Lindell, Processuell preklusion s. 353, anger NJA 1989 s. 47 som exempel på att Högsta domstolen har tillämpat 13:3 st. 1 p. 1 RB vid kumulation av två självständiga anspråk. Enligt min mening rör det sig i rättsfallet emellertid inte om mer än en skada, ett anspråk, ett käromål, se Nordh, a.a. s. 55 f.
Hänvisas från p. 20 (s. 22)
20.Den första typen av yrkanden utmärks av att de innebär en kvantitativ förändring. Som exempel kan nämnas att käranden — på grund av en omständighet som har inträffat under rättegången eller först då har blivit känd för honom eller henne — vill yrka ett högre skadestånd för en och samma skada. Däremot kan käranden inte med stöd av denna punkt framställa ett yrkande om ersättning för en annan skada. Upptäcker käranden under processen ett annat fel eller en annan skada, får möjligheten att framställa ett nytt yrkande utan stämning prövas mot 13:3 st. 1 p. 3 RB. Käranden har dessutom möjlighet att — om stämning krävs — få målen handlagda gemensamt med stöd av 14:6 RB.s. 22