utanför domstolsområdet kan sådana undersökningar vara angelägna.s. 253