Rättsfall
NJA 2017 s. 9
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2017 s. 9
BibTeX
@misc{nja-2017-s-9,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2017 s. 9}},
year = {2017},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
41 hänvisningar i 13 artiklar · 41 stycken/fotnoter
Enligt vilka principer bestäms ersättning enligt 15 § epizootilagen? Särskilt om ersättning för annat än döda djur10 hänvisningar
- Se Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada, 2 uppl., 2019, s. 21 ff., med vidare hänvisningar. Från rättspraxis kan hänvisning göras till NJA 2017 s. 9 (särskilt punkt 48 i Högsta domstolens dom). 582Marcus RadetzkiJT 2023–24
- Se NJA 2017 s. 9 (särskilt punkt 56 i Högsta domstolens dom). Hänvisning kan även göras till exempelvis NJA 2000 s. 325 (där Högsta domstolen under åberopande av grunderna för 35 kap. 5 § RB gjorde en skälighetsuppskattning av hur många TV-abonnemang ett bolag hade kunnat sälja om skadevållaren inte hade sålt så kallade piratkort, som till en mycket låg kostnad gav tillgång till de ifrågavarande kanalerna).
- Jfr Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada, 3 uppl., Stockholm, 2019, s. 195 ff. samt från rättspraxis, NJA 2017 s. 9 (punkt 27 och 29 i Högsta domstolens dom) och NJA 2017 s. 371 (punkt 9 och 13 i Högsta domstolens dom) (samtliga med sikte på förhållandet mellan regeln om jämkning på grund av den skadelidandes medverkan i 6 kap. 1 § SkL på ena sidan och den skadelidandes skadebegränsningsplikt på den andra).
- Se t.ex. NJA 2017 s. 9 (Multitotal), 70 § 1 st. KöpL, 50 a § KtjL, 8:1 KKL (42 § KköpL) och vi- dare Ramberg, Jan & Herre, Johnny (2022). Allmän köprätt, s. 246 och Herre, Johnny (1996). Ersättningar i köprätten, s. 545 ff., Hellner-Hager-Persson (2020). Speciell avtalsrätt II: Kon- traktsrätt. Andra häftet. Allmänna ämnen, s. 239 f., Hagstrøm, Viggo m.fl. (2021). Obligasjons- rett, s. 609 ff.
- 452, 458, 461, 466, 493 NJA 2014 s. 877 (Processbolaget) 61, 118 NJA 2014 s. 978 375 NJA 2015 s. 512 (Stilo-fåtöljen) 61 NJA 2015 s. 899 131, 403 NJA 2015 s. 1040 (De enstegstätade fasaderna II) 78, 154, 394 NJA 2016 s. 237 (Bostadsrättslokalen) 80, 201, 383 NJA 2016 s. 563 (Potatisetanolen) 210 NJA 2016 s. 900 84, 210 NJA 2017 s. 9 (Multitotal) 89 NJA 2017 s. 113 (Den övertagna överlåtelsebesiktningen) 126, 185, 196, 288, 406 NJA 2017 s. 226 (Avräkningsavtalet) 25, 131 NJA 2017 s. 371 (Den oförsäkrade båten) 24 NJA 2017 s. 824 (Kommunens oriktiga upplysning) 81, 387 NJA 2017 s. 1053 (Det utlånade kontot) 103, 105, 106 NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften) 58 NJA 2018 s. 301 (NSAB-försäkringen) 45, 62, 65, 431, 449 NJA 2018 s. 475 (Dricksvattnet) 179, 180, 223, 285 NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören) 451 NJA 2018 s. 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) 45, 188 NJA 2019 s. 94 (Gamla vägen) 80, 131, 201, 356, 382, 383, 387 NJA 2019 s. 845 (Porschen och pantavtalet) 286 NJA 2019 s. 866 (Branddammen på Malmö flygplats) 127, 130, 160, 163, 184, 185,
- I ”Gripenhus” NJA 2016 s. 1011 uttalade sig HD också om beviskravet i fråga om prisets skälighet. Det angavs där att det saknas skäl att ange en annan utgångspunkt än att vad som gäller för tvistemål i allmänhet ska tillämpas, dvs. att den som har bevisbördan har att ”styrka eller visa att en viss omständighet föreligger”. Här kan jämföras med ett antal tidigare avgöranden där motsvarande uttalanden har gjorts, t.ex. i ”Den skadade dörren” NJA 2013 s. 524, rörande ett konsumentköp och frågan om felet fanns vid avlämnandet, där HD — med hänvisning till viss juridisk litteratur — angav att utgångspunkten i ”dispositiva tvistemål får anses vara att den som har bevisbördan har att ’visa’ eller ’styrka’ att en viss omständighet föreligger”. Här kan också jämföras med NJA 2015 s. 233 om ett konsumentköp av en båt där uttalandet tog sikte på kraven på bevisning för åberopade fel i varan. Här angav HD, utöver vad som nu sagts, samtidigt att beviskravet för fel i vissa fall måste nyanseras med hänsyn till möjligheten att säkra bevisning och vad som kan förväntas av parterna i detta hänseende, liksom till hänsynen av att beviskravet inte lägger hinder i vägen för förverkligandet av den materiella rättsregelns ändamål. Också i ”Multitotal” NJA 2017 s. 9 uttalade sig HD i frågan om beviskravet. Här gällde dock frågan om beviskravet för den skada en part lidit. Här angavs att beviskravet kan variera från att ”skadan ska vara styrkt eller visad till att det är sannolikt eller antagligt att skadan är av viss storlek”. 2.3.4 Kvalitet som ska presteras I 12 kap. 16 § JB regleras vilka rättigheter hyresgästen har om hinder eller men på annat sätt uppstår i nyttjanderätten utan hyresgästens vållande. I ”Entré Malmö” NJA 2019 s. 445 hade HD bl.a. att avgöra om men i nyttjanderätten hade förelegat. HD uttalade här att regleringen är i betydande utsträckning baserad på allmänna obligationsrättsliga principer, vilka bl.a. kommer till uttryck också i KöpL, varför vägledning vid prövningen om det finns en brist ofta kan hämtas från dessa principer. Det innebär bl.a. att en lägenhet, t.ex. en lokal, och det som behövs för lokalens nyttjande ska kunna användas för det avsedda ändamålet. Enligt HD innebär detta att hinder eller men kan föreligga redan vid en inskränkning i möjligheten att bedriva verksamheten på det sätt som följer av avtalet eller om verksamheten försvåras. Som påpekas av domstolen gäller ansvaret inte bara det inre skicket utan också utifrån kommande hinder eller men, t.ex. buller m.m. från grannar och brister i tillgången till andra ytor i eller utanför byggnaden, såsom trappor, portar, förråd och gemensamma utrymmen.
- Vid lokalhyra ska typiskt sett hänsyn tas till effekterna för den verksamhetstyp som inom ramen för det avsedda ändamålet bedrivs i lokalen. Det har därför betydelse om den typiska nyttan med lokalen har påverkats negativt, t.ex. genom att en störning medför att hyresgästen tvingas inskränka eller på annat sätt ändra sin verksamhet. Uppgifter om hyresnedsättning för andra hyresgäster i liknande situationer kan därför, som påpekades av HD i 2019 års avgörande, belysa frågan om vad som är en skälig nedsättning. När lokalen används för affärsverksamhet, och omständigheten får en negativ inverkan på lokalens funktionalitet, kan uppgifter om rörelsens resultat före och under bristens förekomst vara av intresse för att visa bristens inverkan på möjligheterna att nyttja lokalen på avsett vis. Också hyresgästens budget för den aktuella perioden kan vara relevant i den utsträckning den utvisar hyresgästens ekonomiska planering för en ostörd verksamhet (jfr ”Entré Malmö” NJA 2019 s. 445 med hänvisning till ”Multitotal” NJA 2017 s. 9 p. 82–85). I vissa fall kan bestämningen av nedsättningen vara förhållandevis enkel. Det gäller t.ex. när nyttjanderättens värde är kopplat just till lokalens yta och hindret består i att hyresgästen inte har tillgång till en viss yta. Då kan hyresnedsättningen ofta direkt bestämmas utifrån en jämförelse med lokalens hela yta.
- I ”Multitotal” NJA 2017 s. 9 hade ett företag i ett interimistiskt förbud förbjudits att använda visst kännetecken i marknadsföring och försäljning av en vara. Förbudet kom att gälla under nästan fyra år. En fråga i målet var om den sökande parten hade ett skadeståndsansvar för att svaranden inte kunnat marknadsföra och sälja produkter under det avsedda varumärket och i så fall vilken grund för skadeståndsskyldighet som skulle föreligga för ett sådant ansvar. HD slog här fast att regleringen i 3 kap. 22 § UB, analogiskt och direktivkonformt tillämpad, utgjorde den rättsliga grunden för skadeståndsansvaret i ett fall där ett interimistiskt vitesförbud upphört till följd av att sökanden inte haft ett berättigat anspråk. Sökanden hade därför ett ”rent strikt skadeståndsansvar, dvs. ett ansvar oberoende av vårdslöshet, för all skada — alltså även för ren förmögenhetsskada inbegripet utebliven vinst — som orsakas svaranden”. Ansvarsperioden ansågs omfatta tiden från det att det interimistiska vitesförbudet kommunicerats med svaranden till dess förbudet upphävdes, alldeles oavsett att förbudet då inte fått laga kraft. För skadeståndsansvaret skulle allmänna skadeståndsrättsliga principer tillämpas. 4.5.1.3 Ansvar för kontraktsmedhjälpare I ”NSAB-försäkringen” NJA 2018 s. 301 hade hyresgästen åtagit sig att för egen räkning lagra varor (pappersrullar) för annan enligt ett avtal om lagring där NSAB 2000 gällde (Nordiskt Speditörsförbunds Allmänna Bestämmelser) och ordnat lagringen i en lokal som hyrdes ut i befintligt skick av en hyresvärd. Till följd av vattenläckage i lokalens sprinklersystem hade pappersrullarna skadats. En fråga i målet var om hyresvärden ansvarade för eventuella underleverantörers underlåtenhet att utföra sitt uppdrag på rätt sätt och om hyresvärden var att betrakta som kontraktsmedhjälpare till hyresgästen.
- Se även NJA 2017 s. 9 (2.6 nedan) angående skadestånd på grund av ett upphävt intermistiskt beslut om varumärke. 1.4 Ren förmögenhetsskada Enligt en välkänd huvudregel i svensk rätt ersätts inte ren förmögenhetsskada utanför kontraktsförhållanden, såvida den inte orsakats av brott (se 2 kap. 1 och 2 §§ SkL). Undantagen blir emellertid fler och fler. I associationsrättsliga sammanhang brukar det vara lättare att få skadestånd i sådana fall. I NJA 2017 s.1011 lyckades dock inte detta. Målet gällde skadeståndskrav med stöd av 29 kap. 2 § aktiebolagslagen som styrelseledamöter i ett aktiebolag framställde mot en revisor; denne påstods genom oaktsam revision ha orsakat att ledamöterna ådragit sig medansvar enligt reglerna om kapitalbrist i lagens 25 kap. HD:s alla ledamöter ogillade talan; en majoritet av tre justitieråd ansåg i princip en revisor inte kunna bli skadeståndsansvarig mot en styrelseledamot med eget ansvar för redovisningen; skyddssyftet bakom revisionsreglerna åberopades. Tänkbara undantag från ansvarsfriheten förelåg inte i målet. Två ledamöter ansåg en revisor över huvud taget inte kunna göras ansvarig mot en styrelseledamot med stöd av 29 kap. 2 §.
- Se även NJA 2017 s. 9, om skada genom interimistiskt förbud (2.6 nedan). 1.5 Kränkning Frågan om en kränkning kunde medföra skadeståndsansvar enligt skollagen bedömdes i NJA 2016 s. 596. En lärare gav en bråkig sjuårig elev, som spottat saliv på hennes ansikte, spontant en örfil med öppen hand men bad i nära anslutning till detta om ursäkt. Frågan i målet var om den kränkning som ostridigt förelåg var ringa och därför enligt 6 kap. 12 § skollagen inte skulle grunda skadestånd. HD:s majoritet ansåg dock kommunen ansvarig för lärarens handlande; utdelande av slaget var en inte obetydlig kränkning av elevens integritet och ett klart överskridande av vad lärarens tillsynsplikt tillät. Skadeståndet bestämdes till 5 000 kr. Två skiljaktiga ledamöter ansåg kränkningen ringa, bl.a. under hänvisning till att läraren genast handlade på ett ångerfullt och adekvat sätt som var ägnat att ge eleven betydande upprättelse. — Majoritetens inställning synes sträng; har det väl förekommit en örfil är det tydligen inte mycket som kan fria från skadestånd.
- NJA 2017 s. 9 har en intetsägande referatrubrik, som bara talar om beräkning av ersättning för utebliven vinst, men är ett mycket innehållsrikt rättsfall; det har omnämnts flera gånger i det föregående. Avgörandet gällde skadeståndets bestämmande i en immaterialrättslig tvist, där bolaget P fick till stånd ett interimistiskt förbud för bolaget C att använda visst varumärke för kosttillskott. Förbudet kom efter fyra år att upphävas, sedan P:s förbudstalan ogillats. Tvisten rörde C:s skadeståndstalan mot P för utebliven vinst till följd av förbudet. Frågan var till en början vad en sådan talan kunde grunda sig på. HD tillämpade här analogt bestämmelsen i 3 kap. 22 § UB om strikt skadeståndsansvar mot svaranden bl.a. för ren förmögenhetsskada när en exekutionstitel upphävs och påbörjad verkställighet inställs — alltså inte varumärkeslagens regel om skadestånd vid varumärkesintrång (8 kap. 4 §) med dess hänvisning till en skälighetsbedömning. I stället skulle allmänna skadeståndsrättsliga principer gälla för skadeståndets storlek, bl.a. om den skadelidandes skyldighet att begränsa sin skada. Denna princip, som är lagfäst för vissa avtalstyper (t.ex. 70 § 1 st. köplagen) men gäller även utom kontraktsförhållanden, ägnas en utförlig analys i domen. Principen sägs skilja sig från den närliggande regeln om jämkning på grund av skadelidandes medvållande (6 kap. 1 § SkL) bl.a. genom att nedsättning av skadeståndet inte sker med beaktande av skulden på ömse sidor utan genom en beräkning av hur stor skada som kunnat undvikas om den skadelidande vidtagit skäliga åtgärder för begränsning av skadan. Sålunda skulle, efter vad HD framhåller, det inte spela någon roll om uppsåt eller bara ringa oaktsamhet förelegat på skadevållarens sida. Det skulle alltså saknas utrymme för den skälighetsbedömning med hänsyn till skuldgraden och omständigheterna i övrigt som ska ske enligt SkL:s regel. Efter en längre diskussion om den skadelidandes begränsningsmöjligheter, om beviskravet rörande skadeståndets storlek — bl.a. om tillämpning av bestämmelsen i 35 kap. 5 § RB — samt om tillämpning av kravet på adekvat kausalitet och normskyddsläran i det aktuella fallet kom HD, genom invecklade kalkyler som inte här ska återges, fram till en viss nedsättning av det yrkade skadeståndet. — Domen rekommenderas för närmare studium. Det är förstås värdefullt att begränsningsregelns innehåll på detta sätt kommit att klargöras. Samtidigt är det något bekymmersamt när HD framhåller att t.o.m. vid uppsåtlig skadegörelse en alltför passiv skadelidande skulle få sin ersättning jämkad. 2.7 Avtal om ansvarsbegränsning En omdiskuterad tvistefråga prövades i NJA 2017 s. 113, som gällde en ansvarsbegränsning till 15 prisbasbelopp i ett avtal om överlåtelsebesiktning i en bostadsfastighet där besiktningsmannen hade försummat att i besiktningsutlåtandet notera vissa fel i fastigheten; underlåtenheten hade orsakat köparen skada om ca 1 800 000 kr. Frågan i målet var om denna ansvarsbegränsning, som gällde i förhållande till en konsument, var hållbar. HD tog härvid avstånd från en ibland framförd uppfattning i litteraturen, att en part inte med rättslig verkan kan friskriva sig från ansvar för skada som vållats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet. I stället skulle klausuler av detta slag prövas enligt 36 § avtalslagen, vilket innebar en helhetsbedömning där hänsyn skulle tas till olika omständigheter i det enskilda fallet — förutom arten och graden av överträdelsen bl.a. effekten av villkoret, om det innebar en rimlig omfördelning av risken för skada, och vilka skyddsbehov som gjorde sig gällande. Resultatet av den utförliga diskussion som HD förde efter dessa linjer blev att det inte fanns tillräckliga skäl att jämka klausulen. — En tillämpning av 36 § är naturligtvis mera ägnad att leda till tillfredsställande resultat i det enskilda fallet än om enbart skuldgraden skulle bli avgörande, men hänvisningen till en helhetsbedömning gör det nog, här som annars, svårare att förutse rättsläget: vad kan en friskrivnings- eller begränsningsklausul i ett avtal egentligen få för verkningar?
Duty to mitigate and intentional breaches of contract3 hänvisningar
- J. Herre, Ersättningar i köprätten, s. 546. See also Christian von Bar et al, Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law, Draft Common Frame of Reference (DCFR, 2009), p. 953. Contributory negligence refers to a situation where there has been a contribution to the damage from the side of the aggrieved party. The underlying rationale is that the aggrieved party does not deserve to be compensated to the extent that the loss is caused by the aggrieved party’s own behaviour (however, the principle may also be explained in terms of causality, i.e. by the absence of a direct causal link between the loss and the fault attributed to the damaging party). Under Swedish law the principle has its special significance at the time of the damaging event and especially “in the assessment of the initial phase of the course of events leading up to the damage, where a position must be taken if and to what extent the aggrieved party has contributed to the occurrence of the damage” (NJA 2017 s. 9, paragraph 27). The duty to mitigate loss, on the other hand does, not come into play until after the damaging event has occurred. Hence, as a rule, contributory negligence is concerned with the aggrieved party’s negligence before incurring a loss, while the mitigation rule is concerned with a lack of due care after having incurred the loss. However, the aggrieved party’s conduct, although not in any way responsible for the occurrence of the damage itself, may exacerbate the loss following the damaging event. In such a situation, the Supreme Court has stated that both principles can have a bearing on the assessment of damages (NJA 2017 s. 9, paragraph 29). Another point that deserves to be mentioned in this context is that the legal consequences of contributory negligence differ from the legal consequences in cases of failure to comply with the duty to mitigate loss. Failure to prevent avoidable loss leads to the reduction of the claim for damages by the amount of loss that could have been avoided. Conversely, contributory negligence leads to mitigation (Sw. “jämkning”) of the damages as is deemed reasonable by a court or arbitral tribunal in view of the degree of negligence on each side. 8 Cf. art. 77 of the CISG. 9 NJA 2017 s. 9, paragraph 28 (see further about this case in note 11 and infra). 10 See e.g. J. Herre, Ersättningar inom köprätten, p. 579. 11 The case concerns a claim of loss of profit due to a preliminary injunction that was later reversed. A company named Hela Pharma, which owned the trademark “Mivitotal”, brought an action for trademark infringement against the company Cederroth on the basis that Cederroth had started selling and marketing a product called “Multi total”. Both trademarks were used in relation to food supplements. In 2006, the District Court issued a preliminary injunction prohibiting Cederroth to use and sell food supplement bearing the trademark “Multi total”. The preliminary injunction was in force until 2010 when the Court of Appeal reversed the preliminary injunction and dismissed the action for infringement. Following the Court of Appeal’s ruling, Cederroth brought an action against Hela Pharma for loss of profit due to the preliminary injunction. One of the questions put before the Supreme Court was whether Cederroth had an obligation to limit its loss by continuing to sell its goods under a different trademark during the time when the preliminary injunction was in force, which it had not done. The Supreme Court answered the question in the negative and justified its position by e.g. referring to the functions of trade marks, especially the function to guarantee the origin of the goods and to confirm to the consumer that the goods to which the trade mark in question is affixed really originate from the proprietor of the trade mark. According to the Supreme Court, this function would be countered if a party was forced to use a different trade mark than the one it has registered during a pending infringement dispute, and it would also involve a considerable financial risk. 12 To reach this conclusion it is necessary to read paragraph 29 of the award in conjunction with paragraph 33 of the award, and to disregard the part of paragraph 29 where the Supreme Court speaks of the starting point as being when the liability for damages arises. This conclusion is convincing, as the aggrieved party cannot take any action until it learns of the breach. 13 Paragraph 33 of the award. 14 Paragraph 33 of the award. 15 Paragraph 33 of the award. 16The Paragraph 35. Corresponds with e.g. UNIDROIT Principles art. 7.4.8 (2); “ aggrieved party is entitled to recover any expenses reasonably incurred in attempting to reduce the harm.” 17 Paragraph 35 of the award. 18 Paragraph 36 of the award. 19 Paragraph 32 of the award. 20 See for example J. Herry, Ersättningar i köprätten, p. 545 ff. The argument is recognized from the Common law systems and especially McCormick, see McCormick, Handbook of the law of damages, p. 127 ff. 22 Paragraph 30 of the award. 23 Ibid. 24 J. Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, passism. 25 J. Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, p. 168 with extensive references in note 311. 26 Art. 1:103. 27 Art. 7. 28 Art. 1.1.7. 29 von Bahr et al, Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law, Draft Common Frame of Reference (DCFR), p. 68. 30 Case no. T-1451-17, pronounced on 29 December 2017. 31 However, the legal effect of not notifying the breaching party may differ. It is not within the ambit of this article to elaborate on this issue further, but it might be interesting for the reader to note that there is a pending case in the Supreme Court on e.g. this subject, case no. T 12/17 (see also the passage in paragraph 20 in case no. T-1451-17). 32 See e.g. preparatory works 1989/90:77 p. 45, C. Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, p. 27, J. Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, p. 167 and Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, p. 39. 33 Preparatory works 1989/90:77 s. 64. 34 Paragraph 21 of the award. The author has been involved in a dispute where the circumstances were similar to those of the illustration.
- It bears mentioning that Swedish law, like many other domestic legal systems, adopts the distinction made between contributory negligence and the duty to mitigate loss. There are indeed grounds for distinguishing between these two related concepts, even though there is a clear connection between them. Both concepts involve the aggrieved party’s duty to act reasonably. As recently made clear by the Supreme Court (NJA 2017 s. 9, see further about this case below), the distinction between contributory negligence and the duty to mitigate loss does not prohibit the simultaneous application of both principles in certain situations.
- The conclusion suggested by this brief article is that the Supreme Court’s sweeping statement in NJA 2017 s. 9 — i.e. that the scope of the duty to mitigate remains the same regardless of whether the breaching party acted in wilful disregard of the aggrieved party’s rights — might have been too categorical. Examples are conceivable in which the conduct of the breaching party arguably is relevant in deciding whether the aggrieved party has complied with its duty to mitigate. Whether or not the standard of reasonableness that must be attained for the duty to mitigate to be discharged will be affected and lowered in cases of intentional breaches remains to be seen. It seems likely that NJA 2017 s. 9 will not be the last word on this subject.