En kraftfull materiell processledning rekommenderades redan av Joh. Hellner i SvJT 1916 s. 7 ff., jfr SvJT 1999 s. 501 not 15. — ”Skyldigheten” att fästa parternas uppmärksamhet på rättsregler som rätten enligt principen ”iura novit curia” har att beakta ex officio, uppfattas ibland också som ett utslag av den kontradiktoriska principen, se ovan vid not 156, nedan vid not 187. I NJA 1999 s. 629 slår HD fast att det dock ännu inte är fråga om en skyldighet i den meningen att ett åsidosättande ”utan vidare” innebär ett rättegångsfel.
Hänvisas från p. 52 (s. 144)
52.Trenden världen över på det här området har under de senaste decennierna otvivelaktigt varit ökad aktivitet vad gäller såväl formell som materiell processledning. Sannolikt kommer ytterligare förstärkning av processledningen att ske de närmaste åren genom att praxis blir mer enhetlig och till följd av att rätten anses i viss mån skyldig att fästa parternas uppmärksamhet på rättsregler som förbigått dem. Det förtjänar påpekas att det inte är en smaksak utan en rättsfråga hur aktiv processledningen skall vara. Även de domare som fortfarande personligen vurmar för en mer passiv inställning har att rätta sig efter vad som måste betecknas som gällande rätt på området. 11. Lekmannadeltagande. Lekmannadeltagande i rättskipningen utgör inte någon förutsättning för att civilprocessen skall kunna fullgöra sina funktioner. Genomslaget för ändamålen bakom gällande rätt, rättsskapandet eller kontrollverksamheten är inte beroende av att nämndemän deltar i dömandet. Möjligen skulle man kunna hävda att nämndemännens närvaro kan ge bättre ”feed-back” och därmed handlingsdirigering. Jag tillåter mig dock tvivla, särskilt som det främst är i familjemål nämnd deltar i civilprocessen. Lekmannadeltagandet kan heller inte anses bidra till vare sig snabbhet, säkerhet eller billighet. Särskilt vad gäller säkerheten är det en inte ovanlig åsikt att lekmannadeltagandet inte innebär någon fördel; vare sig bedömningen av rättsfrågorna eller sakfrågorna torde bli säkrare till följd av deras medverkan. De stora fördelarna med lekmannamedverkan ligger, som Diesen uttryckt saken, inte på det teknokratiska utan på de demokratiska planet. Det förefaller inte sannolikt att lekmannainflytandet kommer att öka i tvistemål. Enligt min uppfattning bör man behålla lekmannainslaget i brottmål men göra det beroende av parts önskemål i civilprocessen. 12. Övernormer (grundlag, internationella konventioner, EG-rätt). Det konstaterades redan i avsnitt 3.1 ovan att även argumentationen de lege ferenda är bunden, bl.a. på så sätt att man i reformarbetet har att ta hänsyn till att förslagen måste uppfylla de krav som framgår av överordnade normer. Då avses främst grundlag, internationella konventioner och tvingande EG-rätt. Så framgår t.ex. av Regeringsformen vissa regler om domstolarnas och domarnas självständighet. Av artikel 6 EMK följer bl.a. krav på viss muntlighet, ”equality of arms” och offentlighet. EU-anslutningen innebär förpliktelser att leva upp till den EG-rättsliga ”rättsskyddsprincipen”. Här skall bara konstateras att ifrågavarande ”övernormer” mestadels harmonierar väl med samtliga civilprocessens funktioner och att detsamma gäller åtminstone två av de tre ledstjärnorna (säkerhet och snabbhet men inte alltid billighet). Utvecklingen går helt klart mot en större bundenhet av normer av det här slaget. 13. Delegationsprincipen. Delegationsprincipen implicerar även den (jfr t.ex. nr 1) sin motsats, legalitetsprincipen. Vad det handlar om är egentligen en fråga om lagstiftningsteknik. En långtgående användning av legalitetsprincipen innebär att processlagen utformas så att den i detalj reglerar rättegångens olika delar med en mängd för rätten och parterna bindande bestämmelser (obligatoriska respektive tvingande regler). Delegationsprincipen är uttryck för motsatsen: lagstiftaren har då genom att använda (ofta men inte alltid) färre, mestadels fakultativa och dispositiva (berättigande) regler, överlämnat till rätten och parterna — var för sig eller i samråd — att bestämma om hur rättegången skall utformas.s. 144