Stycket

6.Hovrättens för Övre Norrland dom 1998-12-08 i mål T 87/98 (föräldrarna hade haft ett förhållande före barnets födelse men inte bott tillsammans; samarbetssvårigheter): Modern hade (ex lege) ensam vårdnad om dottern (född 1995). Modern sammanbodde med en man och hade nyligen fått en dotter tillsammans med honom. I familjen fanns också en dotter (född 1993) från ett av moderns tidigare förhållanden. Fadern till dottern född 1995 yrkade ensam vårdnad om henne. Av den vårdnadsutredning som gjorts framgick att modern hade en instabil och konfliktfylld bakgrund, med dåliga relationer till sin ursprungsfamilj och med återkommande uppbrott från olika förhållanden och boenden. Hon hade två gånger varit föremål för utredning från socialtjänstens sida angående sitt föräldraskap. I utredningarna hade konstaterats att hon hade god omsorgsförmåga. Hon hade dock under långa perioder varit i behov av stödjande insatser i sitt föräldraskap. Utredarna förordade i första hand gemensam vårdnad och växelvis boende. På så sätt skulle barnet ha kvar tryggheten med sin invanda familj samtidigt som hon skulle få ta del av faderns trygga och stabila tillvaro där hon skulle ges större utrymme utan konkurrens. Utredarna påpekade också att tre barn i de åldrar som moderns barn var i ställde stora krav på vårdnadshavaren och att moderns familj dessutom var utsatt för särskilda påfrestningar eftersom de tre barnen hade olika fäder. Tingsrätten ogillade faderns yrkande om ensam vårdnad. Modern fick alltså behålla vårdnaden om dottern. Fadern överklagade och yrkade i första hand att vårdnaden skulle vara gemensam och att dottern skulle bo hos honom varannan vecka samt i andra hand att han skulle anförtros ensam vårdnad. Modern motsatte sig gemensam vårdnad. Hovrätten antecknade att umgänget mellan far och dotter efter tingsrättens dom fortgått i enlighet med vad föräldrarna kommit överens om — barnet vistades hos fadern varannan vecka från fredag till söndag och ibland från torsdag till söndag — samt att hämtning och lämning av barnet vid umgängestillfällena fungerat tämligen problemfritt trots de motsättningar som fanns mellan föräldrarna. Den omständigheten att föräldrarna kunnat enas om ett tämligen omfattande och till synes väl fungerande umgänge talade enligt hovrätten för att föräldrarnas motsättningar trots allt inte var så djupa att de inte skulle kunna samsas även i andra frågor av betydelse för barnet. Hovrätten bedömde således att föräldrarnas inbördes konflikt inte var av den dignitet att den utgjorde hinder för gemensam vårdnad. Hovrätten pekade också på att det umgänge som förekommit av allt att döma medfört att det förelåg en god och nära relation mellan fadern och barnet. Ett förordnande om gemensam vårdnad skulle därför i det aktuella fallet stärka denna relation och understryka vikten av föräldrarnas gemensamma ansvar för barnet. Fadern skulle därigenom också, framhöll hovrätten, få ett större ansvar för och en större delaktighet i vården och i den dagliga omsorgen om barnet. Enligt hovrättens bedömning framstod ett växelvis boende som det mest naturliga och bästa för dottern. Hovrätten förordnade om gemensam vårdnad och växelvis boende. Kommentar I NJA 1999 s. 451 har HD tolkat 1998 års vårdnadsreform på så sätt att, förutom när båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad, vårdnaden skall anförtros åt en av föräldrarna ensam endast om det finns särskilda skäl som talar mot gemensam vårdnad. De meningsskiljaktigheter som förelåg mellan föräldrarna i målet ansågs långtifrån vara av sådant slag att de utgjorde hinder mot gemensam vårdnad. Också i RH 1998:85, RH 1999:13 och i det angivna målet från Hovrätten för Övre Norrland förordnades om (fortsatt) gemensam vårdnad trots de konflikter som fanns mellan föräldrarna och som i RH 1999:13 innebar att föräldrarna hade svårigheter att över huvud taget kommunicera med varandra. I samtliga fall hade barnet haft ett tämligen omfattande umgänge med den särlevande föräldern och hade umgänget fungerat väl.s. 671