Däremot anser jag att NJA 1987 s. 707 saknar relevans här. I detta mål ansågs en talan om bättre rätt till fast egendom inte ha rättskraft i förhållande till en senare rättegång om bättre rätt till en byggnad på fastigheten. Att käranden förklaras som ägare till fastigheten hindrar ju inte att byggnaden kan tillhöra någon annan.
Hänvisas från p. 6 (s. 663)
6.Domen i den första rättegången tycks alltså inte utgöra något hinder för den senare talan. Det tycks också råda en samstämmig uppfattning i litteraturen om att käromålen inte avser samma sak. Emellertid finns det anledning att även beakta det inledningsvis omnämnda rättsfallet NJA 1977 s. 618. I mål mot K yrkade R i första hand förklaring, att R ägde bättre rätt än K till vissa markområden, i andra hand åläggande för K att till R utge gåvobrev på samma områden. Denna talan ogillades. I en ny rättegång yrkade R, under åberopande av i väsentliga delar samma omständigheter som i det tidigare målet, åläggande för K att, mot viss ersättning, till R utge kvitterat köpebrev på områdena. Denna talan avvisades på grund av res judicata. HD motiverar sitt avgörande med att syftet med yrkandena är detsamma, nämligen att markområdena skulle ingå i R:s egendom, och att skillnaden mellan gåvoyrkandet och yrkandet i den senare rättegången kan sägas vara av kvantitativt slag. Särskilt det sistnämnda uttalandet har kritiserats och flera har menat att HD här för första gången lät domens rättskraft omfattar alternativa rättsföljder som skiljer sig åt kvalitativt.s. 663