1.Sedan den 1 oktober 1998 kan domstol döma till gemensam vårdnad eller vägra att lösa upp en gemensam vårdnad även om en av föräldrarna motsätter sig den vårdnadsformen. Domstolen skall besluta efter vad som är bäst för barnet. Domstolen får dock inte besluta om gemensam vårdnad, om båda föräldrarna motsätter sig det. (6 kap. 5 § FB) NJA 1999 s. 451 (föräldrarna skilda; samarbetssvårigheter): Föräldrarna hade gemensam vårdnad om barnen (en dotter född 1987 och två söner födda 1991 resp. 1993). Barnen hade sedan föräldrarnas skilsmässa år 1995 bott hos modern, bortsett från att dottern under ett halvår i slutet av år 1997 bott hos fadern. Fadern och barnen hade i övrigt umgåtts i stort sett varannan helg. Modern yrkade år 1997 att hon skulle tillerkännas ensam vårdnad om barnen. Hon gjorde gällande att den gemensamma vårdnaden inte fungerade därför att fadern var dominant och inte respekterade henne. Den vårdnadsutredning som gjorts gav vid handen att föräldrarna representerade två olika sätt att uppfostra barn på; modern var mera tillåtande och nära barnen medan fadern stod för ett mera uppfostrande och gränssättande förhållningssätt. Barnen uppvisade inte tecken på att ha några särskilda problem men det fanns hos utredaren en viss oro för att dottern var indragen i föräldrarnas konflikt. Tingsrätten anförtrodde modern vårdnaden om barnen. Fadern överklagade och yrkade att den gemensamma vårdnaden skulle bestå. Hovrätten konstaterade att föräldrarnas samarbete försämrats alltmer efter skilsmässan; kontakter med de sociala myndigheterna hade inte lett till att samarbetet förbättrats och även inför hovrätten hade föräldrarna visat en tydlig motvilja mot samförståndslösningar. Föräldrarnas konflikt hade också sedan länge pågått helt öppet inför barnen. Vid dessa förhållanden och då inte heller någon omedelbar förbättring kunde förutses i fråga om föräldrarnas benägenhet att samarbeta fann hovrätten skäl att upplösa den gemensamma vårdnaden. Vårdnaden anförtroddes åt modern. Fadern överklagade domen. Enligt HD måste vad som förekommit vid 1998 års ändringar i 6 kap. FB anses innebära, att lagstiftningen numera förutsätter att gemensam vårdnad normalt är till barnets bästa; endast när det framkommer särskilda omständigheter som talar mot gemensam vårdnad eller om båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad, skall vårdnaden anförtros åt en förälder ensam. Enligt vårdnadsutredningen var båda föräldrarna engagerade och kompetenta föräldrar och fanns det enligt utredaren förutsättningar för gemensam vårdnad. Utredaren menade också att barnen hade en hel del att vinna på en mer praktiskt engagerad och delaktig far och att föräldrarna tillsammans kunde ge barnen mer än vad var och en av dem förmådde ge med den ordning som gällde interimistiskt och som innebar att modern hade ensam vårdnad och fadern umgänge. HD ansåg att båda föräldrarna fick anses lämpliga som vårdnadshavare. Visserligen förekom meningsskiljaktigheter mellan dem som gjorde att samarbetet inte löpte friktionsfritt. Meningsskiljaktigheterna var dock enligt HD långtifrån av sådant slag som enligt förarbetena skall medföra att domstolen inte bör förordna om gemensam vårdnad mot den ena förälderns vilja. HD förordnade att föräldrarna skulle ha gemensam vårdnad om barnen.s. 666
2.NJA 2000 s. 345 (vårdnad om barn i samband med äktenskapsskillnad; samarbetssvårigheter): Föräldrarna hade gemensam vårdnad om barnen (en son född 1991 och en dotter född 1993). Fadern misshandlade i oktober 1998 modern. Han dömdes i april 1999 för misshandeln till villkorlig dom med samhällstjänst, samtidigt som han för tiden t.o.m. den 4 mars 2000 förbjöds att besöka eller på annat sätt ta kontakt med eller följa efter modern. I november 1998 dömde tingsrätten i deldom till äktenskapsskillnad. Båda föräldrarna yrkade i tingsrätten ensam vårdnad om barnen. Modern gjorde gällande att fadern var olämplig som vårdnadshavare och att det förelåg en djup konflikt mellan henne och fadern, vilket innefattade att fadern misshandlat henne, och att de saknade all förmåga att kommunicera med varandra. Tingsrätten, som ansåg att båda föräldrarna vara lämpliga som vårdnadshavare, noterade att föräldrarna under stora påfrestningar kunnat genomföra ett tämligen omfattande umgänge. Detta ansågs tala för gemensam vårdnad. Tingsrätten konstaterade emellertid att fadern dömts för misshandel. Detta tillsammans med de uppgifter modern lämnat om hans våldsamheter och hårdhet talade, enligt tingsrätten, med styrka för att konflikten mellan föräldrarna var så djup att de inte kunde samarbeta i frågor rörande barnen. Den gemensamma vårdnaden upplöstes därför och modern tillerkändes ensam vårdnad om barnen. Fadern överklagade domen och yrkade i första hand att vårdnaden skulle vara gemensam. Hovrätten, som ansåg att båda föräldrarna var lämpliga som vårdnadshavare, menade att det visserligen hade rått och nog fortfarande i viss mån rådde ett spänt förhållande mellan föräldrarna men att båda föräldrarna i hög grad var angelägna om barnens välbefinnande. Hovrätten antecknade vidare att faderns umgänge med barnen under det senaste halvåret fungerat bra. De meningsskiljaktigheter som alltjämt kunde finnas mellan föräldrarna var enligt hovrättens bedömning inte av sådant slag att de borde medföra att det inte förordnades om gemensam vårdnad. Visserligen ansågs den omständigheten att fadern var ålagd besöksförbud innebära vissa praktiska svårigheter för honom att tills vidare utöva sin funktion som vårdnadshavare. Detta förhållande antogs emellertid vara av övergående natur och borde enligt hovrätten inte i sig hindra ett beslut om gemensam vårdnad. Vid en helhetsbedömning fann hovrätten att det var bäst för barnen att föräldrarna hade gemensam vårdnad om dem. Modern överklagade domen. Med hänvisning till NJA 1999 s. 451 slog HD fast att lagstiftningen efter 1998 års vårdnadsreform innebär att vårdnaden skall, förutom när båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad, anförtros åt en av föräldrarna ensam endast när det framkommer särskilda omständigheter som talar mot den vårdnadsformen. En sådan särskild omständighet är enligt HD att en förälder är olämplig som vårdnadshavare, t.ex. därför att föräldern har gjort sig skyldig till våld mot barnet eller den andra föräldern. En annan särskild omständighet som enligt HD kan tala mot gemensam vårdnad är att konflikten mellan föräldrarna är så svår och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rör barnet. Det misshandelsbrott som fadern dömts för hade begåtts i en upprörd situation ett och ett halvt år tidigare när fadern skulle hämta barnen i skolan inför ett umgängestillfälle. Misshandeln kunde ansåg HD inte anses innebära att fadern vid prövningstillfället var olämplig som vårdnadshavare. Inte heller i övrigt gav utredningen enligt HD stöd för en sådan slutsats. Misshandeln fick emellertid ses som ett exempel på de svårigheter föräldrarna haft att lösa och samtala om problem som rörde barnen. Dessa svårigheter hade såvitt utredningen visade fortsatt. Det fanns inte heller något som tydde på att relationen mellan föräldrarna kunde komma att förbättras inom den närmast överblickbara tiden. Vad som framkommit visade enligt HD:s mening att det rådde en så svår och djup konflikt mellan föräldrarna att det var omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rörde barnen. Vårdnaden anförtroddes åt modern ensam.s. 667
3.RH 1998:85 (vårdnad om barn i samband med äktenskapsskillnad; samarbetssvårigheter): Föräldrarna hade gemensam vårdnad om barnen (en son född 1988 och en dotter född 1990). Var och en av föräldrarna yrkade i tingsrätten ensam vårdnad om barnen. Tingsrätten förordnade att vårdnaden om barnen skulle tillkomma modern. Fadern överklagade domen och yrkade att den gemensamma vårdnaden skulle bestå och att sonen skulle bo hos honom. Modern bestred ändringsyrkandena och yrkade, för det fall att den gemensamma vårdnaden skulle bestå, att barnen skulle bo hos henne. Hovrätten förordnade att den gemensamma vårdnaden skulle bestå och att barnen skulle bo hos modern. I domen noterades att barnen hade haft ett omfattande umgänge med fadern (varannan vecka från onsdag kväll till måndag morgon) och att umgänget, såvitt framkommit, fungerat bra. Moderns motstånd mot gemensam vårdnad grundade sig huvudsakligen på att hon och fadern haft vissa problem att kommunicera med varandra och att detta skulle kunna innebära konflikter när de gemensamt skall fatta beslut. Enligt hovrätten hade några större konflikter emellertid inte förekommit mellan parterna. Det hade inte heller framkommit något som gav anledning att befara att sådana skulle uppkomma i framtiden. Hovrätten ansåg att de motsättningar som kunde finnas mellan föräldrarna inte var av sådan karaktär att de utgjorde tillräckliga skäl att göra ändring i vårdnaden om barnen. Den gemensamma vårdnaden skulle alltså bestå.s. 669
4.RH 1999:13 (vårdnad om barn i samband med upplösning av samboförhållande; samarbetssvårigheter): Föräldrarna, som hade sammanbott, hade gemensam vårdnad om barnen (en son och en dotter, båda födda 1992). Modern yrkade att få ensam vårdnad om barnen. Tingsrätten tillerkände modern vårdnaden om barnen, närmast för att hon syntes ha tagit ett något större ansvar för dem. Fadern överklagade domen och yrkade att vårdnaden om barnen skulle vara gemensam. Var och en av föräldrarna ansåg att den andra föräldern var lämplig att ta hand om barnen. Barnen vistades nio av fjorton dagar hos modern och resterande fem av fjorton dagar hos fadern. Den omständigheten ansågs av hovrätten tala för att gemensam vårdnad skulle vara en för barnen lämplig ordning. Modern hade som skäl mot gemensam vårdnad anfört att hon inte kunde samarbeta med fadern om barnen. Hovrätten fann att föräldrarna hade en obearbetad konflikt från den tid då de bodde tillsammans och att de därför hade betydande svårigheter att över huvud taget kommunicera med varandra. Detta skulle enligt hovrätten kunna tala emot gemensam vårdnad. Samtidigt ansåg hovrätten att den obefintliga kommunikationen mellan föräldrarna var mycket destruktiv för barnen och därmed ägnad att skada dem. Om modern även fortsättningsvis fick ensam vårdnad bedömde hovrätten att det fanns en påtaglig risk för att föräldrarna inte skulle inse vikten av att de för barnens skull måste börja samarbeta. Ett påtvingat gemensamt rättsligt ansvar skulle, menade hovrätten, förhoppningsvis kunna leda till att föräldrarna växte in i föräldrarollen och, eventuellt med hjälp av familjerådgivning eller motsvarande, började samarbeta på ett sätt som gagnade barnen. Hovrätten ansåg därför att moderns skäl mot gemensam vårdnad inte var godtagbart med utgångspunkt i barnens intresse. Den gemensamma vårdnad skulle alltså bestå.s. 669
5.RH 1999:100 (vårdnad om barn i samband med upplösning av samboförhållande; samarbetssvårigheter): Föräldrarna, som hade sammanbott, hade gemensam vårdnad om barnen (två söner, födda 1990 resp. 1993). Modern yrkade ensam vårdnad om barnen. Fadern bestred yrkandet och yrkade för egen del i första hand att den gemensamma vårdnaden skulle bestå och i andra hand att han skulle tillerkännas ensam vårdnad om barnen. Tingsrätten ansåg det klarlagt att parterna hade en mycket allvarlig konflikt. De hade bråkat i stor omfattning och modern påstod att fadern hade hotat henne. De påstådda hoten hade lett till att fadern ålagts besöksförbud. Tingsrätten ansåg inte att det var möjligt att uttala sig om vem som bar skulden till konflikten. När det gällde föräldrarnas möjlighet att samarbeta noterade tingsrätten att de gått hos BUP för medling och att båda ansett att det blivit bättre mellan dem. Tingsrätten gjorde bedömningen att föräldrarna närmat sig varandra och att de praktiska problemen förmodligen skulle gå att lösa inom en snar framtid. Båda föräldrarna ansågs lika lämpliga som vårdnadshavare. Barnen ansågs ha behov av såväl sin mor som sin far. Barnen hade under en längre tid bott växelvis hos föräldrarna, vilket fungerat bra. Tingsrätten ansåg att det bästa var om de fick fortsätta att bo hos var och en av föräldrarna. Detta blev också utgångspunkten vid bedömningen av vårdnadsfrågan. Tingsrätten vägrade upplösa den gemensamma vårdnaden. Modern överklagade domen och yrkade att hon skulle tillerkännas ensam vårdnad om barnen. Fadern bestred ändring och yrkade i andra hand att han skulle tillerkännas ensam vårdnad om dem. Hovrätten delade uppfattningen att båda föräldrarna var lämpliga som vårdnadshavare och framhöll att utredningen visade att barnen höll mycket av sina föräldrar och hade stort behov av att vara tillsammans med dem. Det stod dock enligt hovrätten klart att barnen utsattes för ett stort psykiskt lidande av de djupa motsättningar som rådde mellan föräldrarna. Det stod också enligt hovrätten klart att domstolsbeslut bara i mycket marginellt hänseende kunde påverka och förbättra detta. Tingsrättens förhoppning att föräldrarna i framtiden skulle kunna samarbeta bättre hade inte infriats. Tvärtom hade konflikten enligt hovrätten drabbat en kärnfråga i förhållandet mellan parterna; en son och i någon mån även den andre sonen hade börjat motsätta sig att vistas hos modern. Utredningen gav hovrätten underlag för slutsatsen att detta berodde på att de påverkats av fadern och hans negativa uppfattning om moderns nye partner. Den långvariga och bestående konflikten mellan föräldrarna gjorde det enligt hovrättens mening olämpligt med gemensam vårdnad. Modern tillerkändes ensam vårdnad om barnen. Här inverkade bl.a. att hon var den som bäst kunde se till att umgänget med den andra föräldern fungerade.s. 670
6.Hovrättens för Övre Norrland dom 1998-12-08 i mål T 87/98 (föräldrarna hade haft ett förhållande före barnets födelse men inte bott tillsammans; samarbetssvårigheter): Modern hade (ex lege) ensam vårdnad om dottern (född 1995). Modern sammanbodde med en man och hade nyligen fått en dotter tillsammans med honom. I familjen fanns också en dotter (född 1993) från ett av moderns tidigare förhållanden. Fadern till dottern född 1995 yrkade ensam vårdnad om henne. Av den vårdnadsutredning som gjorts framgick att modern hade en instabil och konfliktfylld bakgrund, med dåliga relationer till sin ursprungsfamilj och med återkommande uppbrott från olika förhållanden och boenden. Hon hade två gånger varit föremål för utredning från socialtjänstens sida angående sitt föräldraskap. I utredningarna hade konstaterats att hon hade god omsorgsförmåga. Hon hade dock under långa perioder varit i behov av stödjande insatser i sitt föräldraskap. Utredarna förordade i första hand gemensam vårdnad och växelvis boende. På så sätt skulle barnet ha kvar tryggheten med sin invanda familj samtidigt som hon skulle få ta del av faderns trygga och stabila tillvaro där hon skulle ges större utrymme utan konkurrens. Utredarna påpekade också att tre barn i de åldrar som moderns barn var i ställde stora krav på vårdnadshavaren och att moderns familj dessutom var utsatt för särskilda påfrestningar eftersom de tre barnen hade olika fäder. Tingsrätten ogillade faderns yrkande om ensam vårdnad. Modern fick alltså behålla vårdnaden om dottern. Fadern överklagade och yrkade i första hand att vårdnaden skulle vara gemensam och att dottern skulle bo hos honom varannan vecka samt i andra hand att han skulle anförtros ensam vårdnad. Modern motsatte sig gemensam vårdnad. Hovrätten antecknade att umgänget mellan far och dotter efter tingsrättens dom fortgått i enlighet med vad föräldrarna kommit överens om — barnet vistades hos fadern varannan vecka från fredag till söndag och ibland från torsdag till söndag — samt att hämtning och lämning av barnet vid umgängestillfällena fungerat tämligen problemfritt trots de motsättningar som fanns mellan föräldrarna. Den omständigheten att föräldrarna kunnat enas om ett tämligen omfattande och till synes väl fungerande umgänge talade enligt hovrätten för att föräldrarnas motsättningar trots allt inte var så djupa att de inte skulle kunna samsas även i andra frågor av betydelse för barnet. Hovrätten bedömde således att föräldrarnas inbördes konflikt inte var av den dignitet att den utgjorde hinder för gemensam vårdnad. Hovrätten pekade också på att det umgänge som förekommit av allt att döma medfört att det förelåg en god och nära relation mellan fadern och barnet. Ett förordnande om gemensam vårdnad skulle därför i det aktuella fallet stärka denna relation och understryka vikten av föräldrarnas gemensamma ansvar för barnet. Fadern skulle därigenom också, framhöll hovrätten, få ett större ansvar för och en större delaktighet i vården och i den dagliga omsorgen om barnet. Enligt hovrättens bedömning framstod ett växelvis boende som det mest naturliga och bästa för dottern. Hovrätten förordnade om gemensam vårdnad och växelvis boende. Kommentar I NJA 1999 s. 451 har HD tolkat 1998 års vårdnadsreform på så sätt att, förutom när båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad, vårdnaden skall anförtros åt en av föräldrarna ensam endast om det finns särskilda skäl som talar mot gemensam vårdnad. De meningsskiljaktigheter som förelåg mellan föräldrarna i målet ansågs långtifrån vara av sådant slag att de utgjorde hinder mot gemensam vårdnad. Också i RH 1998:85, RH 1999:13 och i det angivna målet från Hovrätten för Övre Norrland förordnades om (fortsatt) gemensam vårdnad trots de konflikter som fanns mellan föräldrarna och som i RH 1999:13 innebar att föräldrarna hade svårigheter att över huvud taget kommunicera med varandra. I samtliga fall hade barnet haft ett tämligen omfattande umgänge med den särlevande föräldern och hade umgänget fungerat väl.s. 671
7.En särskild omständighet som talar mot gemensam vårdnad är enligt NJA 2000 s. 345 att en förälder är olämplig som vårdnadshavare, t.ex. därför att han eller hon har gjort sig skyldig till våld mot barnet eller den andra föräldern. En annan särskild omständighet som kan tala mot gemensam vårdnad är enligt avgörandet att konflikten mellan föräldrarna är så svår och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rör barnet. I det aktuella målet ansåg HD att så var fallet och tillerkände modern ensam vårdnad. Det misshandelsbrott fadern tidigare dömts för ansågs inte innebära att han var olämplig som vårdnadshavare men betraktades som ett exempel på föräldrarnas svårigheter att samarbeta. I RH 1999:100 ansågs gemensam vårdnad olämplig med hänvisning till den långvariga och alltjämt bestående konflikten mellan föräldrarna; viljan att uppnå och stå för gemensamma beslut i frågor som rörde barnen fanns inte.s. 672