Insolvens — ett ansikte med skiftande mimik (Del 1 av 3)4 hänvisningar
- Jfr vad Högsta domstolen i punkten 15 och 16 i skälen till NJA 2019 s. 119 säger om att en insolvensbedömning består av två moment. Det jag här vill lyfta fram — vilket också framgår av fallet från Högsta domstolen — är att båda dessa moment alltid måste prövas — och att dessa båda moment inte heller är klart åtskiljbara.
- Egentligen är den första meningen i punkten 4 i Högsta domstolens skäl i NJA 2013 s. 822 (se också NJA 2019 s. 119 punkten 15) en uttömmande beskrivning i det att det där sägs att ”obeståndsbedömningen är framåtblickande och innefattar en prognos”. Det finns strängt inget att tillägga eller modifiera för vissa fall. Detta rimmar också mycket väl med vad som i NJA 2019 s. 119 sägs om de ”två steg” insolvensbedömningen består av.
- Det är med andra ord en eventuell framtida oförmåga som ska vara ihållande. Bedömningen ska alltså vara inriktad på om gäldenären över tid är oförmögen att löpande betala förfallna skulder. Av betydelse är att tillfällig likviditet under perioden inte hindrar insolvens. I NJA 2019 s. 119 uttalar Högsta domstolen (punkten 15 i skälen) att en insolvensbedömning består av två moment; 1) oförmåga att löpande betala skulder och 2) oförmågans varaktighet (inte endast tillfällig). Det är dessa två moment som sammanslagna utgör ett krav på under en period ihållande oförmåga, dvs. insolvens. Eftersom det i rättsfallet var frågan om ett överklagat konkursbeslut hade gäldenären redan i ursprungsläget bevisbördan för att han var solvent (se punkten 13 i skälen). Med inriktning på statusen av hans ekonomi (tillgångar och värdering av tillgångar) lades bevisbördan på gäldenären även för dessa — i förhållande till insolvenskriteriet — underordnade omständigheter, vilket Högsta domstolen alltså gjorde, men inte uttalade explicit. Gäldenären lyckades inte styrka att han över tid hade omedelbart för betalning tillgängliga tillgångar som översteg hans skulder. Han hade med andra ord inte visat att det finns omständigheter som innebär att hans oförmåga var endast tillfällig. Och därför inte heller att han var solvent. De uttalanden och bedömningar som sålunda redovisades i rättsfallet speglar mycket väl vad som allmänt anses gälla. Jag ska här endast kommentera en mindre detalj. Högsta domstolen uttalar nämligen gällande ”tillfällighetsfrågan” (punkten 16 i skälen) att det ska göras en prognos över om det med tillräcklig grad av säkerhet kan sägas att gäldenärens ekonomi har så förbättrats att han eller hon kommer att kunna betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning. Jag kan förbehållslöst instämma i det uttalandet. Och jag vill till och med lyfta fram det, eftersom det i andra sammanhang ibland sägs att en gäldenär ska visa att ett ekonomiskt tillskott en viss dag har ”hävt” en tidigare insolvens och tidigare oförmåga så att säga inte får beaktas längre. Det förra är helt korrekt. Det andra måste vara ett felaktigt synsätt. Ett ekonomiskt tillskott måste — för att vara ”insolvenshävande” — innebära att gäldenären relativt ihållande har återställt sin betalningsförmåga (annars är det bara ”illikviditetshävande”). Och det är just det som Högsta domstolen uttalar i det aktuella fallet; nämligen att förbättringen av ekonomin innebär att betalningsförmågan är ihållande återställd, trots (och alltså med beaktande av) den tidigare oförmågan. I så fall är det riktigt att säga att insolvensen har hävts, men det är inte på det viset att historiska fakta ”suddas ut” vid den bedömningen.