1.och rättsfigurer kopplade till betalningens verkan 4.1 Inledning Som framgått av avgörandena refererade till ovan har bedömningarna av betalningens verkan utfallit på olika sätt. Några bedömningar framstår som tveksamma. I andra fall har parternas processföring påverkat utgången och lämnat en del att önska. Detta ska utforskas ytterligare i detta kapitel.s. 201
2.En gemensam nämnare i de refererade avgörandena är att en betalning sällan betraktats som en faktisk handling vilken som helst. Betalningen har i samtliga fall tillmäts någon form av betydelse, antingen avtalsrättsligt eller bevismässigt.s. 201
3.Beroende på omständigheterna kan, som vi har sett, en betalning utgöra en rättshandling med bindande verkan (en civilrättslig disposition). Har en betalning destinerats till en viss föregiven betalningsförpliktelse, såsom är fallet när betalning erläggs enligt en utställd faktura inom ramen för ett varaktigt avtalsförhållande, kan betalningen anses innefatta en ensidig avtalsrättshandling och därmed accept av att en sådan förpliktelse föreligger intill det betalade beloppet. Det kan anses gälla särskilt när betalaren granskat fakturan och dess underlag innan betalning erläggs. Som utvecklas nedan kan, även om betalaren inte åsyftade att i och med betalningen förmedla en rättshandling till mottagaren, omständigheterna var sådana att betalningsmottagaren hade fog för att tro att betalningen utgjorde en sådan. Följden blir då, att betalningen betraktas som en civilrättslig disposition trots att betalaren inte avsett ett sådant resultat. Strikt taget är det i sådant fall inte själva penningöverföringen som är det avgörande, utan den rättshandlingsvilja som ligger bakom betalningen enligt vad mottagaren med fog har anledning att uppfatta.s. 201
4.Om en betalning skulle innebära ett godkännande av exempelvis en faktura på sätt som nyss angetts, kan viljeförklaringen som betalningen utgör inte återkallas hur som helst enligt allmänna avtalsrättsliga regler. Översatt på beställaråterkrav kan alltså en beställare principiellt sett gå miste om sin rätt att invända mot begärt pris och kostnadsunderlaget efter att denne har betalat viss kostnad, förutsatt att omständigheterna ger stöd för att betalningen gett uttryck för en konkludent avtalsrättshandling (och, som kommer att utvecklas närmare nedan, förutsatt att betalningen inte skett med förbehåll eller anses overksam av någon anledning).s. 201
5.Om omständigheterna kring betalningen i det enskilda fallet inte ger stöd för bedömningen att betalningen utgör en rättshandling och betalaren (beställaren i det här fallet) hävdar att betalningen skett av misstag eller på felaktiga grunder, skulle läran om condictio indebiti kunna bli aktuell. Läran omnämndes men avfärdades i hovrättsfallet avseende Vattenfalls distanskostnader. När det kan anses motiverat att uppfatta en beställares betalning av upparbetade kostnader som en rättshandling samt förhållandet mellan avtalsrätten och läran om condictio indebiti är frågor som diskuteras närmare i avsnitt 4.2 nedan. Det finns därefter anledning att titta närmare på verkan av förbehåll (avsnitt 4.3), på förhållandet mellan passivitet och återkrav (avsnitt 4.4), på betydelsen av om återkrav grundas på avtalsbrott eller bestämmelser i lag (avsnitt 4.5) samt bevisbetydelsen av en underlåten reklamation mot en faktura samt bevisverkningar i övrigt till följd av gjorda betalningar (avsnitt 4.6). 4.2 Förhållandet mellan läran om condictio indebiti och det avtalsrättsliga systemet När en betalare anser att denne har betalat något av misstag eller annars gjort betalningen på felaktiga grunder och därför kräver att en gjord betalning ska gå åter förs tankarna osökt till läran om condictio indebiti. Denna lära tar sikte på betalningar som skett ”utan rättsgrund”. Läran innehåller en huvudregel, nämligen att betalningen i sådant fall ska gå åter, samt en motregel, som, om vissa undantag är uppfyllda, kan åberopas som försvar av mottagaren för att få behålla medlen. Motregelns tillämpning kräver enligt fast HD-praxis dels att mottagaren har haft befogad anledning att tro att denne hade rätt till de mottagna medlen, dels att mottagaren i fortsatt befogad god tro har inrättat sig efter detta. Utöver dessa krav gäller som förutsättning att det vid en övergripande intresseavvägning ska framstå som motiverat att betalaren ska förlora sin återkravsrätt.s. 202
6.Vissa författare har beskrivit läran om condictio indebiti och rättshandlingsläran i samband med misstagsbetalningar som ”två olika, delvis oförenliga och överlappande läror”. Förhållandet dem emellan har dock behandlats (och åtminstone delvis klarlagts) i ”Fastighetsmäklarens klientmedelskonto”, NJA 2023 s. 339. Där uttalade HD obiter dictum: 18. Principerna om condictio indebiti tar sikte på betalning utan rättsgrund. Utgångspunkten är att en sådan betalning föranleder en återbetalningsskyldighet för betalningsmottagaren, en skyldighet som mottagaren under vissa förutsättningar kan undgå. (Se ”Skattekontot I” NJA 2011 s. 739 p. 6–8, ”Tryckerimomsen” NJA 2015 s. 1072 p. 10–13 och ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074 p. 8 och 13.)s. 203
7.19. En betalning kan ha en avtalsrättslig grund, såsom när en gäldenär betalar sin borgenär, eller utgöra en disposition genom vilken betalaren frivilligt gör en betalning till mottagaren. I båda fallen finns det då en rättsgrund för betalningen och läran om condictio indebiti blir inte tillämplig. Så kan vara fallet även om själva betalningen berodde på ett misstag från betalarens sida. En förutsättning är då att mottagaren med hänsyn till omständigheterna hade anledning att uppfatta betalningen som en betalning med rättsgrund. Att mottagaren kände till att betalaren ifrågasatte sin betalningsskyldighet utesluter inte att betalningen kan anses ha rättsgrund. Exempelvis kan mottagaren av en betalning under en pågående tvist ha anledning att uppfatta betalningen som en provisorisk betalning i avvaktan på att tvisten blir avgjord. (Jfr ”Stångåstaden” NJA 1989 s. 224, Stefan Lindskog, Betalning, 3 uppl. 2022, s. 147–155, s. 816 och s. 942–944 samt Phillips Hult, Condictio indebiti, Festskrift tillägnad Vilhelm Lundstedt, 1947, s. 256 f.) I korthet var omständigheterna i ”Fastighetsmäklarens klientmedelskonto” att köparen K hade ingått avtal med säljaren S om förvärv av två fastigheter. Enligt depositionsavtal mellan S, K och den fastighetsmäklare M som förmedlade köpen skulle respektive handpenning deponeras på mäklarens klientmedelskonto, vilket skedde. Ungefär en månad innan tillträdesdagen meddelade K till M att K skulle föra över resterande del av köpeskillingen — 1 710 000 kr — till samma konto som handpenningarna (alltså M:s klientmedelskonto). Nio dagar innan tillträdet meddelade K till S att K begärde återgång av köpen. Kopia av meddelandet skickades till M:s postadress. Till följd av att K hade missat att annullera betalningsuppdraget hos banken kom medel om 1 710 000 kr ändå att överföras till klientmedelskontot hos M. K väckte talan mot M om återbetalning av de 1 710 000 kr och anförde att betalning skett av misstag. HD fann att K:s meddelande till M cirka en månad innan tillträdet innebar att K gav M i uppdrag att ta emot betalningarna och vidareförmedla dem till S. Då M inte hade uppfattat K:s begäran om återgång av köpen som en återkallelse av uppdraget att ta emot betalningarna av slutlikviderna fanns enligt HD en rättsgrund för betalningarna. HD uttalade att det från K:s perspektiv visserligen var ett misstag att betalningsuppdraget till banken aldrig annullerades och att betalningarna därför kom att ske. Eftersom betalningarna hade en rättsgrund, saknade därmed misstaget betydelse. En tillämpning av läran om condicitio indebiti aktualiserades enligt HD därmed inte.s. 203
8.Avgörandet får förstås på det sättet att K visserligen avsåg att, i och med meddelandet om återgång av köpet nio dagar innan tillträdet, med kopia till M, återkalla betalningsuppdraget till M som lämnats cirka en månad innan tillträdet. Trots det ansågs rättsgrunden, det vill säga betalningsuppdraget till M, alltjämt föreligga vid betalningstidpunkten till följd av att M ansågs ha befogad anledning att inte uppfatta återgångsmeddelandet som en återkallelse av betalningsombudsuppdraget, varvid M:s uppfattning av K:s vilja blev styrande enligt den avtalsrättsliga tillitsprincipen.s. 204
9.Av avgörandet följer att den avtalsrättsliga tillitsprincipen, dvs. frågan om betalningen utgör en bindande disposition, är turordnad framför prövningen av tillämpligheten av läran om condictio indebiti. Vi har därmed fått ett svar på frågan om förhållandet mellan avtalsrätten och läran om condictio indebiti, som även har bäring på återkrav i entreprenadsammanhang.s. 204
10.Den som mottar en betalning och anser sig ha rätt till den gör alltså klokt i att i första hand invända mot ett återkrav på grunden att betalningen utgjort en disposition. Det kan dock noteras att både den avtalsrättsliga tillitsbedömningen och läran om condictio indebiti innehåller ett godtroskrav. En relevant fråga är vad som skiljer kraven åt. Lindskog har i en passage i sitt betalningsverk anfört att godtroskravet inte torde skilja sig åt annat än att den goda tron enligt rättshandlingsprövningen enbart behöver föreligga vid mottagandet; efterföljande ond tro saknar i regel betydelse (re integra-bestämmelsen i 39 § avtalslagen), till skillnad från vad som är fallet vid condictio indebiti. Detta är visserligen en riktig observation, men godtroskravet i övrigt torde omöjligen kunna ta sikte på exakt samma sak — om så vore fallet, hade en prövning kunnat stanna efter godtrosbedömningen även enligt läran om condictio indebiti, som då hade varit redundant. Eftersom god tro emellertid endast är en nödvändig förutsättning, inte en tillräcklig sådan, för att läran om condictio indebiti ska kunna tillämpas, måste godtroskravet i läran avse något annat i jämförelse med en rättshandlingsprövning som går ut på att pröva om betalningen utgjort en disposition.s. 204
11.Unnersjö anser att den avtalsrättsliga tillitsbedömningen främst tar sikte på om betalaren genom betalningen gett mottagaren skäl att tro att betalaren vidtagit en ensidig disposition genom vilken betalaren åtagit sig betalningsskyldighet, eller, annorlunda uttryckt, om det funnits fog för att uppfatta betalningen som en uppgörelse. Avgörande för condictio indebiti-lärans tillitsgrundsats anser Unnersjö vara om mottagaren har varit i befogad villfarelse om att denne hade en existerande fordran som till storleken motsvarade minst det betalade beloppet. Vad denna skillnad mer exakt innebär framstår som något oklart. I båda fallen måste mottagaren med fog ha utgått från att han var berättigad till betalningen. Vad som skiljer godtroskraven åt är en fråga som förhoppningsvis kan klargöras av HD i ett kommande prejudikat. I dispositionsfallen och exemplet med betalning enligt faktura i ett varaktigt förhållande är förmodligen prövningen främst inriktad på om det funnits fog för att uppfatta betalningen som i någon mening slutlig och definitiv, medan det i ett klassiskt condictio indebiti-fall ofta torde handla om att avgöra huruvida det funnits fog för mottagarens uppfattning att betalaren varit betalningsskyldig (överhuvudtaget) gentemot mottagaren.s. 205
12.I målet avseende Vattenfalls distanskostnader uttalade hovrätten att Jämkrafts betalningar inte var ”misstagsbetalningar”. Genom denna bedömning avfärdade hovrätten tillämpligheten av läran om condictio indebiti på omständigheterna i målet. Bedömningen framstår som riktig, men en brist i domskälen är att hovrätten inte utvecklade sitt resonemang kring att Vattenfall hade haft fog för att uppfatta Jämtkrafts reservationslösa betalningar såsom slutliga och med accepterande av betalningsskyldighet avseende de betalda distanskostnaderna.s. 205
13.I regel torde en entreprenör som i ett kommersiellt avtal löpande och genom ett helt projekt mottar betalningar, utan att beställaren gör någon invändning mot fakturerade kostnadsposter, ha befogad anledning att utgå från att beställaren godkänner betalningskraven i bemärkelsen att betalningarna är definitiva, i synnerhet när beställaren innan betalning sker getts oinskränkt tillgång till kostnadsunderlaget och i samband med avtalsingåendet eller senare inte gjort förbehåll för betalningens verkan (se avsnitt 4.3 nedan). Om de invändningar som beställaren i en senare tvist framför till stöd för ett återkrav (såsom påstått otillräckligt kostnadsunderlag eller att arbetena varit kostsamma) har varit kända för beställaren eller varit möjliga att upptäcka och kunnat framföras när betalningarna erlades under entreprenadtiden, finns det goda skäl att anse att en återkravsrätt för beställaren såvitt avser betalda belopp a priori bör vara utesluten. Viljeförklaringarna som betalningarna under sådana förhållanden då bör anses ha utgjort kan inte återkallas, utan endast angripas enligt ogiltighetsgrunderna i 3 kap. avtalslagen, med följden att endast bluffakturor och dylikt kan bryta igenom den bindande effekten av gjorda dispositioner.s. 206
14.En särskild fråga är om det för avtalsbundenhet avseende en betalning räcker att mottagaren med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet har anledning att uppfatta betalningen som en avtalsrättshandling, eller om det också krävs att betalaren ska ha ”måst inse” mottagarens tillit härom. I ”Fastighetsmäklarens klientmedelskonto” uttalar HD att en betalning kan ha en rättsgrund även om betalningen beror på ett misstag från betalarens sida, under förutsättning att mottagaren med hänsyn till omständigheterna har anledning att uppfatta betalningen som en betalning med rättsgrund. Något insiktskrav avseende mottagarens uppfattning hos betalaren omnämndes inte.s. 206
15.Till saken hör dock att det i skrivande stund pågår en omfattande diskussion i rättsvetenskapen avseende frågan om svensk avtalsrätt, närmare bestämt den allmänna rättshandlingsläran, innehåller ett insiktskrav hos rättshandlingsavgivaren som förutsättning för bundenhet. Majoriteten av författare ställer sig nekande till detta, en uppfattning som undertecknad ansluter till. En måste-insikt hos betalaren torde inte krävas för att en betalning ska kunna anses utgöra en avtalsrättslig disposition. 4.3 Förbehåll och återkrav En part som avger en betalning och samtidigt inte vill att denna ska uppfattas vara bindande eller slutlig har möjlighet att antingen i ett avtal eller senast i samband med att betalning sker göra ett förbehåll som begränsar betalningens rätts(handlings)verkningar. Det rör sig i det senare fallet om en ensidig rättshandling. Typfallet är att gäldenären i samband med betalning uppger att han betalar under protest eller att betalningen har angetts ske à conto. Genom att kvalificera betalningen på detta sätt, omintetgörs i princip möjligheten för mottagaren att påstå att denne med fog haft anledning att uppfatta betalningen som en bindande disposition. Det kan ju mottagaren inte gärna hävda när han känner till att betalningen gjorts med förbehåll. I skiljedomen mellan Serneke och Riksbyggen (avsnitt 3.3) ogillades entreprenörens dispositionsinvändning avseende betalningarna med hänvisning till att det var utrett att beställaren betalat à conto.s. 206
16.Att betalningen sker à conto hindrar dock nödvändigtvis inte att andra avtalsrättsliga effekter kan uppstå genom fortlöpande betalningar i en entreprenad. Således är det inte alls otänkbart (eller särskilt orimligt) att beställarens betalningar kan få avtalsverkan i andra avseenden, såsom vad gäller den avtalade nivån på kostnadsunderlaget. Om beställaren löpande betalar entreprenörens självkostnader — förvisso à conto, men utan några konkreta invändningar eller anmärkningar mot underlaget eller sättet för beräkning — och därvid även har tillgång till kostnadsunderlaget, som ofta är fallet i större projekt, torde entreprenören efter en tid kunna anses ha fått fog för uppfattningen att beställaren accepterar entreprenörens sätt att redovisa självkostnaden. Detsamma kan anses gälla frågor om vilka typer av kostnader som är ersättningsgilla. Så utföll tingsrättens bedömning i målet som referats i avsnitt 3.1 ovan. Eftersom det är välkänt att det inom entreprenadrätten saknas en närmare reglering av vilken redovisning som krävs för att en kostnad i en entreprenad ska anses vara verifierad, och detta är en välkänd tvistefråga, ankommer det i första hand på de parter som träffar ett entreprenadavtal att reglera den saken, men om några närmare bestämmelser om detta inte intas i avtalet är det rimligt att partsbruket tillmäts stor betydelse vid tolkningen och bedömningen av vilken typ av redovisning som krävs.s. 207
17.Betalningar à conto hindrar heller inte att beställarens betalningar kan tillmätas bevisbetydelse, vilket utvecklas närmare nedan (se avsnitt 4.6).s. 208
18.Huruvida en betalning skett à conto eller inte kan vara en bevisfråga. Det bör åligga beställaren att visa att betalning skett med förbehåll. I likhet med vad hovrätten uttalade i målet refererat till i avsnitt 3.4 ovan bör, om avtalet inte innehåller något särskilt härom men i övrigt inkorporerar AB/ABT och därmed huvudregeln om prestations- och mängdbaserad fakturering, presumtionen vara att parterna inte avtalat om à conto-betalningar. 4.4 Passivitet och återkrav Hur lång tid som förflutit från betalningen till dess att återkrav framställs kan ha betydelse enligt såväl den avtalsrättsliga tillitsprincipen och rättshandlingsprövningen som vid en prövning enligt läran om condictio indebiti. I det förra fallet kan betalningen, i kombination med en viss tids passivitet, förstärka mottagares uppfattning att betalningen varit slutlig och inneburit en accept av kravet. I det senare fallet kan passiviteten vara en faktor att beakta vid ställningstagandet till om betalningsmottagaren med fog har anpassat sig till betalningen (inträttandekravet). Men härutöver kan passiviteten få ytterligare en verkan, nämligen vid en avtalsrättslig prövning av om misstagsbetalaren genom att dröja lång tid att framställa återkrav kan anses ha eftergivit sin rätt. Det är framförallt detta ”Svartöns pris” (NJA 2022 s. 3), som refereras till i hovrättsfallet avseende skäligheten av Mark & Byggs kostnader, handlar om.s. 208
19.Svartöns pris gällde i grund och botten ett återbetalningskrav från en konsument som hade anlitat ett bolag för renovering. Något fast pris för tjänsten hade inte avtalats. Konsumenten skulle istället betala ett skäligt pris enligt 36 § konsumenttjänstlagen. Efter att renoveringsarbetena utförts och konsumenten betalat bolagets enda faktura för arbetena (mars 2016) begärde konsumenten efter tre års tystnad (mars 2019) en specificering av fakturan och väckte därefter, efter cirka fyra år (februari 2020), talan mot bolaget och yrkade ersättning för den del av betalningen som enligt henne översteg skäligt pris 36 § konsumenttjänstlagen. Tingsrätten ställde tre frågor som hissades till HD: 1. Fanns det allmän reklamationsplikt för konsumenten beträffande prisets skälighet (jfr 47 § köplagen) då något avtalat pris inte förelåg och det därmed inte fanns någon avtalsavvikelse (och inte något påstående om kontraktsbrott) 2. Vilken — om någon — betydelse hade det att konsumenten hade reklamerat fakturan i anslutning till faktureringen år 2016, men endast avseende viss del av fakturan som avsåg en särskild underentreprenörs arbete samt 3. Vilken betydelse hade det att konsumenten hade betalat hela fakturan, efter nedsättning för den aktuella underentreprenörens arbete.s. 209
20.HD meddelade endast prövningstillstånd avseende fråga 1. HD kom fram till att det inte fanns en allmän reklamationsplikt beträffande prisets skälighet och att reklamationsregeln i 47 § köplagen inte kunde tillämpas analogt i konsumentfall, bl.a. med hänsyn till uttalanden i förarbeten till konsumentköplagen (om 47 § köplagen, se vidare avsnitt 4.6). Under rubrikerna ”Allmänna passivitetsgrundsatser” fortsatte dock HD sin prövning och gjorde uttalanden obiter dictum som strikt taget föll utom ramen för den fråga som fått prövningstillstånd. HD uttalade att det är en allmän förmögenhetsrättslig princip att en rättighet kan gå förlorad till följd av passivitet (p. 25), och exemplifierade detta med att det kan finnas en skyldighet att ge besked om att ett anspråk görs gällande när en part vet att den andra parten inrättar sig på visst sätt i förlitan på en rättslig bedömning som är felaktig (p. 26), när en part har gett motparten intrycket att parten eftergett sin rätt och när en part under mycket lång tid underlåtit att göra sin rätt gällande (p. 27). Under rubriken ”Passivitet och betalning av för högt belopp” (p. 28–31) omnämndes ett par avgöranden där HD prövat om den som betalat ett för högt belopp skulle anses ha rätt att få tillbaka det överskjutande beloppet när det hade gått en längre tid mellan betalningen och återkravet, med slutklämmen (p. 32) att rättsfallen gav vid handen att det kan finnas en skyldighet att framställa återkrav inom viss tid för att den rätten ska vara bibehållen. Avseende frågan inom vilken tid ett återkrav ska göras uttalade HD inget konkret utan angav att det beror på omständigheterna i det enskilda fallet men att, i konsumenttransaktioner, tiden kan utsträckas till avsevärt längre tid än vad som i regel är fallet vid en reklamationsskyldighet på grund av avtalsbrott.s. 209
21.Ett par kommentarer bör här tillfogas HD:s dom. När passiviteten ges verkan i form av eftergift handlar det i själva verket om ytterligare ett avtalsrättsligt dispositionsfall. Den första dispositionsprövningen avser huruvida betalningsmottagaren redan vid betalningstidpunkten har befogad anledning att tro att betalningen utgjort en rättshandling enligt vilken betalaren åtagit sig betalningsskyldighet. Den andra dispositionsprövningen avser huruvida betalningsmottagaren efter en viss längre tid har befogad anledning att tro att betalningen är definitiv och att motparten eftergett sin rätt. Rättshandlingen i det senare fallet utgörs inte endast av betalningen och omständigheterna kring den, utan bildas tillsammans med en längre tids passivitet.s. 210
22.Som Unnersjö konstaterat kan det uppstå en rättslig flerspårighet och svängdörrseffekt i återkravsmål om betalningsmottagaren i en tvist, tillsammans med de båda dispositionsargumenten, också och alternativt gör gällande att förutsättningar för condictio indebiti-lärans behållanderätt är uppfyllda. Turordningen kan då teoretiskt se ut på följande sätt. Först prövas om betalningsmottagaren vid betalningstidpunkten hade befogad anledning att tro att betalningen utgjorde en del i en rättshandling. Om så inte befinns vara fallet, och betalningen saknat rättsgrund hamnar vi i läran om condictio indebiti, varvid det ska prövas om betalningsmottagaren i god tro inrättat sig efter betalningen. Men om det gått en viss längre tid mellan betalningen och återkravet kan man vara tvungen att hoppa ur läran och tillbaka in i avtalsrätten för att bedöma om betalaren enligt den avtalsrättsliga tillitsgrundsatsen ändå gjort en disposition vid ett senare tillfälle genom att dröja med att framställa sitt återkrav (en bedömning som inte bara innefattar betalningen och omständigheterna kring den, som ingår som prövningsfaktorer enligt det första dispositionsfallet, utan där passiviteten som avtalsgrundande moment tillkommer och fäller avgörandet). Om inte heller den andra dispositionsprövningen leder till framgång, är vi åter tillbaka i läran om condicto indebiti om denna åberopats.s. 210
23.Huruvida HD:s praxis ger stöd för att det vid sidan om en avtalsrättslig bedömning om verkan av passivitet kan finnas ytterligare en objektiv passivitetsprincip som kan slå till efter viss tid oberoende av vad mottagaren fått för uppfattning till följd av passiviteten är oklart, men det skulle i så fall röra sig om ett potentiellt fjärde spår som kan behöva prickas av vid prövningen av ett återkrav. 4.5 Betydelsen av om återkrav grundas på avtalsrättslig grund respektive bestämmelse i lag I hovrättsfallet avseende Mark & Byggs kostnader (avsnitt 3.4), där beställarens grund för återkravet var att denne betalat mer än skäligt pris, uttalade hovrätten med hänvisning till ”Svartöns pris” att en betalning av en faktura som regel inte prekluderar en invändning mot prisets skälighet. Det kan diskuteras om detta är korrekt.s. 210
24.I ”Svartöns pris” hade tingsrätten som konstaterats ovan hissat tre frågor till HD. Förutom frågan om det fanns en reklamationsplikt beträffade prisets skälighet, hade tingsrätten frågat vilken — om någon — betydelse det hade att konsumenten reklamerat fakturan i anslutning till faktureringen, avseende viss del av fakturan som avsåg en särskild underentreprenörs arbete, samt vilken betydelse det hade att konsumenten hade betalat hela fakturan efter nedsättning för den del som reklamationen handlade om. Som förklarats ovan meddelade inte HD prövningstillstånd avseende dessa frågor (!)s. 211
25.Det går dock att läsa HD:s avgörande på det sättet som hovrätten tycks ha gjort i målet avseende Mark & Byggs kostnader, dvs. att HD indirekt tog ställning till tingsrättens formellt sett obesvarade frågor om vilken betydelse reklamationen och betalningen hade, nämligen att dessa faktorer inte hade någon betydelse alls. Genom det sätt på vilket HD besvarade den första frågan (ingen reklamationsplikt), utan annat tillägg än att återkravet kan gå förlorat efter viss tids passivitet, kan HD anses ha gett uttryck för att en betalning av en faktura som regel inte prekluderar rätten till återkrav om detta baserar sig på rättsgrunden prisets skälighet enligt en direkt tillämplig lagbestämmelse. Annorlunda uttryckt skulle en betalningsmottagare då aldrig kunna ha fog för uppfattningen att betalaren genom betalningen avsett att åstadkomma en definitiv betalning i bemärkelsen att det finns befogad anledning att utgå från betalaren inte senare skulle komma med en invändning baserad på en rätt som följer av lag. En sådan slutsats går dock emot tidigare återkravspraxis från HD och framstår som alltför kategorisk. I ”Svartöns pris” torde näringsidkaren mycket väl ha kunnat utgått ifrån att konsumentens betalning föregåtts av någon form av övervägande av prisets skälighet, särskilt som konsumenten varit uppmärksam i övrigt och reklamerat fakturan specifikt såvitt avsåg en av underentreprenörerna som anlitats för arbetet. Det framstår vid en läsning av HD:s beslut som oklart om byggbolaget i målet hade gjort gällande att redan betalningen bildat en disposition (så synes inte ha varit fallet), men oavsett detta hade HD med fördel kunnat lämna ett par principiella uttalanden om betalningens eventuella dispositonsverkan vid betalningstillfället (den första rättshandlingsprövningen) obiter dictum i pedagogiskt syfte i ljuset inte minst av tingsrättens två första frågor (och särskilt som HD tog sig friheten att gå utöver frågan som fått PT i passivitetshänseenden).s. 211
26.Huruvida ett återkrav grundas på avtalsrättslig grund eller bestämmelse i lag torde däremot kunna få betydelse i reklamationshänseende. I entreprenadsammanhang är beställarens typiska grunder för yrkanden om återbetalning av erlagda betalningar, dvs. bristande underlag enligt AB 04 kap. 6 § 9 eller att entreprenören inte uppfyllt omsorgsförpliktelsen i kap. 6 § 10 p. 1, hänförliga till själva självkostnadsprincipen och vad som följer av parternas avtal enligt denna princip. Vad som i praktiken görs gällande torde alltså i realiteten vara påståenden om kontraktsbrott på entreprenörens sida; antingen på så vis att entreprenören brutit mot parternas avtal vad gäller redovisningen eller att entreprenören brutit mot parternas avtal genom att inte agera omsorgsfullt. Det är förvånande att det inte i något av fallen refererade till ovan från entreprenörshåll framställts invändning om utebliven eller för sen avtalsbrottsreklamation.s. 212
27.I ”Svartöns pris” uttalar HD att den typiska formen av reklamationsplikt är den som uppstår då en förfördelad part vill göra gällande ett avtalsbrott. HD konstaterade att rättsföljden av sen reklamation i dessa sammanhang ”ofta” är att rätten att åberopa avtalsbrottet prekluderas eller att vissa påföljder går förlorade (p. 10). En invändning om för sen reklamation i den mån beställaren lägger avtalsbrott till grund för ett återkrav borde vara förstahandsinvändningen från en entreprenör i återkravsmål och prövningsordningsmässigt bör då den komma före invändningar om att betalningen utgjort en disposition. 4.6 Bevisbetydelse av en underlåten reklamation av en faktura samt bevisverkan i övrigt till följd av gjorda betalningar 47 § köplagen innehåller en bevisregel vid underlåten reklamation mot en faktura. Reklamationsinstitutet enligt 47 § köplagen är något annat än den reklamationsprincip avseende avtalsbrott som diskuterats i föregående avsnitt.s. 212
28.Enligt ”Svartöns Pris” är regeln i 47 § köplagen inte tillämplig analogt i konsumentfall. Den torde däremot anses tillämplig analogt i kommersiella fall. Bestämmelsen, som fått en något olycklig formulering, föreskriver att en köpare, som tagit emot en faktura, som huvudregel är ”bunden” av det pris som anges i fakturan om köparen inte inom skälig tid meddelar säljaren att priset inte godtas, om ett lägre pris följer av avtalet eller om det fordrade beloppet är oskäligt. Syftet med bestämmelsen är att reglera den bevisrättsliga rättsverkan av att köparen inte i tid reklamerar mot fakturapriset. Det pris som anges i fakturan behöver vid utebliven reklamation inte betalas om ett lägre pris följer av avtalet eller om det fordrade beloppet är oskäligt. En underlåten invändning mot priset leder alltså inte till bundenhet till det begärda priset, men köparen måste som huvudregel i den situationen bevisa att ett lägre pris följer av avtalet.s. 212
29.I skiljedomen mellan Serneke och Riksbyggen fann skiljenämnden att Riksbyggens möjlighet att granska underlaget för de kostnader som hade betalats medförde en bevisbetydelse i tvisten på så sätt att kostnaderna fick anses verifierade om inte särskilda skäl talade däremot. Att betalningarna skett à conto saknade därvid betydelse. Samma slutsats hade också kunnat nås genom att tillämpa 47 § köplagen på Riksbyggens reklamationslösa betalningar. Man kan också uttrycka det som så att en hänvisning till 47 § köplagen hade utgjort ytterligare stöd för den bevisrättsliga effekt som nämnden ansåg att beställarens underlåtenhet förde med sig.s. 213