OJ 1979 C 59/1 och 59/71. 1 0 Se Pålsson 1995 s. 67–70. 1 1 1980 års Romkonvention, i Sverige inkorporerad genom lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. 1 2 Dessa tre kriterier är desamma som används i EG-fördragets regler om etableringsrätt, se art. 48 i det fördraget. 1 3 Jfr Pålsson 1995 s. 138. 1 4 För utveckling av denna kritik se t.ex. Pålsson i Festskrift til Ole Lando (København 1997) s. 259–282. 1 5 För en ingående diskussion om reformeringen av BK art. 5.1 se Jan Kropholler/Michael von Hinden i Gedächtnisschrift für Alexander Lüderitz (München 2000) s. 401–414. 1 6 Enligt GD:s rättspraxis till den hittillsvarande BK art. 5.1 är den relevanta förpliktelsen den som ligger till grund för käromålet. Den ståndpunkten, som går tillbaka på fallet 14/76, de Bloos [1976] ECR 1497 (REG specialutgåva, vol. III s. 187), har vidhållits även när talan avser en betalningsförpliktelse, se tex. målet C288/92, Custom Made Commercial [1994] ECR I-2913 (REG specialutgåva, vol. XV s. I-261). 1 7 Detta har hittills varit den av GD påbjudna metoden att bestämma uppfyllelseorten, se målet 12/76, Tessili [1976] ECR 1473 (REG specialutgåva, vol. III s. 177). Ståndpunkten har nyligen bekräftats i målet C-440/97, Concorde, REG 1999 s. I6307. 1 8 Jfr Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 168–169. 1 9 Se målet 56/79, Zelger I [1980] ECR 89. 2 0 Se målet C-106/95, MSG, REG 1997 s. I-911. 2 1 Jfr från svensk rättspraxis till art. 5.1 i Luganokonventionen NJA 1999 s. 673, som gällde försäljning av aktier. 2 2 Så enligt kommissionen, se motiveringen till art. 5 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 12 i det ovan not 2 citerade dokumentet. 2 3 Se art. 57 i 1980 års Wienkonvention angående avtal om internationella köp av varor, i Sverige inkorporerad genom lagen (1987:822) om internationella köp. 2 4 Se Tessili-domen, ovan not 17. 2 5 Se de Bloos-målet, ovan not 16. 2 6 Se målet 266/85, Shenavai [1987] ECR 239 (REG specialutgåva, vol. IX s. 1). 2 7 Jfr målet C-420/97, Leathertex, REG 1999 s. I-6747, kommenterat av Pålsson i SvJT 2000 s. 713–715. 2 8 Jfr Jan Kropholler/Michael von Hinden (ovan not 15) s. 409; Erik Jayme/Christian Kohler i IPRax 1999 s. 401, 405. 2 9 Om tolkningen och tillämpningen av denna bestämmelse se Pålsson 1995 s. 90–95. 3 0 Det är mycket möjligt att BK art. 5.3 rätteligen bör tolkas på samma sätt som uttryckligen anges i F art. 5.3). Se Schlosser-rapporten (ovan not 9), punkt 134, och ur litteraturen t.ex. Jan Kropholler, Europäisches Zivilprozeßrecht (6. Aufl. Heidelberg 1998) s. 125. Jfr från svensk rättspraxis NJA 2000 s. 273. 3 1 Jfr Pålsson 1995 s. 107–109. 3 2 Se målet 189/87, Kalfelis [1988] ECR 5565 (REG specialutgåva, vol. IX s. 729). 3 3 Se Pålsson 1995 s. 117. 3 4 Rådets första direktiv (73/239/EEG) om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring, EGT 1973 L 228/3. Definitionen av begreppet stora risker finns i art. 5 punkt d i direktivet. För den aktuella lydelsen av art. 5 punkt d se art. 5 i direktiv 88/357/EEG, EGT 1988 L 172/1, och art. 2 i direktiv 90/618/EEG, EGT 1990 L 330/44. Jfr i svensk rätt 9 § lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal och där givna hänvisningar till 2 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen (1982:713). 3 5 Om konventionens regler se Pålsson 1995 s. 122–125. 3 6 Ett bidrag till tolkningen ges av Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 169–170. 3 7 Se motiveringen till art. 15 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 14–15 i det ovan not 2 citerade dokumentet. 3 8 Se hänvisningen i föregående not. 3 9 Se s. 5 och s. 10 (skäl 14a) i kommissionens ändrade förslag, ovan not 3. 4 0 Om dessa bestämmelser se Pålsson 1995 s. 83–85 och 151. 4 1 Se beträffande försäkringstvister F art. 8 och 9.2 samt beträffande konsumenttvister F art. 15.1 och 2. Jfr Pålsson 1995 s. 114–115. 4 2 Däremot finns det en mindre skillnad mellan art. 5.1, andra ledet, i Luganokonventionen och motsvarande del av den nya bestämmelsen. 4 3 En annan sak är naturligtvis att denna ort oftast sammanfaller med arbetstagarens hemvist. 4 4 Motsvarande regel finns för försäkrings- och konsumenttvister, se F art. 12.2 och 16.3. 4 5 Se motiveringen till art. 42 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 22 i det ovan not 2 citerade dokumentet. 4 6 Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, EGT 1997 L 18/1. Direktivet har i Sverige implementerats genom lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare. 4 7 Jfr Pålsson, Romkonventionen (1998) s. 88–89. 4 8 Såvitt avser Sverige, får talan föras vid tingsrätten i den ort där arbetstagaren är eller har varit utstationerad, se 10 § 2 st. lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare. Jfr prop. 1998/99:90 s. 33–35, 42–43 och 68–69. 4 9 Hänvisningen i direktivet till ”internationella konventioner” inbegriper Bryssel I-förordningen. Se F art. 68.2. 5 0 Se Pålsson 1995 s. 126–137. 5 1 Se Pålsson 1995 s. 143–165. 5 2 Se målet 23/78, Meeth [1978] ECR 2133. 5 3 Dessvärre dock inte i den svenska texten till förordningen, något som måste bero på ett förbiseende. 5 4 Jfr Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 173–174. 5 5 Jfr från GD:s praxis målet 22/85, Anterist [1986] ECR 1951. 5 6 Se Pålsson 1995 s. 165–168. 5 7 Så första gången i målet 150/80, Elefanten Schuh [1981] ECR 1671. 5 8 Se Pålsson 1995 s. 173–182. 5 9 Se Pålsson i Festskrift till Stig Strömholm II (1997) s. 709, 718–722. Ett omfattande otryckt material rörande rättsläget på denna punkt i de olika konventionsstaterna ingår i underlaget för arbetsgruppens förslag (ovan not 1). 6 0 Mål 129/83, Zelger II [1984] ECR 2397 (REG specialutgåva, vol. VII s. 601). 6 1 Se målen C-391/95, van Uden, REG 1998 s. I-7091, och C-99/96, Mietz, REG 1999 s. I-2277. Angående rättsläget efter dessa avgöranden se Pålsson i J. Basedow et al. (eds.), Private Law in the International Arena — Liber Amicorum Kurt Siehr (The Hague 2000) s. 621–638. 6 2 Se Pålsson 1995 s. 208–209 jämte hänvisningar samt från nyare rättspraxis målen C-7/98, Krombach, REG 2000 s. I-1935, och C-38/98, Renault, REG 2000 s. I-2973. 6 3 Se Pålsson 1995 s. 200–202. 6 4 Se målet C-305/88, Lancray [1990] ECR I-2725. 6 5 Jfr motiveringen till art. 41 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 21 i det ovan not 2 citerade dokumentet. 6 6 Jfr Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 172–173. 6 7 Se Pålsson 1995 s. 206–207. 6 8 Se Pålsson 1995 s. 203–206. 6 9 Se däremot om rättsläget enligt konventionen GD:s avgörande i målet C432/93, SISRO, REG 1995 s. I-2269. 7 0 I och med att exekvatur beviljas har sökanden liksom hittills (BK art. 39.II) automatiskt rätt till säkerhetsåtgärder, se F art. 47.2. 7 1 Jfr Pålsson i SvJT 1996 s. 385, 406. 7 2 Se BK art. 60, som visserligen har upphävts genom 1989 års tillträdeskonvention med Portugal och Spanien men som fortfarande torde vara av betydelse. Jfr Pålsson 1995 s. 35–37. 7 3 Se F art. 22.4).II, art. 52, art. 57.2 samt art. 61–65.
Hänvisas från p. 2 (s. 376)
1.Då förordningen utgör en EG-rättsakt, skall den i princip tolkas på samma sätt som andra delar av EG:s rättsordning. Även om Brysselkonventionen inte har karaktär av EG-rätt i striktare mening, har den i praxis tolkats efter väsentligen samma principer som den egentliga EG-rätten. Det finns därför all anledning förmoda att de tolkningsavgöranden till konventionen som har meddelats av GD kommer att stå sig även när det gäller tolkningen av förordningen i de stora delar där förordningens regler i sak inte skiljer sig från konventionens.s. 375
2.Någon förklarande rapport finns inte till förordningen. Däremot innehåller förordningen en preambel som kan vara till hjälp vid tolkningen. En viss ledning kan också hämtas från de båda förslag från kommissionen som föregick antagandet av förordningen och som innehåller en motivering till de föreslagna bestämmelserna i den mån de innebar ändringar vid jämförelse med Brysselkonventionen. Sist men inte minst bör de förklarande rapporter som knyter sig till Brysselkonventionen jämte tillträdeskonventioner, främst Jenard- och Schlosser-rapporterna, fortfarande kunna användas som tolkningshjälpmedel i den mån förordningens regler i sak stämmer överens med konventionens.s. 376
3.Viktigt är slutligen att 1971 års protokoll om GD:s tolkning av konventionen blir överflödigt med hänsyn till att regler om GD:s behörighet att tolka gemenskapsrättsakter ingår i EG-fördraget. Den allmänna bestämmelsen härom finns i art. 234 i EG-fördraget, vilken dock för här aktuella fall avsevärt modifieras av specialbestämmelser i art. 68 i samma fördrag. Enligt art. 68.1 får frågor om tolkningen av rättsakter beslutade på grundval av avdelning IV i tredje delen av EGfördraget hänskjutas till GD för förhandsavgörande endast om frågan uppkommer i ett mål vid en domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning. För Sveriges del innebär detta att det normalt blir Högsta domstolen ensam som får rätt (och skyldighet) att begära förhandsavgörande om tolkningen av Bryssel I-förordningen. Den begränsningen är väsentligt snävare än 1971 års protokoll, enligt vilket även domstolar i andra instans har rätt att begära förhandsavgörande. Denna nyordning är kanske försvarlig när det gäller andra frågor som regleras i nämnda avdelning av EG-fördraget men synes vara betänklig för Bryssel I-förordningens del, eftersom den riskerar att minska antalet mål som hänskjuts till GD för förhandsavgörande och därmed också antalet prejudikat.s. 376
4.Enligt 1971 års protokoll (art. 4) kan en myndighet i en konventionsstat i vissa fall begära förhandsavgörande från GD utan anknytning till något anhängigt mål. Denna möjlighet, som ännu inte har utnyttjats i något fall, utvidgas genom art. 68.3 i EG-fördraget, enligt vilken en sådan begäran utan särskilda villkor eller begränsningar får framställas av rådet, kommissionen eller en medlemsstat. Det är inte uteslutet att denna utvidgning kan bidra till att väcka liv i en bestämmelse som hittills har verkat vara en död bokstav.s. 376