OJ 1979 C 59/1 och 59/71. 1 0 Se Pålsson 1995 s. 67–70. 1 1 1980 års Romkonvention, i Sverige inkorporerad genom lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. 1 2 Dessa tre kriterier är desamma som används i EG-fördragets regler om etableringsrätt, se art. 48 i det fördraget. 1 3 Jfr Pålsson 1995 s. 138. 1 4 För utveckling av denna kritik se t.ex. Pålsson i Festskrift til Ole Lando (København 1997) s. 259–282. 1 5 För en ingående diskussion om reformeringen av BK art. 5.1 se Jan Kropholler/Michael von Hinden i Gedächtnisschrift für Alexander Lüderitz (München 2000) s. 401–414. 1 6 Enligt GD:s rättspraxis till den hittillsvarande BK art. 5.1 är den relevanta förpliktelsen den som ligger till grund för käromålet. Den ståndpunkten, som går tillbaka på fallet 14/76, de Bloos [1976] ECR 1497 (REG specialutgåva, vol. III s. 187), har vidhållits även när talan avser en betalningsförpliktelse, se tex. målet C288/92, Custom Made Commercial [1994] ECR I-2913 (REG specialutgåva, vol. XV s. I-261). 1 7 Detta har hittills varit den av GD påbjudna metoden att bestämma uppfyllelseorten, se målet 12/76, Tessili [1976] ECR 1473 (REG specialutgåva, vol. III s. 177). Ståndpunkten har nyligen bekräftats i målet C-440/97, Concorde, REG 1999 s. I6307. 1 8 Jfr Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 168–169. 1 9 Se målet 56/79, Zelger I [1980] ECR 89. 2 0 Se målet C-106/95, MSG, REG 1997 s. I-911. 2 1 Jfr från svensk rättspraxis till art. 5.1 i Luganokonventionen NJA 1999 s. 673, som gällde försäljning av aktier. 2 2 Så enligt kommissionen, se motiveringen till art. 5 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 12 i det ovan not 2 citerade dokumentet. 2 3 Se art. 57 i 1980 års Wienkonvention angående avtal om internationella köp av varor, i Sverige inkorporerad genom lagen (1987:822) om internationella köp. 2 4 Se Tessili-domen, ovan not 17. 2 5 Se de Bloos-målet, ovan not 16. 2 6 Se målet 266/85, Shenavai [1987] ECR 239 (REG specialutgåva, vol. IX s. 1). 2 7 Jfr målet C-420/97, Leathertex, REG 1999 s. I-6747, kommenterat av Pålsson i SvJT 2000 s. 713–715. 2 8 Jfr Jan Kropholler/Michael von Hinden (ovan not 15) s. 409; Erik Jayme/Christian Kohler i IPRax 1999 s. 401, 405. 2 9 Om tolkningen och tillämpningen av denna bestämmelse se Pålsson 1995 s. 90–95. 3 0 Det är mycket möjligt att BK art. 5.3 rätteligen bör tolkas på samma sätt som uttryckligen anges i F art. 5.3). Se Schlosser-rapporten (ovan not 9), punkt 134, och ur litteraturen t.ex. Jan Kropholler, Europäisches Zivilprozeßrecht (6. Aufl. Heidelberg 1998) s. 125. Jfr från svensk rättspraxis NJA 2000 s. 273. 3 1 Jfr Pålsson 1995 s. 107–109. 3 2 Se målet 189/87, Kalfelis [1988] ECR 5565 (REG specialutgåva, vol. IX s. 729). 3 3 Se Pålsson 1995 s. 117. 3 4 Rådets första direktiv (73/239/EEG) om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring, EGT 1973 L 228/3. Definitionen av begreppet stora risker finns i art. 5 punkt d i direktivet. För den aktuella lydelsen av art. 5 punkt d se art. 5 i direktiv 88/357/EEG, EGT 1988 L 172/1, och art. 2 i direktiv 90/618/EEG, EGT 1990 L 330/44. Jfr i svensk rätt 9 § lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal och där givna hänvisningar till 2 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen (1982:713). 3 5 Om konventionens regler se Pålsson 1995 s. 122–125. 3 6 Ett bidrag till tolkningen ges av Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 169–170. 3 7 Se motiveringen till art. 15 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 14–15 i det ovan not 2 citerade dokumentet. 3 8 Se hänvisningen i föregående not. 3 9 Se s. 5 och s. 10 (skäl 14a) i kommissionens ändrade förslag, ovan not 3. 4 0 Om dessa bestämmelser se Pålsson 1995 s. 83–85 och 151. 4 1 Se beträffande försäkringstvister F art. 8 och 9.2 samt beträffande konsumenttvister F art. 15.1 och 2. Jfr Pålsson 1995 s. 114–115. 4 2 Däremot finns det en mindre skillnad mellan art. 5.1, andra ledet, i Luganokonventionen och motsvarande del av den nya bestämmelsen. 4 3 En annan sak är naturligtvis att denna ort oftast sammanfaller med arbetstagarens hemvist. 4 4 Motsvarande regel finns för försäkrings- och konsumenttvister, se F art. 12.2 och 16.3. 4 5 Se motiveringen till art. 42 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 22 i det ovan not 2 citerade dokumentet. 4 6 Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, EGT 1997 L 18/1. Direktivet har i Sverige implementerats genom lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare. 4 7 Jfr Pålsson, Romkonventionen (1998) s. 88–89. 4 8 Såvitt avser Sverige, får talan föras vid tingsrätten i den ort där arbetstagaren är eller har varit utstationerad, se 10 § 2 st. lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare. Jfr prop. 1998/99:90 s. 33–35, 42–43 och 68–69. 4 9 Hänvisningen i direktivet till ”internationella konventioner” inbegriper Bryssel I-förordningen. Se F art. 68.2. 5 0 Se Pålsson 1995 s. 126–137. 5 1 Se Pålsson 1995 s. 143–165. 5 2 Se målet 23/78, Meeth [1978] ECR 2133. 5 3 Dessvärre dock inte i den svenska texten till förordningen, något som måste bero på ett förbiseende. 5 4 Jfr Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 173–174. 5 5 Jfr från GD:s praxis målet 22/85, Anterist [1986] ECR 1951. 5 6 Se Pålsson 1995 s. 165–168. 5 7 Så första gången i målet 150/80, Elefanten Schuh [1981] ECR 1671. 5 8 Se Pålsson 1995 s. 173–182. 5 9 Se Pålsson i Festskrift till Stig Strömholm II (1997) s. 709, 718–722. Ett omfattande otryckt material rörande rättsläget på denna punkt i de olika konventionsstaterna ingår i underlaget för arbetsgruppens förslag (ovan not 1). 6 0 Mål 129/83, Zelger II [1984] ECR 2397 (REG specialutgåva, vol. VII s. 601). 6 1 Se målen C-391/95, van Uden, REG 1998 s. I-7091, och C-99/96, Mietz, REG 1999 s. I-2277. Angående rättsläget efter dessa avgöranden se Pålsson i J. Basedow et al. (eds.), Private Law in the International Arena — Liber Amicorum Kurt Siehr (The Hague 2000) s. 621–638. 6 2 Se Pålsson 1995 s. 208–209 jämte hänvisningar samt från nyare rättspraxis målen C-7/98, Krombach, REG 2000 s. I-1935, och C-38/98, Renault, REG 2000 s. I-2973. 6 3 Se Pålsson 1995 s. 200–202. 6 4 Se målet C-305/88, Lancray [1990] ECR I-2725. 6 5 Jfr motiveringen till art. 41 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 21 i det ovan not 2 citerade dokumentet. 6 6 Jfr Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 172–173. 6 7 Se Pålsson 1995 s. 206–207. 6 8 Se Pålsson 1995 s. 203–206. 6 9 Se däremot om rättsläget enligt konventionen GD:s avgörande i målet C432/93, SISRO, REG 1995 s. I-2269. 7 0 I och med att exekvatur beviljas har sökanden liksom hittills (BK art. 39.II) automatiskt rätt till säkerhetsåtgärder, se F art. 47.2. 7 1 Jfr Pålsson i SvJT 1996 s. 385, 406. 7 2 Se BK art. 60, som visserligen har upphävts genom 1989 års tillträdeskonvention med Portugal och Spanien men som fortfarande torde vara av betydelse. Jfr Pålsson 1995 s. 35–37. 7 3 Se F art. 22.4).II, art. 52, art. 57.2 samt art. 61–65.
Hänvisas från p. 2 (s. 376)
OJ 1979 C 59/1 och 59/71. 1 0 Se Pålsson 1995 s. 67–70. 1 1 1980 års Romkonvention, i Sverige inkorporerad genom lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. 1 2 Dessa tre kriterier är desamma som används i EG-fördragets regler om etableringsrätt, se art. 48 i det fördraget. 1 3 Jfr Pålsson 1995 s. 138. 1 4 För utveckling av denna kritik se t.ex. Pålsson i Festskrift til Ole Lando (København 1997) s. 259–282. 1 5 För en ingående diskussion om reformeringen av BK art. 5.1 se Jan Kropholler/Michael von Hinden i Gedächtnisschrift für Alexander Lüderitz (München 2000) s. 401–414. 1 6 Enligt GD:s rättspraxis till den hittillsvarande BK art. 5.1 är den relevanta förpliktelsen den som ligger till grund för käromålet. Den ståndpunkten, som går tillbaka på fallet 14/76, de Bloos [1976] ECR 1497 (REG specialutgåva, vol. III s. 187), har vidhållits även när talan avser en betalningsförpliktelse, se tex. målet C288/92, Custom Made Commercial [1994] ECR I-2913 (REG specialutgåva, vol. XV s. I-261). 1 7 Detta har hittills varit den av GD påbjudna metoden att bestämma uppfyllelseorten, se målet 12/76, Tessili [1976] ECR 1473 (REG specialutgåva, vol. III s. 177). Ståndpunkten har nyligen bekräftats i målet C-440/97, Concorde, REG 1999 s. I6307. 1 8 Jfr Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 168–169. 1 9 Se målet 56/79, Zelger I [1980] ECR 89. 2 0 Se målet C-106/95, MSG, REG 1997 s. I-911. 2 1 Jfr från svensk rättspraxis till art. 5.1 i Luganokonventionen NJA 1999 s. 673, som gällde försäljning av aktier. 2 2 Så enligt kommissionen, se motiveringen till art. 5 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 12 i det ovan not 2 citerade dokumentet. 2 3 Se art. 57 i 1980 års Wienkonvention angående avtal om internationella köp av varor, i Sverige inkorporerad genom lagen (1987:822) om internationella köp. 2 4 Se Tessili-domen, ovan not 17. 2 5 Se de Bloos-målet, ovan not 16. 2 6 Se målet 266/85, Shenavai [1987] ECR 239 (REG specialutgåva, vol. IX s. 1). 2 7 Jfr målet C-420/97, Leathertex, REG 1999 s. I-6747, kommenterat av Pålsson i SvJT 2000 s. 713–715. 2 8 Jfr Jan Kropholler/Michael von Hinden (ovan not 15) s. 409; Erik Jayme/Christian Kohler i IPRax 1999 s. 401, 405. 2 9 Om tolkningen och tillämpningen av denna bestämmelse se Pålsson 1995 s. 90–95. 3 0 Det är mycket möjligt att BK art. 5.3 rätteligen bör tolkas på samma sätt som uttryckligen anges i F art. 5.3). Se Schlosser-rapporten (ovan not 9), punkt 134, och ur litteraturen t.ex. Jan Kropholler, Europäisches Zivilprozeßrecht (6. Aufl. Heidelberg 1998) s. 125. Jfr från svensk rättspraxis NJA 2000 s. 273. 3 1 Jfr Pålsson 1995 s. 107–109. 3 2 Se målet 189/87, Kalfelis [1988] ECR 5565 (REG specialutgåva, vol. IX s. 729). 3 3 Se Pålsson 1995 s. 117. 3 4 Rådets första direktiv (73/239/EEG) om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring, EGT 1973 L 228/3. Definitionen av begreppet stora risker finns i art. 5 punkt d i direktivet. För den aktuella lydelsen av art. 5 punkt d se art. 5 i direktiv 88/357/EEG, EGT 1988 L 172/1, och art. 2 i direktiv 90/618/EEG, EGT 1990 L 330/44. Jfr i svensk rätt 9 § lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal och där givna hänvisningar till 2 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen (1982:713). 3 5 Om konventionens regler se Pålsson 1995 s. 122–125. 3 6 Ett bidrag till tolkningen ges av Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 169–170. 3 7 Se motiveringen till art. 15 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 14–15 i det ovan not 2 citerade dokumentet. 3 8 Se hänvisningen i föregående not. 3 9 Se s. 5 och s. 10 (skäl 14a) i kommissionens ändrade förslag, ovan not 3. 4 0 Om dessa bestämmelser se Pålsson 1995 s. 83–85 och 151. 4 1 Se beträffande försäkringstvister F art. 8 och 9.2 samt beträffande konsumenttvister F art. 15.1 och 2. Jfr Pålsson 1995 s. 114–115. 4 2 Däremot finns det en mindre skillnad mellan art. 5.1, andra ledet, i Luganokonventionen och motsvarande del av den nya bestämmelsen. 4 3 En annan sak är naturligtvis att denna ort oftast sammanfaller med arbetstagarens hemvist. 4 4 Motsvarande regel finns för försäkrings- och konsumenttvister, se F art. 12.2 och 16.3. 4 5 Se motiveringen till art. 42 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 22 i det ovan not 2 citerade dokumentet. 4 6 Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, EGT 1997 L 18/1. Direktivet har i Sverige implementerats genom lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare. 4 7 Jfr Pålsson, Romkonventionen (1998) s. 88–89. 4 8 Såvitt avser Sverige, får talan föras vid tingsrätten i den ort där arbetstagaren är eller har varit utstationerad, se 10 § 2 st. lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare. Jfr prop. 1998/99:90 s. 33–35, 42–43 och 68–69. 4 9 Hänvisningen i direktivet till ”internationella konventioner” inbegriper Bryssel I-förordningen. Se F art. 68.2. 5 0 Se Pålsson 1995 s. 126–137. 5 1 Se Pålsson 1995 s. 143–165. 5 2 Se målet 23/78, Meeth [1978] ECR 2133. 5 3 Dessvärre dock inte i den svenska texten till förordningen, något som måste bero på ett förbiseende. 5 4 Jfr Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 173–174. 5 5 Jfr från GD:s praxis målet 22/85, Anterist [1986] ECR 1951. 5 6 Se Pålsson 1995 s. 165–168. 5 7 Så första gången i målet 150/80, Elefanten Schuh [1981] ECR 1671. 5 8 Se Pålsson 1995 s. 173–182. 5 9 Se Pålsson i Festskrift till Stig Strömholm II (1997) s. 709, 718–722. Ett omfattande otryckt material rörande rättsläget på denna punkt i de olika konventionsstaterna ingår i underlaget för arbetsgruppens förslag (ovan not 1). 6 0 Mål 129/83, Zelger II [1984] ECR 2397 (REG specialutgåva, vol. VII s. 601). 6 1 Se målen C-391/95, van Uden, REG 1998 s. I-7091, och C-99/96, Mietz, REG 1999 s. I-2277. Angående rättsläget efter dessa avgöranden se Pålsson i J. Basedow et al. (eds.), Private Law in the International Arena — Liber Amicorum Kurt Siehr (The Hague 2000) s. 621–638. 6 2 Se Pålsson 1995 s. 208–209 jämte hänvisningar samt från nyare rättspraxis målen C-7/98, Krombach, REG 2000 s. I-1935, och C-38/98, Renault, REG 2000 s. I-2973. 6 3 Se Pålsson 1995 s. 200–202. 6 4 Se målet C-305/88, Lancray [1990] ECR I-2725. 6 5 Jfr motiveringen till art. 41 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 21 i det ovan not 2 citerade dokumentet. 6 6 Jfr Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 172–173. 6 7 Se Pålsson 1995 s. 206–207. 6 8 Se Pålsson 1995 s. 203–206. 6 9 Se däremot om rättsläget enligt konventionen GD:s avgörande i målet C432/93, SISRO, REG 1995 s. I-2269. 7 0 I och med att exekvatur beviljas har sökanden liksom hittills (BK art. 39.II) automatiskt rätt till säkerhetsåtgärder, se F art. 47.2. 7 1 Jfr Pålsson i SvJT 1996 s. 385, 406. 7 2 Se BK art. 60, som visserligen har upphävts genom 1989 års tillträdeskonvention med Portugal och Spanien men som fortfarande torde vara av betydelse. Jfr Pålsson 1995 s. 35–37. 7 3 Se F art. 22.4).II, art. 52, art. 57.2 samt art. 61–65.s. 376