1.I målet hade fastighetsägare anlitat en entreprenör för takarbeten på en kulturhistoriskt värdefull fastighet. I samband med takarbetena uppkom skada på fastigheten. Ansvaret täcktes av entreprenörens ansvarsförsäkring. I september 2015 hävde fastighetsägarna avtalet på grund av fel och dröjsmål i entreprenaden. I hävningsskriften angav fastighetsägarna att de skulle återkomma med krav på ersättning för merkostnader och annat skadestånd. I december 2015 inleddes en tvist mellan parterna och i maj 2016 meddelades tredskodom enligt vilken entreprenören ålades skadeståndsskyldighet. Strax före det, i april 2016, hade fastighetsägarna anmält kravet till entreprenörens ansvarsförsäkrings givare, som hade avvisat det på grund av att direktkravsrätt saknades. I november 2016 försattes entreprenören i konkurs med följd att fastighetsägarna fick en direktkravsrätt mot ansvarsförsäkringsgivaren. I slutet av november 2016 framställde fastighetsägarna på nytt ett krav mot försäkringsgivaren. Försäkringsgivaren avvisade då kravet på grund av att det inkommit för sent; enligt villkoren skulle skadeståndskrav anmälas till bolaget snarast, och om skadeståndskravet inte hade anmälts inom ett år efter det att den som vill nyttja försäkringen mottagit kravet, skulle försäkringsgivaren vara fri från ersättningsskyldighet.s. 453
2.Tingsrätten hänvisade till fastighetsägarnas skrift i september 2015 där de redogjort för hur de såg på bristerna i entreprenadarbetet och fört fram att de skulle komma att framställa ett skadeståndskrav. Tingsrätten fann mot bakgrund av Behandlingsskadan NJA 2005 s. 843 att den skriften var tillräcklig för att det ska gå att säga att fastighetsägarna riktat ett skadeståndskrav mot entreprenören. Börjedatumet för fristen var alltså, enligt tingsrätten, den 16 september 2015. Eftersom något krav inte var framställt mot försäkringsbolaget inom den utsatta fristen hade preklusion inträtt.s. 454
3.Hovrätten konstaterade att Högsta domstolen i NJA 2017 s. 601 klargjort att den skadelidande i princip är bunden av den preklusionsfrist som avtalats mellan den försäkrade och försäkringsbolaget. Hovrätten behandlade sedan frågan om när ett skadeståndskrav ska anses ha framställts mot den försäkrade. Entreprenören ska i villkorens mening ha erhållit ett skadeståndskrav. Det åligger vidare försäkringsgivaren att föra bevisning om tidpunkten för när den skadelidande framställt sitt krav. Hovrätten konstaterade att skrivelsen i grunden utgjorde ett bestridande av betalningsansvar för genomfört arbete på grund av brister i detta. I skrivelsen nämndes inga belopp och i skrivelsen framställdes inga konkreta krav mot entreprenören. Däri angavs endast att fastighetsägarna avsåg att återkomma med ett krav. Även vittnesmål talade för att skrivelsen skulle uppfattas på detta sätt. Försäkringsgivaren hade därför inte visat att fristen hade börjat löpa i samband med skrivelsen i september 2015, och preklusion hade därmed inte inträtt.s. 454
4.Högsta domstolen inledde domskälen med att beskriva relationen mellan parterna. Försäkringsgivaren hade meddelat en ansvarsförsäkring vilket innebär att försäkringsgivaren inte bara är skyldig att utbetala ersättning, utan även att utreda försäkringsfall i förhållande till den skadelidande. Den skadelidande har en direktkravsrätt till försäkringsersättning vid den försäkrades konkurs. Av Cremonas ansvarsförsäkring NJA 2017 s. 601 framgår att direktkravsrätten är en i förhållande till den försäkrades rätt härledd rätt.s. 454
5.Högsta domstolen övergick sedan till att redogöra för preskriptionsreglerna. 8:20 tredje stycket FAL medger att preskriptionsfristen förkortas genom avtal. I avtal får föreskrivas att den som gör gällande anspråk på ersättning måste anmäla detta inom en viss frist, som inte får vara kortare än ett år från tidpunkten för försäkringsfallet. Görs inte någon sådan anmälan går rätten till försäkringsskydd förlorad.s. 454
6.I efterföljande avsnitt adresserade Högsta domstolen kraven på olika typer av underrättelser vid direktkrav. Preskriptionslagen innehåller regler om preskription av skadeståndsfordringar. 5 § PreskL reglerar preskriptionsavbrott. Den skadelidande måste för skadevållaren göra klart att han eller hon har ett anspråk. Anmälan av försäkringsfall regleras i 7:2 och 8:19 FAL. Anmälan av försäkringsfall medför att försäkringsgivaren har en skyldighet att agera. För att avbryta fristen enligt 8:20 tredje stycket FAL krävs att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning anmäler detta till försäkringsgivaren inom viss tid. En anmälan om försäkringsfall anses i allmänhet uppfylla det som krävs av en anmälan om försäkringsskydd. Högsta domstolen fastställde att det inte kan uppställas någon en gång för alla gällande princip för hur preciserad en underrättelse i försäkringssammanhang måste vara. Frågan måste prövas med utgångspunkt i de försäkringsrättsliga bestämmelser och avtalsvillkor som ska tillämpas och de syften som dessa regler ska tillgodose, snarare än i vad som allmänt gäller vid preskriptionsavbrott.s. 455
7.I det aktuella fallet hade parterna överenskommit om särskilda regler för anmälan av skada till försäkringsgivaren. Villkoret får ses mot bakgrund av att försäkringen ska kunna aktiveras så snart det föreligger omständigheter som tyder på att en skadereglering kommer att bli nödvändig. Enligt villkorets ordalydelse är det först när den försäkrade fått ett ”skadeståndskrav” som detta ska anmälas till försäkringsgivaren. Kravet ska, enligt Högsta domstolen, ha framförts till den försäkrade på ett tydligt sätt för att ettårsfristen ska börja löpa. Villkoret medför inte att kravet ska vara bestämt till beloppet, men den skadelidandes framställan måste ha innefattat en uttrycklig begäran om att den försäkrade ska betala ersättning. Det aktuella brevet från fastighetsägarna till entreprenören ansågs inte innefatta ett sådant skadeståndskrav i försäkringsvillkorets mening. Brevet aktualiserade ingen anmälningsskyldighet till försäkringsgivaren. Anspråket var inte preskriberat.s. 455