Lindell, Processuell preklusion s. 353, anger NJA 1989 s. 47 som exempel på att Högsta domstolen har tillämpat 13:3 st. 1 p. 1 RB vid kumulation av två självständiga anspråk. Enligt min mening rör det sig i rättsfallet emellertid inte om mer än en skada, ett anspråk, ett käromål, se Nordh, a.a. s. 55 f.
Hänvisas från p. 20 (s. 22)
1.Ändring av talan regleras i 13 :3 RB (se lagtext ovan). Som framgått gäller som huvudregel att käranden inte får ändra sin talan. I lagrummets första stycke finns i tre punkter angivet undantag från förbudet.s. 19
2.Enligt p. 1 får käranden kräva annan fullgörelse än den om vilken talan har väckts. Ett villkor är dock att det nya yrkandet har föranletts av en omständighet som har inträffat under rättegången eller först då har blivit känd för käranden.s. 19
3.En ändring av talan enligt p. 1 får visserligen enligt motiven inte leda till att grunden för talan ändras. Käranden måste dock ha möjlighet att åberopa de omständigheter som det nya yrkandet grundas på, så länge han eller hon håller sig inom ramen för vad som är tillåtet enligt 13:3 st. 3 RB.s. 19
4.Några ytterligare begränsningar i kärandens rätt att med stöd av p. 1 yrka annan fullgörelse föreligger inte enligt 13:3 RB. Däremot kan rätten att åberopa nya omständigheter prekluderas enligt andra bestämmelser, t.ex. 43:10 eller 50:25 st. 3 RB. Kan käranden inte åberopa den nya omständigheten, har han eller hon inte heller rätt att framställa ett nytt yrkande enligt 13:3 st. 1 p. 1 RB, om yrkandet har föranletts av den nya omständigheten.s. 20
5.Undantagsregeln i p. 2 är tämligen ointressant för de frågor som nu diskuteras.s. 20
6.Av desto större relevans är p. 3. Med stöd av denna punkt får käranden framställa ett nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund. Det sistnämnda innebär att yrkandena måste stödjas på delvis samma rättsfakta.s. 20
7.Enligt 13:3 st. 2 RB får ett nytt yrkande enligt p. 3 avvisas, om det framställs sedan huvudförhandling har påbörjats eller målet på annat sätt har företagits till avgörande och yrkandet inte utan olägenhet kan prövas i målet. Ett sådant yrkande får dessutom aldrig framställas först i högre rätt.s. 20
8.Enligt min mening är det sistnämnda av grundläggande betydelse för gränsdragningen mellan vilka typer av nya yrkanden som bör vara tillåtna enligt undantagsreglerna i p. 1 och 3.s. 20
9.Ser man enbart till processekonomiska faktorer saknas det anledning att förbjuda käranden att framställa nya yrkanden i högre rätt, om det leder till en snabbare, billigare och lika säker prövning som om yrkandet hade framställts och prövats redan vid tingsrätten. Man kan här dra paralleller till svarandens möjlighet att vänta till hovrätten (50:25 st. 4 RB) eller Högsta domstolen (55:13 st. 2 RB) med att framställa en kvittningsinvändning. Kravet på att invändningen skall kunna prövas utan olägenhet säkerställer att processekonomiska förluster inte uppkommer.s. 20
10.I motsatt riktning talar emellertid instansordningens princip. Om käranden tillåts att framställa nya yrkanden först i hovrätten, kan svaranden komma att undandras möjligheten att få saken till fullo prövad i åtminstone två instanser. Utsikterna att erhålla prövningstillstånd i Högsta domstolen är som bekant mycket små.s. 20
11.En sådan frihet för käranden motverkar också strävan att förlägga rättskipningens tyngdpunkt till underrätterna. Hovrättens roll som överprövningsorgan sätts delvis ur funktion. Det finns därför en påtaglig risk för att hovrätten, med hänsyn till dessa förhållanden, ser sig nödsakad att återförvisa målet till tingsrätten, om käranden tillåts att framställa ett nytt yrkande. Både parter och domstolsväsendet drabbas av kostnader och olägenheter i övrigt. Det uppstår processekonomiska förluster.s. 20
12.Visserligen kan på motsvarande sätt sägas att svarandens rätt att framställa en kvittningsinvändning först i hovrätten begränsar kärandens rätt till prövning av svarandens motfordran i minst två instanser. Villkoret att kvittningsinvändningen skall kunna prövas utan olägenhet medför emellertid att praktiskt taget endast klara fordringar kommer i fråga för prövning först i högre rätt. Dessutom skall noteras att rätten till kvittning kan vara det enda sättet för svaranden att tillgodogöra sig en motfordran, om käranden har en besvärlig ekonomisk situation. Gällande reglering i fråga om kvittningsinvändning i högre rätt är alltså motiverad utifrån specifika partsknutna och processekonomiska hänsynstaganden och innehåller en speciell spärr mot oönskade konsekvenser.s. 21
13.Motsvarande kan inte sägas gälla i lika hög grad beträffande regleringen i 13:3 RB. När det gäller p. 1. finns ingen annan begränsning än som följer av preklusionsreglerna i fråga om åberopande av nya omständigheter (rättsfakta). Däremot är möjligheten att framställa nya yrkanden med stöd av p. 2 och 3 begränsad till första instans.s. 21
14.Mot denna bakgrund framstår det enligt min mening som mest ändamålsenligt att låta p. 1 omfatta endast yrkanden som ryms inom samma rättskraftsområde. Visserligen kan de processekonomiska nackdelarna vara lika stora oavsett om det nya yrkandet faller innanför eller utanför rättskraften av en kommande dom i målet. Att käranden vill ändra sin talan från att avse hävning till ett yrkande om prisavdrag kan kräva lika mycket ny bevisning, ny rättslig analys osv. som att käranden till ett yrkande om skadestånd för sveda och värk vill lägga ett yrkande om ersättning för inkomstförlust i anledning av samma skadegörande handling. Inte heller åsidosätts instansordningens princip eller förskjuts rättskipningens tyngdpunkt i mindre mån bara för att det nya yrkandet ligger inom samma rättskraftsområde som det tidigare yrkandet.s. 21
15.Att käranden trots allt bör kunna få prövat det nya yrkandet också först i högre rätt motiveras emellertid av att han eller hon inte kan få yrkandet prövat på något annat sätt. Litispendensprincipen och rättskraften hindrar käranden från att framställa det nya yrkandet i en annan samtidig eller efterföljande rättegång.s. 21
16.Det är alltså för att undvika onödiga och stötande rättsförluster som käranden måste ges möjlighet att ändra sin talan även i högre rätt. Också i sådant fall bör det emellertid finnas spärrar mot processekonomiskt slöseri och mot att instansordningen sätts ur spel om det inte är alldeles nödvändigt att så sker. En sådan spärr finns i 13:3 st. 1. p. 1 RB genom kravet på att det nya yrkandet skall vara föranlett av en omständighet som har inträffat under rättegången eller först då har blivit känd för käranden. Här skall också beaktas preklusionsreglerna i 43:10 och 50:25 st. 3 RB.s. 21
17.Beträffande yrkanden som ligger utanför en kommande doms rättskraft finns inget motsvarande behov av att tillåta en ändring av talan i högre rätt i syfte att motverka uppkomsten av rättsförluster.s. 22
18.Med utgångspunkt i dessa överväganden framstår 13:3 st. 1 RB som ett väl anpassat instrument för att tillgodose de ändamål som på olika sätt gör sig gällande som motiv för att tillåta käranden att ändra sin talan genom att framställa nya yrkanden. Med HD:s bestämning av rättskraften vid alternativa rättsföljder har instrumentet finjusterats. Undantagen från förbudet mot ändring av talan kan nu användas inte bara för att tillgodose processekonomiska hänsyn utan också med beaktande av instansordningens princip och behovet att värna om att rättskipningen har sin tyngdpunkt i underrätterna.s. 22
19.Enligt min mening bör följaktligen undantagsreglerna i 13:3 st. 1 RB tolkas på följande sätt. 13:3 st. 1 p. 1 RB Under denna punkt faller endast yrkanden som ligger inom samma rättskraftsområde. Sådana yrkanden är av två slag.s. 22
20.Den första typen av yrkanden utmärks av att de innebär en kvantitativ förändring. Som exempel kan nämnas att käranden — på grund av en omständighet som har inträffat under rättegången eller först då har blivit känd för honom eller henne — vill yrka ett högre skadestånd för en och samma skada. Däremot kan käranden inte med stöd av denna punkt framställa ett yrkande om ersättning för en annan skada. Upptäcker käranden under processen ett annat fel eller en annan skada, får möjligheten att framställa ett nytt yrkande utan stämning prövas mot 13:3 st. 1 p. 3 RB. Käranden har dessutom möjlighet att — om stämning krävs — få målen handlagda gemensamt med stöd av 14:6 RB.s. 22
21.Den andra kategorin av yrkanden som faller under tillämpningsområdet för p. 1 är alternativa yrkanden, som skiljer sig åt kvalitativt (och omfattas av en kommande doms rättskraft).s. 22
22.Ett exempel på en sådan situation är att egendom som käranden yrkar att få ut av svaranden säljs eller på annat sätt kommer ur svarandens besittning under tiden som rättegången pågår. Käranden kan i sådant fall ändra sitt yrkande till att i stället avse en förpliktelse för svaranden att betala ersättning för egendomens värde. Ett annat exempel är att käranden, på grund av en omständighet som har inträffat under rättegången eller först då har blivit känd för honom eller henne, vill ändra en talan om prisavdrag till att yrka köpets återgång (hävning).s. 22
23.Som framgått ovan behöver käranden inte återta det först framställda yrkandet. Inget hindrar käranden från att framställa ett alternativt yrkande vid sidan av det tidigare yrkandet. Käranden måste däremot ange i vilken ordning han eller hon vill få de alternativa yrkandena prövade, eftersom domstolen är bunden av ordningsföljden. 13:3 st. 1 p. 3 RB Med utgångspunkt från det tillämpningsområde som har angetts ovan för p. 1 kan käranden, med åberopande av att yrkandena stödjer sig på väsentligen samma grund, framställa två typer av nya yrkanden enligt p. 3.s. 23
24.Den första typen av yrkanden är sådana som hade omfattats av p. 1, om de hade grundats på en omständighet som har inträffat under rättegången eller först då har blivit känd för käranden. Det är alltså fråga om antingen alternativa yrkanden (som möjligen dessutom måste vara ekonomiskt likvärdiga) eller kvantitativa förändringar inom ramen för samma sak.s. 23
25.Den andra kategorin av yrkanden är sådana som käranden lika väl kan framställa genom att väcka en ny talan. Det är alltså här fråga om kumulation av två käromål, utan att käranden behöver gå vägen över stämning och reglerna om gemensam handläggning i 14 kap. RB. Exempel på sådana yrkanden är att käranden på grund av en och samma skadegörande handling vill yrka skadestånd för andra skador eller att en köpare vid sidan av prisavdrag vill ha ersättning för följdskador.s. 23
26.Som angetts tidigare kan nya yrkanden med stöd av denna punkt aldrig framställas i högre rätt.s. 23