1.och de två tillitsgrundsatserna? Avslutningsvis ska här göras några anmärkningar om ett par systematiska utmaningar med äganderättsperspektivet. Det gäller nämligen att hålla tungan rätt i mun för att kunna upprätthålla en tydlig distinktion mellan avtalsrätten och läran om condictio indebiti samtidigt som regelverken innehåller överlappande komponenter.s. 442
2.Med äganderättsperspektivet görs som sagt en skarp gränsdragning mellan läran och avtalsrätten, se särskilt Fastighetsmäklarens klientmedelskonto. Typisk sett måste man så att säga först ta sig igenom avtalsrätten för att få åtgång till lärans portar. I äldre praxis flöt områdena mer ihop. Systematisk ordning är viktigt, och kanske är det bland annat systematiska överväganden som har varit motivet bakom HD:s övergång från ogiltighets- till äganderättsperspektivet, men det betyder inte att det alltid är enkelt att veta var i systematiken man befinner sig.s. 442
3.Ett utsnitt från rättsfallet Svartöns pris NJA 2022 s. 3 kan vara belysande. En fråga i fallet var om en konsument som delvis gjort en betalning utan rättsgrund, genom att betala ett för högt belopp, har rätt att få tillbaka det överskjutande beloppet även om det har gått en längre tid mellan betalning och återkrav. Angående denna fråga uttalade HD att Med den skarpa gränsdragningen mellan avtalsrätt och läran om condictio indebiti i minnet frågar man sig om de skäl som mottagaren över tid fått för att uppfatta betalningen som definitiv ska hanteras som en avtalsrättslig fråga eller en fråga inom ramen för condictio indebiti-läran. Med ett synsätt kan man uppfatta själva tidsgången som ett bevisfaktum som talar för att mottagaren med fog har inrättat sig efter betalningen. Då handlar det alltså om en tillämpning av inrättandekravet enligt läran om condictio indebiti. Men de återgivna uttalandena i Svartöns pris gjordes fristående från kravet på att betalningen redan från början ska ha mottagits i befogad god tro, och inrättandekravet ska enligt läran inte prövas förrän godtroskravet har bockats av. Det, tillsammans med att HD i fallet överlag utgick från ett allmänt passivitetsperspektiv, talar för att det rör sig om en avtalsrättslig bedömning om verkan av passivitet. En parts passivitet kan få avtalsrättslig betydelse på olika sätt. Ett är att passiviteten tillsammans med omständigheterna i övrigt bildar en rättshandling genom vilken den passiva parten ger motparten det befogade intrycket att en rätt mot motparten efterges. Här aktualiseras med andra ord återigen den avtalsrättsliga tillitsgrundsatsen. Det betyder att prövningen får gå fram och tillbaka mellan läran och avtalsrätten; det öppnas ett slags svängdörrar mellan regelverken. Turordningen kan lite tillspetsat beskrivas på följande vis. Sedan vi efter en prövning enligt den avtalsrättsliga tillitsgrundsatsen kunnat konstatera att en betalning inte varit en disposition, och därmed tagit oss in i läran om condictio indebiti, får vi kliva ur läran och tillbaka in i avtalsrätten för att bedöma om betalaren enligt den avtalsrättsliga tillitsgrundsatsen ändå gjort en disposition genom att dröja med att framställa sitt återkrav. Om så inte bedöms vara fallet får vi gå tillbaka till läran och pröva om dess förutsättningar för behållanderätt är uppfyllda. Eller mera konkret: Om betalningsmottagaren vid betalningstidpunkten har befogad anledning att tro att betalningen utgjorde en del i en rättshandling varigenom betalaren åtagit sig betalningsskyldighet eller reservationslöst accepterat ett bud från betalningsmottagaren är dörren stängd för condictio indebiti. Dörren öppnas om det saknas grund för befogad tillit av aktuellt slag. Ju längre betalaren dröjer med att framställa återkrav, desto mer fog har mottagaren att tro att betalningen varit definitiv. Passiviteten utgör således ett moment i en rättshandling genom vilken betalaren efterger sin återkravsrätt, vilket återigen stänger dörren för condictio indebiti. Men om passiviteten inte kan bedömas ligga till grund för en eftergift, så står condictio-dörren alltjämt öppen.s. 443
4.Exakt vilka rättsliga överväganden och turordningar som prövningsordningen måste innehålla respektive bestå av i det enskilda fallet, kommer så klart att styras av hur talan är upplagt och vilka invändningar som har rests. Och det bör framhållas att den beskrivna svängdörrseffekten inte är unik för en situation som rör återkrav av överförda pengar. Det hela kan sägas handla om det frågek omplex som brukar kallas rättslig flerspårighet eller alternativa anspråksvägar. Läran om condictio indebiti står till helt enkelt buds som en av flera invändningsmöjligheter för mottagaren sedan hen väl har förlorat den första frågan om betalarens principiella återkravsrätt. Men det gäller för domstolen att hitta rätt i snåren.s. 444
5.Det är inte bara avtalsrätten som har en tillitsgrundsats, även läran om condictio indebiti innehåller en sådan i det godtroskrav som är en förutsättning för att betalarens återkravsrätt ska kunna falla. De båda tillitsgrundsatserna uppvisar dessutom betydande likheter. Liksom den avtalsrättsliga tillitsgrundsatsen går ut på att mottagaren ska ha befogad tillit (”insåg eller bort inse”) går godtroskravet enligt läran om condictio indebiti ut på att mottagaren ska ha befogad tillit (”befogad anledning att tro”). I en situation där någon överfört ett belopp utan att helt eller delvis ha varit skyldig därtill, måste emellertid föremålet för mottagarens befogade tillit vara olika beroende på vilken tillitsgrundsats som ska tillämpas. Innebörden av mottagarens befogade tillit kan inte vara samma inom som utanför läran. Annars skulle lärans tillitsgrundsats sällan kunna tillämpas, eftersom en typisk förutsättning för dess tillämpning är att den avtalsrättsliga bedömningen lett fram till att betalningen saknat rättsgrund, innefattat att mottagaren saknat befogad tillit. Skulle tillitstemat vara detsamma hos båda tillitsgrundsatserna skulle alltså condictio indebiti-lärans tillitsgrundsats vara ganska meningslös, vilket skulle göra den skarpa gränsdragningen mellan läran och avtalsrätten svårmotiverad i detta hänseende.s. 444
6.Den avtalsrättsliga tillitsbedömningen tar i situationen sikte på två saker. För det första tar den sikte på om betalaren genom betalningen och övriga omständigheter gett mottagaren skäl att tro att betalaren vidtagit en ensidig disposition genom vilken betalaren åtagit sig betalningsskyldighet. Frågan är alltså – så länge betalaren aldrig avsåg att åta sig en annars inte existerande förpliktelse – om betalarens ageranden har bildat ett förklaringsmisstag och om mottagaren i så fall var i god tro om misstaget. Ett etablerat sätt att beskriva detta på är att frågan är om betalningen innefattade en uppgörelse. För det andra tar den avtalsrättsliga tillitsbedömningen, för det fall att mottagaren haft en fordran som överföringen i och för sig kunnat vara en betalning av, sikte på om betalaren gett mottagaren fog att tro att hen avsett att destinera betalningen till denna fordran. Det senare ledet blir framförallt utslagsgivande vid fall av tredjemansbetalning (se ovan under 4 angående mottagarens kvittningsmöjlighet när betalaren själv är mottagarens gäldenär).s. 445
7.Vad handlar då condictio indebiti-lärans tillitsgrundsats om, när tillits-temat inte kan vara huruvida betalningen innefattar en uppgörelse i den ovan angivna meningen? Förmodligen måste man uppfatta lärans tillitskriterium som en spegelbild av det centrala rekvisitet för återkravsrätt som gällde med ett ogiltighetsperspektiv på läran, det vill säga en spegelbild av skuldvillfarelse-rekvisitet. Avgörande bör således vara om mottagaren har varit i befogad villfarelse om att hen hade en existerande fordran som till storleken motsvarade minst det betalade beloppet. Cirkeln sluts.s. 445