1.Genom HD:s dom i rättsfallet NJA 1994 s. 23 står det klart att ett återtagande av ett alternativyrkande innebär en inskränkning av talan. Det följer som en nödvändig konsekvens av att alternativyrkanden angår samma sak i rättskraftshänseende. Återtar käranden ett yrkande (eller en grund) finns det bara två sätt att se på processhandlingen. Antingen innebär den att käranden inskränker sin talan eller är den att betrakta som en återkallelse. Vid återkallelse har svaranden rätt till dom (13:5 RB). En sådan rätt framstår som behövlig endast om käranden kan återkomma med det återtagna yrkandet i en senare process. I annat fall kan man nöja sig med den preklusionsverkan som en dom i målet får.s. 16
2.I rättsfallet NJA 1987 s. 707 uttalade HD att med inskränkning av talan avses en kvantitativ förändring. Man kan inte göra det så enkelt för sig att man säger att det också i 1994 års fall är fråga om en kvantitativ förändring, inte i fråga om innehållet i ett yrkande men beträffande antalet yrkanden som käranden framställde. Men, helt oberoende av 1987 års rättsfall, framstår det som både språkligt och funktionellt riktigt att uppfatta ett återtagande av ett av flera yrkanden, inom ramen för samma sak, som en inskränkning av kärandens talan och inte som en återkallelse.s. 16
3.Man kan då fråga sig om inte detta får konsekvenser för tillämpningen av dispositionsprincipen beträffande yrkanden i 17:3 RB. Enligt det lagrummet får domstolen inte döma över annat eller mera, än vad parten har yrkat. Motsatsvis är domstolen oförhindrad att döma till något som är mindre än det som yrkas (dock inte mindre än vad svaranden medger).s. 17
4.Enligt min mening behöver det inte nödvändigtvis råda en total överensstämmelse mellan reglerna om inskränkning av talan och dispositionsprincipen. Att en rent kvantitativ inskränkning av talan är något mindre än det ursprungliga yrkandet är uppenbart. Att domstolen med stöd av 17:3 RB kunnat döma till det mindre är emellertid i sig ointressant. Inskränkningens betydelse för tillämpningen av 17:3 RB ligger i att domstolen inte får döma ut mer än vad som kvarstår efter inskränkningen.s. 17
5.Av särskilt intresse vid yrkanden som skiljer sig åt kvalitativt är emellertid att domstolen inte heller får döma över ”annat” än vad part har yrkat. Enligt min mening måste med ”annat” kunna avses även sådant som ligger inom ramen för domens rättskraft. Det kan alltså inte sättas något likhetstecken mellan rekvisitet ”annat” i 17:3 RB och vad som utgör saken enligt 17:11 RB. Förhållandet mellan å ena sidan 13:3 st. 3 RB och å andra sidan 17:3 RB får därför beskrivas som så att en inskränkning av talan förutsätter att käranden håller sig inom samma sak enligt 17:11 RB, men kan avse något ”annat” enligt 17:3 RB än det som kvarstår för domstolen att pröva.s. 17
6.Däremot kan domstolen inte heller vid tillämpning av 17:3 RB gå utöver saken. Med utgångspunkt i det medför HD:s syn på rättskraften visserligen att det öppnas upp nya möjligheter att betrakta alternativa rättföljder ur ett mer-eller-mindre perspektiv. Men det kan knappast anföras som ett argument mot att bestämma rättskraften på det sätt som HD har gjort.s. 17
7.Men hur bör man då se på den situationen att käranden inte vill återta utan lägga till ett alternativyrkande eller byta ut ett alternativyrkande mot ett annat? Skall det ses som en ändring eller en inskränkning av talan?s. 17
8.I vart fall när det gäller att byta ut ett yrkande om fullgörelse mot ett om fastställelse finns uppfattningen att det utgör en inskränkning av talan.s. 18
9.Detta framstår som riktigt, om det är fråga om att en kärande som yrkar att återfå redan erlagd köpeskilling p.g.a. rätt till prisavdrag ändrar sig och yrkar endast fastställelse av rätten till prisavdrag. I sådant fall har det rättsförhållande som fastställelsetalan avser ingått som en del av grunden för fullgörelseyrkandet.s. 18
10.Om däremot ändringen innebär att käranden vill göra gällande en alternativ rättsföljd måste man anlägga ett annat synsätt. Jag menar att man då måste betrakta situationerna (kumulation respektive utbyte av alternativa yrkanden) i ett sammanhang. Bedömningen kan inte göras olika beroende bara på om det ursprungliga yrkandet kvarstår eller inte. En inskränkning av talan får ske när som helst under rättegången. Däremot gäller enligt 13:3 st. 1 och 2 RB särskilda begränsningar i möjligheten att framställa nya yrkanden. Att under dessa premisser anse ett utbyte av yrkanden som en inskränkning och ett tilläggsyrkande som en taleändring framstår som varken rimligt eller ändamålsenligt. Konsekvenserna kan åskådliggöras med följande exempel.s. 18
11.Anta att käranden får sin talan om återfående av redan erlagd köpeskilling på grund av rätt till prisavdrag ogillad av tingsrätten. I hovrätten vill käranden lägga till ett yrkande om fastställelse av att det p.g.a. samma fel föreligger rätt till hävning. Förutsätt vidare att det nya yrkandet inte beror på någon nytillkommen omständighet som gör att yrkandet kan framställas i hovrätten med stöd av 13:3 st. 1 p. 1 RB.s. 18
12.Med utgångspunkt från det som har sagts ovan skulle ett rent utbyte av yrkandena betraktas som en inskränkning av talan. Käranden kan följaktligen få prövat sin rätt till hävning först i hovrätten, trots att hävning framstår som en mer ingripande rättsföljd än prisavdrag (se vidare nedan). Vill käranden däremot även (i andra hand) få prövat sin rätt till prisavdrag, blir yrkandet om hävning att se som en ändring av talan som skall avvisas. Så kan man rimligen inte ha det.s. 18
13.Men vilka regler bör då tillämpas? 13:3 st. 1 RB om ändring av talan eller st. 3 om inskränkning av talan?s. 18
14.Själv känner jag intuitivt en tvekan inför att se ett tilläggsyrkande avseende en annan rättsföljd som en inskränkning av talan. Inte minst gäller det om yrkandena dessutom är ekonomiskt likvärdiga. Att en kärande t.ex. alternativt med hävning i andra hand vill yrka prisavdrag innebär inte att han eller hon begränsar sin talan. Snarare tvärtom, käranden lägger till en rättsföljd som domstolen i annat fall är förhindrad att pröva.s. 18
15.Dessutom, om det ena alternativyrkandet utgör en inskränkning i förhållande till det andra, måste det vid motsatt turordning rimligen föreligga en utvidgning av talan. Tillåtligheten av en sådan utvidgning får då bedömas enligt 13:3 st. 1 RB.s. 19
16.Nu hävdar kanske någon att en sådan ordning visst är tänkbar. Man kan finna skäl för att tycka att t.ex. prisavdrag är en — inte mindre men — begränsad rättsföljd i förhållande till hävning. Yrkar käranden först hävning och därefter prisavdrag innebär det en inskränkning av talan. Och om en kärande som yrkar prisavdrag vill yrka hävning föreligger en utvidgning av talan, dvs. ett nytt yrkande vars tillåtlighet måste prövas mot 13:3 st. 1 RB.s. 19
17.Men hur skall man göra motsvarande bedömning om alternativyrkandena i stället är utfående av egendom respektive ersättning för egendomens värde? Går det att över huvud taget säga att den ena rättsföljden (yrkandet) är en begränsning eller utvidgning i förhållande till den andra?s. 19
18.Ett annat skäl mot att betrakta nya yrkanden om alternativa rättsföljder som en inskränkning av talan är att hänsyn till både instansordningens princip och processekonomiska skäl gör att käranden inte bör kunna komma med nya yrkanden i högre rätt, om det inte finns särskilda skäl för det. Rättegångsbalken anvisar en på sådant sätt begränsad möjlighet för käranden genom 13:3 st. 1 p. 1 RB. Däremot saknas det spärrar mot att inskränka talan i högre rätt.s. 19
19.Slutligen kan framhållas att man genom att låta bestämmelserna om ändring av talan gälla i samtliga fall när käranden vill framställa ett nytt alternativyrkande, som kvalitativt skiljer sig från det tidigare, dessutom når en bättre samstämmighet med regleringen av åberopande av nya grunder i högre rätt.s. 19
20.Är då HD:s syn på rättskraften förenlig med reglerna om ändring av talan?s. 19