1.EU-domstolens i avsnitt 9 ovan beskrivna dom den 6 februari 2019 i saken NK v. Fortis (mål C-535/17), där domstolen fastställde att en konkursförvaltares inom ramen för insolvensförfarandet väckta utomobligatoriska skadeståndstalan faller inom Bryssel I-förordningens tilllämpningsområde, betyder automatiskt att talan inte omfattas av insolvensförordningen nr 2015/848. Domen är av betydelse också för tolkning av insolvensförordningens artikel 6.s. 982
2.En besläktad frågeställning besvarades av EU-domstolen den 18 september 2019 i saken Skarb Panstwa v. Riel (mål C-47/18), där en särskild talan om fastställelse av en bestridd fordran för registrering i ett österrikiskt huvudinsolvensförfarande ansågs omfattad av insolvensförordningen nr 1346/2000 snarare än av Bryssel Ia-förordningen nr 1215/2012. EU-domstolen konstaterade att talan inte grundade sig på allmänna privaträttsliga regler utan på undantagsregler som är specifika för insolvensförfaranden och att den hade ett nära samband med insolvensförfarandet. Detta medförde bl.a. att Bryssel Ia-förordningens artikel 29(1) avseende litispendens inte var tillämplig på dylik talan. En annan fråga som aktualiserades i målet gällde artikel 41(1) i 2000 års insolvensförordning, motsvarande artiklarna 55(2)(b) och 55(4) i den nya insolvensförordningen nr 2015/848, som uppställer vissa krav på innehållet i borgenärs anmälan av fordran, bl.a. datum för fordrans uppkomst. EU-domstolen erinrade om förordningens artikel 4(2)(j), motsvarande artikel 7(2)(h) i den nya förordningen, enligt vilken det är lagen i inledningsstaten (konkurslandet) som bestämmer hur fordringar ska anmälas, styrkas och godtas, och kom fram till att en borgenär får anmäla sin fordran utan att därvid rent formellt ange datum för fordrans uppkomst, när det enligt lagen i inledningsstaten inte uppställs något krav på att detta datum ska anges och när detta datum utan större svårigheter kan härledas från annat underlag som avses i artikel 41. — EU-domstolens tolkning av artikel 41 som innehållande endast anvisningar som får underskridas synes mindre förenlig med artikelns ordalydelse.s. 982
3.Fastställelse av den plats där gäldenärens huvudsakliga intressen befinner sig (s.k. COMI) prövades av EU-domstolen den 16 juli 2020 i saken MH v. Novo Banco (mål C-253/19). Denna plats grundar enligt artikel 3(1) insolvensförordningen 2015/848 domstolslandets behörighet att inleda ett huvudinsolvensförfarande och definieras där som den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen på ett sätt som kan fastställas av tredje man. För privatpersoner innehåller artikeln en presumtion, enligt vilken en persons hemvist utgör dennas COMI om inte annat visas. Ett äkta par bosatt i England har vid portugisisk domstol ansökt om att ett insolvensförfarande skulle inledas avseende dem. Paret menade att deras COMI befann sig i Portugal, där den enda fasta egendom som de ägde var belägen och där samtliga transaktioner som lett till deras insolvens hade ägt rum. Enligt EU-domstolen motsvarar en persons hemvist med stor sannolikhet platsen där personen förvaltar sina ekonomiska intressen och uppbär och förbrukar större delen av sina inkomster eller där större delen av personens tillgångar finns. Enligt EU-domstolen ankommer det på den nationella domstolen att beakta gäldenärens samtliga objektiva och för tredje man fastställbara omständigheter. Att gäldenärens enda fasta egendom befinner sig utanför hemvistlandet räcker i sig inte för att bryta presumtionen.s. 983
4.EU-domstolens dom den 21 november 2019 i saken CeDe v. KAN (mål C-198/18) avsåg frågan, som den har uppfattats av EU-domstolen, om huruvida artikel 4 i EU:s insolvensförordning nr 1346/2000 (motsvarande artikel 7 i den nya insolvensförordningen nr 2015/848) var tillämplig på en polsk konkursförvaltares talan mot ett bolag i Sverige angående betalning för varor som levererats enligt ett avtal som ingåtts innan konkursutbrottet. Det svenska företaget gjorde gällande att det hade en motfordran som översteg det yrkade beloppet och att fordringarna skulle kvittas. Enligt artikel 4 regleras konkursförfarandet och dess verkningar, inklusive förutsättningarna för kvittning, i princip av lagen i konkursmedlemsstaten. EU-domstolen kom dock fram till att artikel 4 inte var tillämplig, bl.a. med motiveringen att den omständigheten att talan väckts av en konkursförvaltare inte är avgörande för bedömningen av huruvida den omfattas av begreppet ”insolvensförfarandet och dess verkningar”. En talan som den aktuella kan nämligen väckas utan att det finns någon som helst koppling till ett insolvensförfarande. — Domstolens ställningstagande innebär att kvittningsfrågan i det aktuella fallet avgörs av avtalsstatutet (se närmare i avsnitt 7 ovan om NJA 2020 s. 485). Skulle målet ha handlat om speciella restriktioner avseende kvittning i konkurs hade dessa däremot avgjorts av konkurslandets lag.s. 983
5.EU-domstolens dom den 4 december 2019 i saken UB v. VA (mål C-493/18) rörde återvinningsbehörighet enligt insolvensförordning nr 1346/2000, men är av betydelse också för tolkning av den nya insolvensförordningen nr 2015/848. Jurisdiktionsregeln i den äldre förordningens artikel 3, som den redan tidigare tolkats av EUdomstolen, åsyftar icke blott behörighet att inleda ett insolvensförfarande utan ger också exklusiv behörighet att inleda andra förfaranden som är direkt hänförliga till insolvensförfarandet och har ett nära samband därmed, exempelvis ett återvinningsförfarande (i den nya förordningen framgår detta uttryckligen av artikel 6). En gäldenär, som ägde fast egendom i Frankrike, pantsatte och sedan sålde denna till sin syster respektive hennes bolag. Efter att gäldenären med tilllämpning av 2000 års insolvensförordning försatts i konkurs i Storbritannien utverkade konkursförvaltaren brittisk domstols bemyndigande att väcka talan vid franska domstolar för att få det fastställt att överlåtelsen och pantsättningen saknade sakrättsligt skydd i förhållande till konkursboet. Konkursförvaltarens talan i Frankrike var framgångsrik, men beslutet överklagades med motivering att det bara var konkurslandets (dvs. brittiska) domstolar som ägt behörighet att pröva den. Konkursförvaltaren gjorde dock gällande att de franska domstolarnas behörighet kunde grundas på den brittiska domstolens bemyndigande, vilket enligt hans uppfattning fick erkännas i Frankrike. Han hänvisade härvid till förordningens artikel 25(1) (motsvarande artikel 32 i den nya insolvensförordningen), enligt vilken beslut som är direkt hänförliga till konkursförfarandet och har nära samband härmed ska erkännas utan krav på ytterligare formaliteter. EUdomstolen slog fast att konkursförvaltarens talan var av sådan natur att den föll inom konkurslandets exklusiva behörighet och att de exklusivt behöriga brittiska domstolarnas bemyndigande för konkursförvaltaren att väcka talan i Frankrike inte gav franska domstolar domsrätt. Beträffande artikel 25(1) uttalade EU-domstolen att den inför ett förenklat system för erkännande och verkställighet av beslut, men utgör inte en mekanism för att ge internationell behörighet åt en annan domstol än den som är exklusivt behörig enligt artikel 3(1).s. 983
6.I NJA 2019 s. 119 hade en gäldenär överklagat underinstansernas beslut, varigenom han försatts i konkurs, med motiveringen att han inte var insolvent. Av intresse för denna rättsfallsöversikt är att han bl.a. åberopade att han höll på att sälja sina lägenheter i Spanien och att försäljningslikviden inom kort skulle finnas disponibel för betalning av skulderna. Högsta domstolen förklarade, med hänvisning till insolvenskriterierna i 1 kap. 2 § konkurslagen, att värdet av gäldenärens egendom i utlandet ska beaktas vid insolvensprövningen under förutsättning att gäldenären kan visa att egendomen har ett värde som kommer att finnas disponibelt för betalning av skulderna inom en nära överblickbar framtid. I det aktuella fallet ansåg HD att denna förutsättning var uppfylld, men konkursbeslutet upphävdes ändå inte eftersom försäljningslikviden tillsammans med övriga tillgängliga medel inte skulle räcka för betalning av gäldenärens skulder. — HD:s formulering betyder att utomlands befintliga tillgångar inte ska beaktas vid insolvensprövningen om de inte är och inte heller förväntas inom kort bli tillgängliga för fordringsägarna, t.ex. därför att de blockeras av utländska valutabestämmelser eller att de på grund av gäldenärens bristande samarbetsvilja befinner sig utanför den konkurssökande fordringsägarens räckhåll (det sista kan aktualiseras bl.a. om konkursansökan avser svenska skatteskulder och tillgångarna befinner sig i ett land som inte medverkar till indrivning av utländska skatter).s. 984