Domens rättskraft vid alternativa rättsföljder

1.Låt oss se på rättskraften enligt HD:s tre nu nämnda avgöranden utifrån andra förhållanden än de i rättsfallen aktuella. 1) Käranden yrkar förpliktande för svaranden att utge viss egendom. I en senare rättegång yrkar käranden att utfå egendomens värde. Det synes råda samstämmighet inom doktrinen om att en dom i den första rättegången saknar verkan som processhinder för den senare väckta talan. Denna ståndpunkt är, som jag ser det, svår att förena med HD:s avgöranden, om man inte begränsar prejudikatvärdet till avtal rörande köp eller tjänster. Men varför man skall göra en sådan begränsning är svårt att motivera efter HD:s mer generella uttalande om den negativa rättskraftens utsträckning i 1999 års fall. Tvärtom måste det enligt min mening numera anses stå klart att en senare talan om en surrogatprestation skall avvisas p.g.a. res judicata; att yrkandena är både alternativa och ekonomiskt likvärdiga kan det inte råda något tvivel om.s. 662

2.Men innebär inte det att processer om bättre rätt till viss egendom kommer att tyngas av att käranden för säkerhets skull alltid måste framställa ett yrkande om surrogatprestation för att inte riskera att lida en rättsförlust?s. 663

3.Här skall först erinras om att rättskraften inte omfattar omständigheter som har inträffat efter domen (facta supervenientia). Går egendomen förlorad efter den första rättegången kan alltså käranden utan hinder av domen väcka talan om en surrogatprestation. Den första domen har då prejudiciell verkan i den senare rättegången.s. 663

4.Skulle däremot egendomen ha förstörts dessförinnan kan käranden inte väcka en ny talan om surrogatprestation. I de flesta fall får man väl dock anta att svaranden redan i den första rättegången upplyser om att egendomen inte längre finns i behåll. I annat fall riskerar han eller hon ansvar enligt 9:3 eller 18:6 RB. Käranden kan efter svarandens besked med stöd av 13:3 st. 1 p. 1 RB ändra sitt yrkande om utfående av egendomen till att avse en surrogatprestation. Så kan ske även i högre rätt. Och skulle svaranden inte lämna en sådan upplysning (målet avgörs kanske genom tredskodom) kan käranden angripa domen genom resning (58:1 p. 3 RB).s. 663

5.Som jag ser det är situationen egentligen inte annorlunda än den att en köpare för talan om leverans av den sålda varan och det i efterhand kan konstateras att säljaren saknar förmåga att leverera. Beroende på när leveransomöjligheten har inträffat måste köparen då genom resning eller genom en ny talan kunna få prövat rätten att häva och återfå erlagd köpeskilling. 2) Käranden yrkar bättre rätt till viss egendom, men förlorar målet. Senare väcker käranden en ny talan om nyttjanderätt till samma egendom. Yrkandena i de båda processerna är alternativa. De ersätter helt varandra. Grundas dessutom talan på väsentligen samma omständigheter, vilket får antas vara fallet, synes förhållandena vara desamma som i NJA 1994 s. 23, nämligen att ”situationen karakteriseras av att det är fråga om alternativa yrkanden som helt ersätter varandra och som vilar på samma grund men som skiljer sig åt, inte kvantitativt utan kvalitativt.” Däremot är yrkandena inte ekonomiskt likvärdiga. Här brister det i det ytterligare rekvisit för res judicata-verkan som ställs upp i NJA 1999 s. 520.s. 663

6.Domen i den första rättegången tycks alltså inte utgöra något hinder för den senare talan. Det tycks också råda en samstämmig uppfattning i litteraturen om att käromålen inte avser samma sak. Emellertid finns det anledning att även beakta det inledningsvis omnämnda rättsfallet NJA 1977 s. 618. I mål mot K yrkade R i första hand förklaring, att R ägde bättre rätt än K till vissa markområden, i andra hand åläggande för K att till R utge gåvobrev på samma områden. Denna talan ogillades. I en ny rättegång yrkade R, under åberopande av i väsentliga delar samma omständigheter som i det tidigare målet, åläggande för K att, mot viss ersättning, till R utge kvitterat köpebrev på områdena. Denna talan avvisades på grund av res judicata. HD motiverar sitt avgörande med att syftet med yrkandena är detsamma, nämligen att markområdena skulle ingå i R:s egendom, och att skillnaden mellan gåvoyrkandet och yrkandet i den senare rättegången kan sägas vara av kvantitativt slag. Särskilt det sistnämnda uttalandet har kritiserats och flera har menat att HD här för första gången lät domens rättskraft omfattar alternativa rättsföljder som skiljer sig åt kvalitativt.s. 663

7.Jämför man rättsfallet med det här aktuella exemplet föreligger den olikheten att syftet med ett yrkande om nyttjanderätt inte sträcker sig så långt som till att egendomen skall införlivas i kärandens förmögenhetsmassa. Syftet är dock på så sätt detsamma som vid en talan om bättre rätt, att processen skall resultera i en rätt för käranden att förfoga över egendomen, om än i mindre omfattning än om han eller hon har äganderätt. Och jag har svårt att se att en jämförelse mellan den funktion som talan fyller för käranden i dessa båda fall på något mer avgörande sätt faller ut annorlunda än en motsvarande jämförelse i funktionshänseende när en köpare först gör gällande hävning och därefter yrkar prisavdrag.s. 664

8.Att alternativa rättsföljder kan prekluderas av domens negativa rättskraft föranleds av att den materiellrättsliga lagstiftningen många gånger ger en part flera valmöjligheter att ingripa mot en rättskränkning. Man bör då kunna ställa krav på parten att träffa sitt val i en och samma rättegång; detta särskilt som inget hindrar parten från att göra gällande flera rättsföljder efter egen rangordning. Att ställa samma krav på den som hävdar i första hand äganderätt och i andra hand nyttjanderätt framstår för mig inte som mer betungande.s. 664

9.Visserligen menade HD att det i 1977 års fall förelåg en kvantitativ skillnad. Vid en jämförelse med domskälen i NJA 1994 s. 23 lär väl dock utgången ha blivit densamma, om man anser att yrkandena skiljer sig åt kvalitativt. Det är fråga om ”alternativa yrkanden som helt ersätter varandra och vilar på samma grund men som skiljer sig åt, inte kvantitativt utan kvalitativt.”s. 664

10.Bör det då spela någon roll att yrkandena inte är ekonomiskt likvärdiga?s. 665

11.Det är svårt att ur HD:s domskäl i NJA 1999 s. 520 läsa ut ratio för att just detta krav ställs upp. Att låta domens rättskraft omfatta också alternativa rättsföljder som inte är ekonomiskt likvärdiga är visserligen till nackdel för käranden, men innebär enligt min mening inte att det läggs någon särskilt stor börda på parten. Jag kan inte se att käranden lider särskilt stora olägenheter av att tvingas framställa samtliga alternativa rättsföljder i en rättegång och inte bara de rättsföljder som dessutom är ekonomiskt likvärdiga. Vad som utgör ekonomiskt likvärdiga rättsföljder måste dessutom ges en juridisk-teknisk definition, som kanske avviker från vad käranden i det enskilda fallet tycker. Det är inte alla som anser att prisavdrag är ekonomiskt likvärdigt med hävning, särskilt inte om den felaktiga varan riskerar att leda till följdförluster. Under alla förhållanden ger begreppet ”ekonomiskt likvärdiga rättsföljder” utrymme för olika tolkningar och kan leda till en särskild tvist i tvisten.s. 665

12.Nej, om HD hade velat uppnå sitt mål och tillgodose behovet av en klar och lättillämpad regel borde man ha låtit rättskraften omfatta samtliga alternativa rättsföljder. Det hade gett processekonomiska vinster till förmån för både parter och domstolen samt ökat förutsebarheten av en doms rättskraftsverkningar.s. 665

13.För att ta slutlig ställning till hur rättskraftens omfattning bör bestämmas måste man emellertid också väga in de effekter detta har på processuella institut i övrigt. Inte minst gäller det förhållandet till reglerna om ändring av talan. Jag avser att återkomma till den frågan i en kommande artikel ”Är det sak samma om saken är densamma eller inte?”s. 665