Rättsfall
NJA 2013 s. 145
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2013 s. 145
BibTeX
@misc{nja-2013-s-145,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2013 s. 145}},
year = {2013},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
21 hänvisningar i 15 artiklar · 21 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20202 hänvisningar
- Fråga om en revisors skadeståndsansvar enligt 15 kap. 2 § 1975 års ABL för felaktiga uppgifter i årsredovisning samt om jämkning av skadestånd på grund av medvållande från en bank sida bestående i bristande kreditprövning prövades i NJA 1998 s. 734. I NJA 1996 s. 224 prövades en revisors ansvar gentemot en bank på grund av vilseledande värdering av tillgångar vilken påverkat en kreditgivning i samband med en omstrukturering. I fråga om utomobligatorisk skada se även NJA 2013 s. 145. Se också NJA 1991 s. 625, NJA 2008 s. 339, och NJA 2009 s. 104.
- HD gick därefter vidare till att pröva frågan om kausalitet. I den delen noterades inledningsvis att det måste föreligga ett orsakssamband mellan den oaktsamma revisionen och den ekonomiska skada som transaktionen medförde samt att frågan normalt bör ställas vad som skulle ha hänt om årsredovisningen hade varit riktigt (och således inte vad som skulle ha hänt om årsredovisningen hade varit fortsatt felaktig, men revisorn hade lämnat anmärkning i revisionsberättelsen), även om HD framhöll att undantag från huvudregeln kan behöva göras i enskilda fall. Det framhölls att kausalitetsprövningen vid en oaktsam revision således skiljer sig från situationen i den så kallade Landskronabranden NJA 2013 s. 145, där HD medgav en bevislättnad för den skadelidande rörande skyldigheten att visa underlåtenhet att vidta farereducerande åtgärder. Det handlade i målet ytterst om att hypotetiskt och på objektiva grunder pröva huruvida riktiga uppgifter i årsredovisningen hade inneburit att den skadelidande allvarligt skulle ha övervägt ett annat handlande, det ska med andra ord vara fråga om en så kallad beslutsrelevant informationsbrist. Det konstaterades också att i de fall då flera händelseförlopp framstår som rimliga och närliggande bör utgångspunkten vara den händelseutveckling som framstår som mest sannolik. Vad beträffar det aktuella fallet konstaterade HD att aktieutbytet motiverades av tillgången till börsplatsen, att det var känt att Börsbolagets lönsamhet var dålig, samt att bristerna i årsredovisningen, goodwillposten och återbetalningen, vilka motsvarade ett felaktigt värde om maximalt ca fem miljoner kr, var marginella sett till transaktionsvärdet om ca 1,9 miljoner kr. Mot bakgrund härav kunde bristerna i årsredovisningen inte anses ha varit ”ägnade att motivera ett allvarligt övervägande av ett annat handlande än att ansluta sig till samgåendeavtalet”. Kausalitet mellan felaktigheterna i årsredovisningen och beslutet ansågs därmed inte föreligga.
Epidemi och ersättning2 hänvisningar
- Jfr Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 10 uppl., Stockholm 2018, 26.4.2 och Håkan Andersson, Ansvarsproblem inom skadeståndsrätten. Uppsala 2012, s. 460 ff. Jag fokuserar i det följande på ansvar vid aktiv handling. När det gäller underlåtenhetsansvaret kan bedömningen i vissa fall följa andra linjer, se t.ex. den s.k. Landskronadomen, NJA 2013 s. 145.
- Se NJA 2013 s. 145, Landskronadomen. Det har förekommit viss diskussion om Landskronadomens implikationer, se t.ex. Mårten Schultz, Skadeståndsrättens framtid, SvJT 100 år, Uppsala 2016, s. 115 f.
Hundra år av gemenskap1 hänvisning
2016/1111 hänvisning
Sambandsbedömningar och expertkunskap2 hänvisningar
- Orsakskravets innebörd behandlas i Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007. Sedan denna bok skrevs har en del senare praxis i någon mån underminerat en av undersökningens huvudteser, nämligen att orsakskravet är ett faktiskt och inte ett normativt krav. Anledningen till det är att HD i NJA 2013 s. 145 (Landskronadomen) övergivit det traditionella, ”empiriska”, orsaksbegreppet i en kategori av fall, nämligen underlåtenhetsansvaret.
- Det är härvid framför allt NJA 2012 s. 597, som ger uttryck för ett mer teoretiskt kausalitetsperspektiv än vad som tidigare anlagts i rättstillämpningen. Även NJA 2013 s. 145, den s.k. Landskronadomen, utgår från ett teoretiskt anslag i bedömningen av orsakskravets innebörd vid underlåtenhetsansvar.
- Lindell, s. 219 ff. 1 4 Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Norstedts Juridik 2005, s. 453. 15 Diesen, JT 2002–03 s. 227 f. och Wahlgren, Legal Risk Analysis, s. 70 ff. 16 Jfr häremot Lindell, s. 261 och hans uttalande i inledning till avsnittet om erfarenhetssatser och rättssatser om att föreslå en metod för bevisvärdering, vilken innebär att bevisvärderingen blir rättsnormerad. Se beträffande moraliska omdömen och fördomar, Lindell, s. 221 ff. 17 Se Diesen och Strandberg, s. 136 ff. om kritiska synpunkter om användning av ett sannolikhetsbegrepp som utgår från chanslikhet. Här används dock sifferexemplet för att på ett pedagogiskt förenklat sätt klargöra psykologiska faktorers betydelse. 1 8 Kahneman, Tänka, snabbt och långsamt, Bokförlaget Velante 2013, s. 351 ff. 19 Diesen, Bevisprövning i brottmål, Juristförlaget 1994, s. 14 ff. 2 0 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, Åttonde upplagan, Norstedts Juridik 2010, s. 205. 21 Heuman, s. 129 ff. 22 Heuman, s. 166 ff. 23 Heuman, s. 460 ff. 24 Heuman, s. 416. Jfr NJA 2012 s. 391 HD p. 11 och uttalandet om att bevisbördan skulle ha kunnat kastas om av skäl som för tanken till den falska bevisbördan. Man kan ifrågasätta om detta är ett sådant klargörande uttalande som bör läggas till grund för en fortsatt rättsutveckling. 25 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 136 ff. 2 6 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 78 och 83. 27 Se om additionssatsen Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 204 med not 247. 28 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 206 f. 2 9 Lindell, s. 35, Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 84 samt Heuman, s. 370. 30 Se härtill Kohlflaath, Lov og rett 2008, s. 152. 3 1 Lindell, s. 36. 32 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 78. 33 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 84. 34 Schultz, Kausalitet, Jure förlag 2007, s. 36 och Wahlberg, Legal Questions and Scientific Answers, Lund University 2010, s. 86. 3 5 Heuman, s. 79 ff. 36 Jfr härtill Andersson, Gränsproblem i skadeståndsrätten, Iustus förlag 2013, s. 25 f. 37 Schultz, s. 35. 3 8 NJA 1999 s. 715. 3 9 NJA 2001 s. 667. 4 0 Se beträffande begreppen rekvisit och rättsfaktum Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 14 f. med not 12 och 14. Begreppet abstrakt rättsfaktum används inte här, utan uttrycket rekvisit. 4 1 NJA 1992 s. 502. 42 NJA 1976 s. 1. 4 3 NJA 2013 s. 1210 särskilt HD:s dom p. 28. 44 NJA 2013 s. 135 HD:s dom p. 39. 45 HD:s dom p. 40. 46 I HD:s dom p. 48 som, föregår beskrivningen av de båda åberopandena, talar HD om sambandet, vilket utvisar att här avses bl.a. kausalitet. 47 HD:s dom p. 49. 4 8 HD:s dom p. 50. 49 HD:s dom p. 51. 50 Här hänvisar HD till p. 48 varav framgår att det rör sig om en kausalitetsbedömning. HD uttalade i p. 48 bl.a.: ”När det gäller sambandet mellan en sådan möjlig åtgärd och en inträffad skada, bör i allmänhet den skadelidande i en situation som den förevarande ha en viss bevislättnad (jfr p. 41–44).” Här torde framgå att med uttrycket samband avses orsakssamband. 51 Också kostnadsmässiga överväganden kan behöva göras men det förefaller som om dessa ska vägas in vid en proportionalitetsprövning som kanske får anses avse ett särskilt rättsupphävande rättsfaktum. Se härtill HD:s dom p. 46 och 47. 5 2 Se till det sagda HD:s dom p. 55–61. 5 3 NJA 1984 s. 764. 54 Hellner och Radetzki, s. 160 och 457. 5 5 Heuman, s. 79 och 186. 56 Se t.ex. Andersson, s. 28, 32 vid not 31 och 48. 5 7 Schultz, s. 36 f. Se även Anderson, s. 28 och uttalandet om den egentliga kausalitetsbedömningen. I denna uppsats ska inte behandlas frågor om adekvans som kan uppfattas som frågor om sannolikheten för att ett visst handlande medför ökade risker för att den uppkomna skadan inträffat. Wahlberg, s. 85. 5 8 NJA 1991 s. 625. I allmänhet är det inte möjligt att med ledning av erfarenhetssatser och skadans art dra slutsatsen att den förorsakats genom ett handlingssätt som varit vårdslöst. Se härtill beträffande NJA 1975 s. 657 Heuman, s. 437. 59 Schultz, s. 513. Tanken återfinns i grekisk filosofi redan hos Parmenides. 60 Schultz, s. 520. Se även beträffande den skiljedomsrättsliga separabilitetsprincipen Heuman, Skiljemannarätt, Norstedts Juridik 1999, s. 62. Ett uttalande som kan tyckas ge uttryck för ”ingenting” kan vid närmare påseende innebära att det finns ett faktiskt konstaterbart förhållande som kan förorsaka en effekt. Jfr härtill uttalandet om mozzarellan: ”Den smakar ingenting, men är väldig god.” Även om osten inte har några smakämnen kan den ha andra egenskaper (konsistens) som gör att någon tycker att den är god. 6 1 NJA 2013 s. 145. HD uttalade inledningsvis i p. 41: ”Det förhållandet att bedömningsmönstret när det rör sig om en underlåtenhetssituation blir spegelvänt i förhållande till ett aktivt handlande inverkar på bevisbedömningen.” 6 2 Här kan knappast avses att det ska ställas upp ett krav på att skadeverkningarnas omfattning skulle ha reducerats väsentligen om den åberopade faremotverkande åtgärden vidtagits. I domskälen talas nämligen om ”skadan” och inte om skadever kningarna. Vidare måste vid tolkningen beaktas att ordet påtagligt inte betyder detsamma som väsentligen. 63 Se härtill Heuman, Festskrift till Madeleine Leijonhufvud, Norstedts Juridik 2007, s. 103 f. Se vidare vid not 69. 6 4 NJA 2013 s. 145 och HD:s dom p. 58. Ofta anses käranden bevisskyldig för den presumtionsgrundande omständighet som leder till att bevisskyldigheten går över på svaranden. Domen innebär att svaranden åläggas att bevisa att den presumtionsgrundande omständigheten inte föreligger. Se HD:s uttryck ”om det inte framgår”. 65 NJA 2013 s. 842. 66 HD:s dom p. 38. HD uttalade även att graden av presumtionsverkan samverkar såväl med vilka krav som kan ställas på den rättsliga analysen som med hur ofullständiga domskälen är. 6 7 HD:s dom p. 39. 68 HD:s dom p. 30. 69 NJA 1991 s. 625 och 1992 s. 351. Se även NJA 2000 s. 521 där HD:s användning av verbet drabbas och rubrikens användning av verbet uppkomma vad gäller psykiska besvär kan innebära att den av HD uppställda presumtionen gäller inte bara förekomsten av en ersättningsgill ideell skada utan också förekomsten av kausalitet. Se om uppfattningen att presumtionen avser skada Andersson, s. 102, 411 f. och 449. 7 0 Diesen och Strandberg, s. 398.
- I Landskronadomen NJA 2013 s. 145 berör HD den komplikation som ligger i att en mångfald tänkbara handlingar kan var faremotverkande. I denna dom ålades Landskrona kommun skadeståndsskyldighet mot två försäkringsbolag för att kommunen inte vidtagit tillräckligt effektiva åtgärder för att övervaka en flicka som var föremål för vård enligt lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Flickan som vid flera tillfällen anlagt bränder startade en brand som ödelade Åhléns och Hemköps butiker i Landskrona. HD uttalade att det hypotetiska händelseförloppet vid en kausalitetsprövning utgörs av alla de handlingar som skulle ha hindrat — eller på ett för ansvarsfrihet tillräckligt sätt skulle ha motverkat — farans förverkligande. Denna uppfattning modifieras sedan genom ett uttalande om åberopsskyldighet. Vid underlåtenhetsansvar krävs enligt HD att den skadelidande anger ett aktivt handlande som borde ha utförts av svaranden. I det föreliggande fallet hade käranden gjort två alternativa åberopanden. De var båda ganska vaga. Man kan fråga sig vilken verkan denna vaghet fick?
Några frågor i kommersiell skadeståndsrätt2 hänvisningar
- Ett talande exempel på denna tendens är NJA 2013 s. 145, den s.k. Landskrona-domen. Bedömningen i sak återkommer jag till nedan, men det metodologiska anslaget skall tas upp redan här. Bakgrunden till fallet är välkänd. En 13-årig flicka hade varit omhändertagen för LVU-vård sedan flera år. Flickan var efter utskrivning från BUP tillfälligtvis placerad hos sin egen mamma. Hon hade tidigare rymt från olika hem och anlagt bränder. Så skedde också vid placeringen hos mamman — flickan avvek från hemmet och begav sig till Landskrona centrum där hon anlade en brand. Branden orsakade stora skador.
- Till att börja med är det ofta en fråga om val av uttryck, snarare än om hur verkligheten faktiskt är ordnad, huruvida något skall betraktas som en underlåtenhet. Ansvarsgrunden i underlåtenhetsfall kan ofta omformuleras i termer av aktivt handlande, på samma sätt som ansvar för aktivt handlande kan omformuleras i termer av underlåtenhet.
Prosolviadomen1 hänvisning