1.Som framgått av det föregående innebär kravet på nödvändighet att skadeståndet i olika situationer kan falla bort. Till en början gäller detta vid underlåtenhet att utnyttja rättsmedel, där dock (visst) skadestånd kan utgå efter en helhetsbedömning (se 5 ovan). Det är här fråga om en speciell typ av medverkan till skadan, där 3:4 ger en särskild reglering som avviker från allmänna skadeståndsrättsliga principer.s. 121
2.Vid annan typ av medverkan blir däremot sådana principer tillämpliga. I 6:1 SkL finns regler om jämkning av skadestånd på grund av medvållande på den skadelidandes sida, vilka gäller vid personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada (däremot inte vid ansvar enligt 2:3 eller ansvar för annan ideell skada enligt 3:4 1 st. 2 p.). Här innebär bedömningen att man främst fäster vikt vid graden av skuld på ömse sidor. Regeln är tillämplig också vid strikt ansvar, varvid en mera skönsmässig bedömning får ske; frågan är hur stor del av skadan som den skadelidande rimligen bör bära med hänsyn till både dennes skuld och övriga omständigheter. Som nämnt grundas inte skadeståndsskyldighet enligt 3:4 på vållande i vanlig mening, men det behöver inte innebära att man vid tillämpning av 6:1 bortser från eventuell skuld på statens eller kommunens sida; är överträdelsen allvarlig kan det te sig rimligt att jämka bort bara en mindre del av skadeståndet eller rentav ge den skadelidande full ersättning.s. 121
3.Vad som nu sagts gäller inte situationen att den skadelidande försummat rimliga åtgärder att begränsa sin skada. Borde den skadelidande ha överklagat ett felaktigt beslut eller på annat sätt ha utnyttjat rättsmedel, tillämpas kravet på nödvändighet enligt 3:4, men har denne bort minska skadans omfattning på annat sätt, kan den allmänna regeln tillämpas om skyldighet att begränsa skadan. Skadeståndet skulle alltså bestämmas till det belopp skadeståndet skulle uppgått till om den skadelidande vederbörligen sökt reducera skadan. I så fall lär skuld på ansvarssidan inte beaktas (jfr HD:s uttalanden i NJA 2017 s. 9). — Detta torde dock bara gälla ekonomiskt skadestånd; vid ideell skada enligt 3:4 1 st. 2 p. går det inte att föra samma resonemang. När man alls kan tala om underlåtenhet att begränsa skada av detta slag, torde det snarare medföra att man skönsmässigt nedsätter det skadestånd som annars skulle utgått.s. 121
4.Den allmänna regeln i 6:1 SkL synes på detta vis få begränsad betydelse vid ansvar enligt 3:4. I de flesta fall lär den skadelidandes medverkan ha skett antingen genom underlåtet utnyttjande av rättsmedel eller underlåten skadebegränsning.s. 122