Taleändring efter utslag eller tredskodom8 hänvisningar
- Två justitieråd var skiljaktiga på så sätt att de ansåg att taleändringen var tillåten men att svaranden inte hade fått skäligt rådrum för att ingå i svaromål. Majoritetens bedömning utifrån 13 kap. 3 § första stycket 3 och andra stycket rättegångsbalken bekräftades emellertid i NJA 1989 s. 47. Att samma synsätt inte bara gäller återvinning av Kronofogdemyndighetens utslag utan också av tingsrätts tredskodomar bekräftades slutligen av NJA 1992 s. 55.
- I NJA 1989 s. 47, som redan nämnts i korthet, uppkom också frågan om ett tillkommande skadestånd kunde hanteras enligt 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken, dvs. som en annan fullgörelse som grundar sig på omständighet som inträffat under rättegången eller först då blivit känd för käranden. Högsta domstolen ansåg att skadeståndet utgjorde annan fullgörelse enligt den bestämmelsen, och det ansågs ha föranletts av omständighet som inträffat under rättegången, nämligen att möjligheter att beräkna skadeståndet förelegat först då. Yrkandet, som grundades på en föreskrift i samma kontrakt som tvisten i övrigt handlade om, tilläts därför. Det fördes inget resonemang om att skadeståndsyrkandet, om det också skulle läggas till grund för tredskodom, inte skulle kunna omprövas eftersom varken återvinning eller överklagande var möjligt.
- Genom NJA 1989 s. 47 har möjligen en ytterligare utvidgning gjorts i förhållande till NJA 1971 s. 317. I 1971 års fall var grunden densamma; det var fråga om samma fel som hade ökat i värde. Det fanns i 1971 års fall en risk för rättsförlust om ändringen inte hade tillåtits, eftersom ersättning för samma fel inte kunde tas upp på nytt. I 1989 års fall var det fråga om att ett yrkande på betalning av s.k. releaseavgifter med 10 439 kr ersattes av ett skadeståndsyrkande om 20 686 kr; avgifterna ingick uppenbarligen i skadeståndet. Det är inte alldeles klart om det var fråga om en och samma kostnad som ökat i värde eller om det var ett nytt yrkande på väsentligen samma grund, vilket har betydelse för om beloppsökningen hade kunnat tas upp i ett separat mål eller inte. Enligt en uppfattning var det fråga om två separata anspråk som kunde ha prövats i olika rättegångar. Det är då inte långsökt att tolka resonemanget i 1989 års fall så att det även kan tillämpas på hyror som förfaller successivt, eftersom de successivt inträffande förfallodagarna torde anses utgöra omständigheter som inträffar under rättegången. Enligt en annan uppfattning var det fråga om ett och samma anspråk som hade ökat i värde. Om det är den rätta tolkningen säger 1989 års fall inte mer än 1971 års fall, nämligen att en justering av ett belopp kan göras om samma anspråk har ökat i värde.