Beskattning av företagsgrupper2 hänvisningar
- 4. Inkomstöverföringar m.m.73 tiebolag trots att det inte är helägt. Förutsättningarna härför är dock delvis knut na till de äldre bestämmelserna om fusion och tvångsinlösen i 1944 års ABL. Förutom att vissa allmänna rekvisit skall vara uppfyllda krävs att ägarförhållan dena under givarens och mottagarens hela beskattningsår sedan mottagaren började bedriva näringsverksamhet av något slag har varit sådana att mottagaren genom en eller flera fusioner mellan moderföretag och dotterbolag har kunnat bringas att uppgå i moderföretaget. Enligt sista meningen i 35 kap. 5 § IL skall fusion anses kunna äga rum när moderföretag äger mer än nio tiondelar av akti erna i dotterbolag men inte i annat fall. Denna bestämmelse är nödvändig mot bakgrund av att 1975 års ABL innehåller fusionsregler som beträffande röstetal och indirekt ägande avviker från koncernbidragsreglerna. Om fusionsregeln en bart hade anknutit till när fusion kunnat äga rum hade kopplingen skett till 1975 års ABL, varför fusionsregeln inneburit ett både vidare (avseende indirekt ägan de) som snävare (avseende röstetal) tillämpningsområde än det allmänna koncernbidragsrekvisitet för avdragsrätt avseende ägarintresset (90 procents ägande av aktiekapitalet). Fusionsregeln är, om man bortser från kopplingen till 1944 års ABL och inte 1975 års ABL, i princip naturlig mot bakgrund av att koncernreglerna inte skall påverka organisationsvalet. Eftersom moderföretaget, om fusionsregeln inte fanns, ändå kunnat skapa förutsättningar för resultatutjämning mellan de olika ekonomiska enheterna genom att genomföra successiva fusioner, finns det ingen anledning att tvinga moderföretaget härtill. Det spelar ingen roll hur långt bort i äganderättskedjan det mottagande företaget står i förhållande till moderföreta get. Av lagtexten framgår att det endast är koncernbidrag som ges nedåt i kon cernstrukturen som omfattas av fusionsregeln. Tanken var att härigenom ingen kollision med utdelningsbeskattningen skulle inträda. Fusionsregeln är som nämnts endast tillämplig på koncernbidrag till aktiebolag. Regeln har varit fö remål för prövning av EG-domstolen, mål C-200/98 och RÅ 2000 ref. 17. I detta mål ansågs det strida mot EG-rätten att inte tillämpa fusionsregeln om det mellanliggande företagen var utländska. Målet behandlas utförligare i avsnitt 4.4. Det föreskrivs i 35 kap. 5 § IL att samtliga allmänna förutsättningar i 35 kap. 3 § IL utom punkten 6 och naturligtvis 3 skall vara uppfyllda. Rekvisit 6 är onö digt eftersom 35 kap. 5 § IL bara medger koncernbidrag nedåt i en koncern struktur. Dessutom krävs, efter en lagändring våren 1995, att det mottagande bolaget inte enligt skatteavtal skall anses ha hemvist i en främmande stat. Denna förändring av fusionsregeln sammanhänger med att motsvarande krav har in förts som allmänt rekvisit i 35 kap. 3 § IL, se nedan 4.4. 744. Inkomstöverföringar m.m.
- 4. Inkomstöverföringar m.m.83 4. IL. Mottagaren får inte enligt ett skatteavtal anses ha hemvist i en utländsk stat. Ett undantag görs dock för det fall mottagaren är hemmahörande i en EESstat. Detta sammanhänger med de ändringar av inkomstskattelagen som föran leddes av anpassning till EG-fördraget. EG-domstolen har i praxis ansett att EGfördragets bestämmelser om etableringsfrihet ställer vissa krav på utformningen av bl.a. de svenska koncernbidragsreglerna. EG-domstolens dom 1999-11-18, C-200/98, RÅ 2000 ref. 17 är belysande. Ett svenskt moderbolag ägde ett svenskt dotterbolag, men en del av aktieinne havet var indirekt via ett eller flera utländska dotterbolag (fråga var om för handsbesked och olika alternativ uppställdes). För att bolaget skulle kunna ge koncernbidrag måste därför fusionsregeln tillämpas. Det gick dock inte eftersom den förutsatte fusion av utländskt dotterbolag. Genom fusionsregelns konstruk tion förelåg ett hinder mot etableringsfriheten, och bestämmelsen ansågs strida bl.a. mot artikel 43 (ex. 52) i EG-fördraget. I syfte att anpassa bestämmelserna till EG-domstolens tolkning av EGfördraget infördes därför 35 kap. 2 a § IL. I stället för att beskriva de situationer där koncernbidrag skall kunna ges när utländska bolag är inblandade, anges i stället att ett utländskt bolag vid tillämpningen av bestämmelserna i 35 kapitlet skall behandlas som ett svenskt företag. Härigenom blir bestämmelserna direkt tillämpliga. Det är dock inte alla utländska bolag som kvalificerar. En första begränsning ligger i att det skall vara ett utländskt bolag, och definitionen härav finns i 6 kap. 9-10 §§ IL. Vidare skall det höra hemma i en stat inom EES-området. Denna begränsning kritiserades i samband med remissbehandlingen, eftersom därmed utesluts utländska bolag hemmahörande i stater utanför EES-området. I dessa fall, exempelvis i förhållande till USA, får man förlita sig på tillämpningen av icke-diskrimineringsbestämmelserna i tillämpligt skatteavtal. Vidare skall bola get motsvara ett sådant svenskt företag som anges i koncernbidragsbestämmelserna. Det innebär att en jämförelse av den utländska associationsformen med dem som anges i 35. kap. 2 § IL måste göras. Slutligen, och detta är betydelse fullt, skall mottagaren av koncernbidraget vara skattskyldig i Sverige för den näringsverksamhet som koncernbidraget hänför sig till. Det innebär bl.a. att två svenska dotterbolag till ett utländskt moderbolag kan ge varandra öppna koncernbidrag. En annan situation som täcks är kon cernbidrag från ett fast driftställe i Sverige till ett annat fast driftställe i Sverige, så länge som det är fråga om kvalificerande utländska bolag. Vidare omfattas den koncernbildning som prövades i RÅ 2000 ref. 17. Det kan vidare noteras, att också vissa svenska företag, som annars skulle vara uteslutna från koncernbidragsrätt därför att de enligt skatteavtal anses ha hemvist i den andra avtalsslutande staten, ändå kvalificerar som mottagare av 844. Inkomstöverföringar m.m. koncernbidrag enligt 35 kap. 2 a § andra meningen IL. Förutsättningen är att det svenska företaget anses ha hemvist i en stat inom EES-området, samt att företa get är skattskyldigt i Sverige för näringsverksamhet som bidraget hänför sig till. I praktiken handlar det här om ett svenskt foretag med skatterättsligt hemvist enligt ett skatteavtal i en annan stat, där företaget har kvar ett fast driftställe i Sverige och därför enligt skatteavtalets artikel 5 och 7 skall beskattas i Sverige för den näringsinkomst som är hänförlig till det fasta driftstället. Det finns i detta läge ingen anledning vägra koncernbidragsrätt, eftersom bidraget blir beskattat i Sverige.