Kontaktprincipen enligt gällande rätt1 hänvisning
Rättsfall
NJA 1999 s. 451
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1999 s. 451
BibTeX
@misc{nja-1999-s-451,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1999 s. 451}},
year = {1999},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
13 hänvisningar i 7 artiklar · 12 stycken/fotnoter
Barn- och föräldrarätt2 hänvisningar
Barnets bästa och vilja i domstol3 hänvisningar
- Se härför NJA 1999 s. 451. Se även NJA 2000 s. 345, samt Ryrstedt, Eva, Gemensam vårdnad inte alltid de bästa för barn, JT 2000-01, nr. 2, s. 423–429.
- Prop. 1997/98:7, Vårdnad, boende och umgänge, s. 49. Se även SOU 1995:79, Vårdnad, boende och umgänge, s. 80, samt NJA 1999 s. 451.
- Även om barnet alltid på något sätt fanns med i utredningarna är det beaktansvärt i vilken begränsad utsträckning samtal med dem ägde rum. När samtal ägde rum, är det på motsvarande sätt beaktansvärt hur utredningen förhöll sig till barnens rätt att få information och den därmed sammanhängande informerade rätten att uttrycka sin inställning. NJA 1999 s. 451 får utgöra ett exempel på detta. I detta fall menade utredaren att han var obenägen att föra annat än ett generellt samtal med det tolvåriga barnet, beroende på barnets låga ålder. Den uppenbara risken med ett sådant förhållningssätt torde vara att barnet aldrig förstår möjligheten att få sina önskemål beaktade och att resultatet då blir att barnet visserligen fått komma till tals i utredningen, men att detta inte tillåts leda till några faktiska resultat. I detta fall visar också HD:s domskäl att de har förlitat sig på utredningen, utan att synas ha ifrågasatt t.ex. hur barnsamtalen gått till. Detta visar hur viktig utredningens förhållningssätt är.
Nyare rättspraxis om vårdnad om barn4 hänvisningar
- Sedan den 1 oktober 1998 kan domstol döma till gemensam vårdnad eller vägra att lösa upp en gemensam vårdnad även om en av föräldrarna motsätter sig den vårdnadsformen. Domstolen skall besluta efter vad som är bäst för barnet. Domstolen får dock inte besluta om gemensam vårdnad, om båda föräldrarna motsätter sig det. (6 kap. 5 § FB) NJA 1999 s. 451 (föräldrarna skilda; samarbetssvårigheter): Föräldrarna hade gemensam vårdnad om barnen (en dotter född 1987 och två söner födda 1991 resp. 1993). Barnen hade sedan föräldrarnas skilsmässa år 1995 bott hos modern, bortsett från att dottern under ett halvår i slutet av år 1997 bott hos fadern. Fadern och barnen hade i övrigt umgåtts i stort sett varannan helg. Modern yrkade år 1997 att hon skulle tillerkännas ensam vårdnad om barnen. Hon gjorde gällande att den gemensamma vårdnaden inte fungerade därför att fadern var dominant och inte respekterade henne. Den vårdnadsutredning som gjorts gav vid handen att föräldrarna representerade två olika sätt att uppfostra barn på; modern var mera tillåtande och nära barnen medan fadern stod för ett mera uppfostrande och gränssättande förhållningssätt. Barnen uppvisade inte tecken på att ha några särskilda problem men det fanns hos utredaren en viss oro för att dottern var indragen i föräldrarnas konflikt. Tingsrätten anförtrodde modern vårdnaden om barnen. Fadern överklagade och yrkade att den gemensamma vårdnaden skulle bestå. Hovrätten konstaterade att föräldrarnas samarbete försämrats alltmer efter skilsmässan; kontakter med de sociala myndigheterna hade inte lett till att samarbetet förbättrats och även inför hovrätten hade föräldrarna visat en tydlig motvilja mot samförståndslösningar. Föräldrarnas konflikt hade också sedan länge pågått helt öppet inför barnen. Vid dessa förhållanden och då inte heller någon omedelbar förbättring kunde förutses i fråga om föräldrarnas benägenhet att samarbeta fann hovrätten skäl att upplösa den gemensamma vårdnaden. Vårdnaden anförtroddes åt modern. Fadern överklagade domen. Enligt HD måste vad som förekommit vid 1998 års ändringar i 6 kap. FB anses innebära, att lagstiftningen numera förutsätter att gemensam vårdnad normalt är till barnets bästa; endast när det framkommer särskilda omständigheter som talar mot gemensam vårdnad eller om båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad, skall vårdnaden anförtros åt en förälder ensam. Enligt vårdnadsutredningen var båda föräldrarna engagerade och kompetenta föräldrar och fanns det enligt utredaren förutsättningar för gemensam vårdnad. Utredaren menade också att barnen hade en hel del att vinna på en mer praktiskt engagerad och delaktig far och att föräldrarna tillsammans kunde ge barnen mer än vad var och en av dem förmådde ge med den ordning som gällde interimistiskt och som innebar att modern hade ensam vårdnad och fadern umgänge. HD ansåg att båda föräldrarna fick anses lämpliga som vårdnadshavare. Visserligen förekom meningsskiljaktigheter mellan dem som gjorde att samarbetet inte löpte friktionsfritt. Meningsskiljaktigheterna var dock enligt HD långtifrån av sådant slag som enligt förarbetena skall medföra att domstolen inte bör förordna om gemensam vårdnad mot den ena förälderns vilja. HD förordnade att föräldrarna skulle ha gemensam vårdnad om barnen.
- NJA 2000 s. 345 (vårdnad om barn i samband med äktenskapsskillnad; samarbetssvårigheter): Föräldrarna hade gemensam vårdnad om barnen (en son född 1991 och en dotter född 1993). Fadern misshandlade i oktober 1998 modern. Han dömdes i april 1999 för misshandeln till villkorlig dom med samhällstjänst, samtidigt som han för tiden t.o.m. den 4 mars 2000 förbjöds att besöka eller på annat sätt ta kontakt med eller följa efter modern. I november 1998 dömde tingsrätten i deldom till äktenskapsskillnad. Båda föräldrarna yrkade i tingsrätten ensam vårdnad om barnen. Modern gjorde gällande att fadern var olämplig som vårdnadshavare och att det förelåg en djup konflikt mellan henne och fadern, vilket innefattade att fadern misshandlat henne, och att de saknade all förmåga att kommunicera med varandra. Tingsrätten, som ansåg att båda föräldrarna vara lämpliga som vårdnadshavare, noterade att föräldrarna under stora påfrestningar kunnat genomföra ett tämligen omfattande umgänge. Detta ansågs tala för gemensam vårdnad. Tingsrätten konstaterade emellertid att fadern dömts för misshandel. Detta tillsammans med de uppgifter modern lämnat om hans våldsamheter och hårdhet talade, enligt tingsrätten, med styrka för att konflikten mellan föräldrarna var så djup att de inte kunde samarbeta i frågor rörande barnen. Den gemensamma vårdnaden upplöstes därför och modern tillerkändes ensam vårdnad om barnen. Fadern överklagade domen och yrkade i första hand att vårdnaden skulle vara gemensam. Hovrätten, som ansåg att båda föräldrarna var lämpliga som vårdnadshavare, menade att det visserligen hade rått och nog fortfarande i viss mån rådde ett spänt förhållande mellan föräldrarna men att båda föräldrarna i hög grad var angelägna om barnens välbefinnande. Hovrätten antecknade vidare att faderns umgänge med barnen under det senaste halvåret fungerat bra. De meningsskiljaktigheter som alltjämt kunde finnas mellan föräldrarna var enligt hovrättens bedömning inte av sådant slag att de borde medföra att det inte förordnades om gemensam vårdnad. Visserligen ansågs den omständigheten att fadern var ålagd besöksförbud innebära vissa praktiska svårigheter för honom att tills vidare utöva sin funktion som vårdnadshavare. Detta förhållande antogs emellertid vara av övergående natur och borde enligt hovrätten inte i sig hindra ett beslut om gemensam vårdnad. Vid en helhetsbedömning fann hovrätten att det var bäst för barnen att föräldrarna hade gemensam vårdnad om dem. Modern överklagade domen. Med hänvisning till NJA 1999 s. 451 slog HD fast att lagstiftningen efter 1998 års vårdnadsreform innebär att vårdnaden skall, förutom när båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad, anförtros åt en av föräldrarna ensam endast när det framkommer särskilda omständigheter som talar mot den vårdnadsformen. En sådan särskild omständighet är enligt HD att en förälder är olämplig som vårdnadshavare, t.ex. därför att föräldern har gjort sig skyldig till våld mot barnet eller den andra föräldern. En annan särskild omständighet som enligt HD kan tala mot gemensam vårdnad är att konflikten mellan föräldrarna är så svår och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rör barnet. Det misshandelsbrott som fadern dömts för hade begåtts i en upprörd situation ett och ett halvt år tidigare när fadern skulle hämta barnen i skolan inför ett umgängestillfälle. Misshandeln kunde ansåg HD inte anses innebära att fadern vid prövningstillfället var olämplig som vårdnadshavare. Inte heller i övrigt gav utredningen enligt HD stöd för en sådan slutsats. Misshandeln fick emellertid ses som ett exempel på de svårigheter föräldrarna haft att lösa och samtala om problem som rörde barnen. Dessa svårigheter hade såvitt utredningen visade fortsatt. Det fanns inte heller något som tydde på att relationen mellan föräldrarna kunde komma att förbättras inom den närmast överblickbara tiden. Vad som framkommit visade enligt HD:s mening att det rådde en så svår och djup konflikt mellan föräldrarna att det var omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rörde barnen. Vårdnaden anförtroddes åt modern ensam.
- Hovrättens för Övre Norrland dom 1998-12-08 i mål T 87/98 (föräldrarna hade haft ett förhållande före barnets födelse men inte bott tillsammans; samarbetssvårigheter): Modern hade (ex lege) ensam vårdnad om dottern (född 1995). Modern sammanbodde med en man och hade nyligen fått en dotter tillsammans med honom. I familjen fanns också en dotter (född 1993) från ett av moderns tidigare förhållanden. Fadern till dottern född 1995 yrkade ensam vårdnad om henne. Av den vårdnadsutredning som gjorts framgick att modern hade en instabil och konfliktfylld bakgrund, med dåliga relationer till sin ursprungsfamilj och med återkommande uppbrott från olika förhållanden och boenden. Hon hade två gånger varit föremål för utredning från socialtjänstens sida angående sitt föräldraskap. I utredningarna hade konstaterats att hon hade god omsorgsförmåga. Hon hade dock under långa perioder varit i behov av stödjande insatser i sitt föräldraskap. Utredarna förordade i första hand gemensam vårdnad och växelvis boende. På så sätt skulle barnet ha kvar tryggheten med sin invanda familj samtidigt som hon skulle få ta del av faderns trygga och stabila tillvaro där hon skulle ges större utrymme utan konkurrens. Utredarna påpekade också att tre barn i de åldrar som moderns barn var i ställde stora krav på vårdnadshavaren och att moderns familj dessutom var utsatt för särskilda påfrestningar eftersom de tre barnen hade olika fäder. Tingsrätten ogillade faderns yrkande om ensam vårdnad. Modern fick alltså behålla vårdnaden om dottern. Fadern överklagade och yrkade i första hand att vårdnaden skulle vara gemensam och att dottern skulle bo hos honom varannan vecka samt i andra hand att han skulle anförtros ensam vårdnad. Modern motsatte sig gemensam vårdnad. Hovrätten antecknade att umgänget mellan far och dotter efter tingsrättens dom fortgått i enlighet med vad föräldrarna kommit överens om — barnet vistades hos fadern varannan vecka från fredag till söndag och ibland från torsdag till söndag — samt att hämtning och lämning av barnet vid umgängestillfällena fungerat tämligen problemfritt trots de motsättningar som fanns mellan föräldrarna. Den omständigheten att föräldrarna kunnat enas om ett tämligen omfattande och till synes väl fungerande umgänge talade enligt hovrätten för att föräldrarnas motsättningar trots allt inte var så djupa att de inte skulle kunna samsas även i andra frågor av betydelse för barnet. Hovrätten bedömde således att föräldrarnas inbördes konflikt inte var av den dignitet att den utgjorde hinder för gemensam vårdnad. Hovrätten pekade också på att det umgänge som förekommit av allt att döma medfört att det förelåg en god och nära relation mellan fadern och barnet. Ett förordnande om gemensam vårdnad skulle därför i det aktuella fallet stärka denna relation och understryka vikten av föräldrarnas gemensamma ansvar för barnet. Fadern skulle därigenom också, framhöll hovrätten, få ett större ansvar för och en större delaktighet i vården och i den dagliga omsorgen om barnet. Enligt hovrättens bedömning framstod ett växelvis boende som det mest naturliga och bästa för dottern. Hovrätten förordnade om gemensam vårdnad och växelvis boende. Kommentar I NJA 1999 s. 451 har HD tolkat 1998 års vårdnadsreform på så sätt att, förutom när båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad, vårdnaden skall anförtros åt en av föräldrarna ensam endast om det finns särskilda skäl som talar mot gemensam vårdnad. De meningsskiljaktigheter som förelåg mellan föräldrarna i målet ansågs långtifrån vara av sådant slag att de utgjorde hinder mot gemensam vårdnad. Också i RH 1998:85, RH 1999:13 och i det angivna målet från Hovrätten för Övre Norrland förordnades om (fortsatt) gemensam vårdnad trots de konflikter som fanns mellan föräldrarna och som i RH 1999:13 innebar att föräldrarna hade svårigheter att över huvud taget kommunicera med varandra. I samtliga fall hade barnet haft ett tämligen omfattande umgänge med den särlevande föräldern och hade umgänget fungerat väl.