Rättsfall

NJA 2012 s. 725

Citera

NJA 2012 s. 725

BibTeX

@misc{nja-2012-s-725,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2012 s. 725}},
  year         = {2012},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

26 hänvisningar i 13 artiklar · 26 stycken/fotnoter

Något om beställaråterkrav i löpanderäkningsentreprenader1 hänvisning

Jacob Frank · SvJT 2025 s. 184–214 · 1 ställe

Parternas faktiska agerande under entreprenadtiden har härvid stor betydelse, se avsnitt 4.3 in fine nedan. 1 0 Ibland påstås att det skulle vara ”praxis” eller ”sedvänja” i branschen att tidssedlar ska bifogas tillsammans med en faktura. Det är inte sant redan av det skälet ett en mängd mindre till mellanstora företag (underentreprenörer) har olika interna rutiner; vissa arbetar överhuvud inte med tidssedlar utan redovisar nedlagd tid m.m. direkt i fakturan, andra arbetar med s.k. veckorapporter, etc. 11 Se vidare avsnitt 3 och 4 nedan. Det har dels förekommit att beställarens betalningar och passivitet tillmätts avtalsverkan vad gäller den avtalade nivån på underlaget, dels att beställarens underlåtenhet att i rimlig tid upplysa entreprenören om att beställaren inte anser underlaget tillfyllest tillmätts bevisbetydelse på så vis att utgångspunkten ansetts vara att underlaget som producerats under entreprenadtiden utgör tillräcklig bevisning för fakturerade kostnader. 12 Grundstrukturen i AB 04 liksom stora delar av riskfördelningsbestämmelserna bygger på att parterna avtalar om ett fast pris. Flera bestämmelser syftar till att ligga till grund för fastställande av kalkylförutsättningar som ska råda för entreprenörens prissättning av sitt fasta pris i anbudet (se särskilt kap. 1). Vid löpande räkning har entreprenören inte på förhand prissatt kostnaden för ett visst arbetsmoment och inte heller bedömt omfattningen av åtagandet med stöd av reglerna 1 kap. i AB 04 (jfr not 5 ovan). Det finns därmed inget kalkylmässigt ingångsvärde som det faktiska utförandet kan mätas emot. Följden blir att flera regler, särskilt vissa ersättningsregler avseende t.ex. ÄTA, hinderskostnader, forcering m.m.., måste anses ha spelat ut sin roll när löpande räkning avtalats. Entreprenaden ”kostar vad den kostar”, och väntetid m.m. ersätts, såvida inte entreprenörens utförande och bemanning innebär att projektet tillförs onödiga merkostnader på ett sätt som varit vårdslöst (se nästföljande avsnitt 2.2). Härtill kan anmärkas att påståenden om ”hinderskostnader” sällan är relevanta ens utifrån den traditionella regleringen i AB (kap. 5 § 4), då sedvanliga väntetidskostnader som brukar anmärkas mot sällan ens utgör ett ”hinder” i AB 04:s mening (något som påverkat hållandet av kontraktstiden). 1 3 Motiv AB 72, s. 185, 14 Gentele s. 611 f. med verken refererade i fotnot 2. 15 Svea hovrätts dom i mål T 10408-14. Så även möjligen Särskild skiljedom 2005-05-18, Kista Galleria KB och Skanska Sverige AB (avgörandet är svårtolkat, jfr not 24). 16 Det skulle inte vara otänkbart att talan klassificeras som en skadeståndstalan. Vad som i praktiken görs gällande är ju ofta att beställaren tvingats betala onödiga ”merkostnader” och i den bemärkelsen drabbats av en skada. 17 NJA 2020 s. 115 p. 20: ”Enligt allmänna kontraktsrättsliga principer gäller att en avtalsbrytande part är skadeståndsskyldig för skador till följd av ett avtalsbrott men att skadeståndsskyldighet i allmänhet förutsätter oaktsamhet, såvida det inte finns någon garanti eller annan särskild utfästelse eller annat följer av särskild lagstiftning (jfr t.ex. NJA 2012 s. 725 p. 21 med hänvisningar)”. Se även Adestam & Arvidsson, Avtalsbrott och skadestånd — skuldprincipen i svensk avtalsrätt, SvJT 2021 s. 48 ff. (hädanefter ”Adestam & Arvidsson”). Jfr dock Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), SvJT 2020 s. 589. 1 8 Som exempel kan nämnas att vid en prisjuteringstalan kan beställaren inte åtnjuta bevislättnadsregeln i RB 35:5. Förs en skadeståndstalan finns å andra sidan en risk att kravet omfattas av de särskilda preklusionsreglerna i AB. Anspråk på skadestånd ska enligt AB 04 kap. 5 § 20 första stycket punkten 1 framställas skriftligen senast tre månader efter entreprenadtidens utgång, om skadan framträtt under entreprenadtiden. I en av tingsrättsdomarna refererade till nedan (mål nr T 6919-20) bedömdes vissa av beställarens motkrav, bl.a. grundade på påståenden om åsidosatt omsorgsplikt, som skadeståndskrav. 19 Munukka har argumenterat för att lojalitetspliktens uppfyllelse inte är synonymt med frånvaro av vårdslöshet och att omsorgspliktens uppfyllande, såsom ett utflöde av denna, inte heller borde vara det (Skälig tidsåtgång vid löpande räkning, JT 2017–18 s. 948). Som avtalsbrottsnorm argumenteras därför att bristande fackmässighet/omsorg räcker, utan inslag av culpa. Men som framgår av de lagar som refereras till av Munukka (kommissionslagen och lagen om handelsagentur) fordras culpa för att en omsorgsbrist ska kunna leda till en påföljd (43 § 1 st. och 34 § 1 st. i respektive lag). Värdet av att fastställa en abstrakt avtalsbrottsnorm för omsorgsförpliktelser som inte är kopplad till möjligheten att göra påföljder gällande har jag svårt att förstå. Dessutom kan det tilläggas att det i förarbetena till kommissionslagen står att vid avtalsbrott som består i att parten har brustit i omsorg ingår oaktsamhet redan i förutsättningarna för avtalsbrottet (prop. 2008/09:88 s. 159). Munukkas argumentation går dessutom emot den uppfattning han redovisat i ett annat verk, där en argumentation förs i linje med den förhärskande uppfattningen (se Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, s. 140). 20 Se den övertygande redogörelsen i Gentele s. 620 f med vidlyftiga hänvisningar. En annan sak är att i den mån en omsorgsförpliktelse kan anses definieras av att gäldenären är förpliktad att iaktta en viss aktsamhetsstandard vid utförandet av sitt åtagande (i entreprenadsammanhang ofta en fackmässighetsstandard), och gäldenären åsidosatt standarden, kan hävdas att gäldenären i princip ’per definition’ varit vårdslös (aktsamhetstandarden som gäller för iakttagandet av omsorgsförpliktelsen sammanfaller i ett sådant fall med den skadeståndsrättsliga vårdslöshetsstandarden), jfr Adestam & Arvidsson s. 54. En konstaterad omsorgsbrist (avvikelse från tillämplig aktsamhetsstandard) kan därmed utgöra en mer eller mindre stark presumtion om att ifrågavarande agerande uppnått en erforderlig nivå av vårdslöshet. Inte desto mindre är det likväl så att vårdslöshet fortfarande är den relevanta rättsgrunden för att en rättsföljdspåverkande omsorgsbrist ska anses föreligga (och, vid ett återkrav enligt ovan, ersättningsskyldighet följa). Huruvida aktsamhetsstandarden som gäller för iakttagandet av omsorgsförpliktelsen sammanfaller med den skadeståndsrättsliga vårdslöshetsstandarden får avgöras från fall till fall. 2 1 Se bl.a. Svea hovrätt i mål T 14555-22. Hovrätten motiverar inte slutsatsen. Möjligen skulle bedömningen kunna ha motiverats utifrån processföringen. Beställaren hade konkretiserat den påstådda omsorgsbristen (inhyrning av fler vibrationsmätare än nödvändigt) samt preciserat den påstådda merkostnaden genom att lämna in en egen beräkning av vad som utgjorde ett rimligt antal dagar med vibrationsmätare med ett vitsordade av en kostnad för arbetet i enlighet med den beräkningen. Beställaren hade alltså konkretiserat i vilket avseende och beträffande vilket arbetsmoment som entreprenören påstods ha brutit mot omsorgsplikten liksom de påstådda ekonomiska förlusterna och deras storlek till följd av den specifika påstådda överträdelsen samt även redogjort för orsaksförhållandet mellan det påstådda vållandet och påstådd förlust. I en sådan situation kan det åligga entreprenören att förklara varför den ifrågasatta kostnaden ändå varit motiverad för ett fackmässigt utförande av entreprenaden. 22 Det är rentav löjeväckande att påstå att entreprenören vid blank invändning om åsidosatt omsorgsplikt skulle behöva visa att samtliga arbetsmoment i en stor och komplex entreprenad har utförts aktsamt. Hur ser ens en sådan bevisning ut? 23 Nordh, Bevisrätt B, Juno version 2 2019, s. 93. 24 Ingvarsson & Utterström s. 557. Inspiration till denna modell hämtas enligt författarna från skiljedomen Kista galleria. Det är dock oklart hur avgörandet i Kista galleria bör tolkas. Skiljenämnden uttalade där: ”Om Kista bestrider att Skanska har haft en kostnad eller att en kostnad är hänförlig till entreprenaden, måste Skanska styrka kostnaden eller att den är hänförlig till entreprenaden. Om Kista däremot gör gällande att Skanska inte har rätt till ersättning på grund av att bolaget har brustit i sin skyldighet, att i enlighet med kap. 6 § 8. l ABT med tillbörlig omsorg tillgodose Kistas intressen i tekniskt och ekonomiskt hänseende, bör det däremot ankomma på Kista att styrka dels att Skanska har åsidosatt sin skyldighet, dels att åsidosättandet har medfört en för hög kostnad. Skanska har dock en förklaringsbörda. Om Kista framhåller ett relevant påstående, ankommer det på Skanska att åberopa relevant motfakta. Om Kista gör gällande exempelvis att en viss kostnad är för hög eller onödig, går alltså en förklaringsbörda över på Skanska. Enbart ett påstående om att kostnaderna för entreprenaden totalt sett är för höga, medför inte att någon förklaringsbörda går över på Skanska”. 2 5 Se för ett sådant möjligt exempel hovrättens avgörande refererat i fotnot 21. 26 Gentele s. 612, med utveckling på s. 624 ff. Argumentet bakom är att beställaren kan ha begränsade möjligheter att säkra bevisning om varför — dvs. på grund av vilken vårdslöshetsgrundande omständighet — arbetet tagit för lång tid att utföra, medan däremot beställarens möjligheter att bevisa att ett arbete tagit längre tid att utföra än normalt — dvs. att kostnaderna är höga — torde vara mycket bättre. 27 Om det saknas ett gängse pris (relevant jämförelseobjekt med samma förutsättningar) är det svårt att avgöra vad som är en ”normal” kostnad för entreprenaden, och ännu svårare att avgöra vad som är ”mycket högre” än normal kostnad. 28 Som påtalats ovan kan av förklarliga skäl referenser till pågående och avslutade skiljemål med sådana belopp dessvärre inte kommenteras närmare. 2 9 Hovrätten uttalade: ”I kap. 6 § 9 specificeras vilka kostnader som ska ersättas enligt självkostnadsprincipen. Vidare innehåller § 10 vissa regler som gäller vid en tillämpning av självkostnadsprincipen. Vid dessa förhållanden anser hovrätten att priset följer av parternas avtal. 45 § köplagen är därmed inte tillämplig på parternas avtalsförhållande.” 30 Gentele s. 614 ff. 31 Se avsnitt 3.4 nedan. Jfr Magnusson & Wagner, Löpande räkning: Är priset avtalat eller finns utrymme för att bedöma prisets skälighet?, JT 2022–23 s. 12 ff. 32 Ramberg & Herre, Köplagen, en kommentar, Juno Version 3B, kommentaren till 45 § avsnitt 10.2.4. 33 Ibid. 3 4 Samma Gentele s. 618. 35 Se vidare avsnitt 3.4 nedan. 3 6 Hovrättens dom s. 18. 3 7 Tingsrättens dom s. 34. 3 8 Trots att Riksbyggens s.k. avdrag översteg det av Serneke fordrade beloppet i huvudkäromålet framställde Riksbyggen för egen del inget genkäromål beträffande avdragen. 39 Så verkar även nämnden ha uppfattat dem, se strax nedan. 40 Med hänvisning till Lindskog, Betalning, Juno Version 3, s. 145 f. 41 Om jag förstår skiljedomen rätt stod det i fakturorna att de var a conto. 4 2 Skiljedomen s. 716 f. 43 P. 8 i domskälen. Uttalandena upprepades av HD i ”Omsättningsmålet”, NJA 2021 s. 943 p. 12. Se vidare om uttalandena och dess betydelse bl.a. i avsnitt 4.3 nedan. Då fråga i målet torde ha varit om avtalsbrott (till grund för återkravet låg påståenden om icke-uppfyllande av verifieringskrav samt påståenden om brott mot omsorgsplikten), kan man fråga sig varför entreprenören Serneke inte gjorde gällande för sen avtalsbrottsreklamation. Se vidare härom avsnitt 4.5 nedan. 44 Se s. 12 i hovrättens domskäl. 4 5 Bedömningen är ägnad att förvåna. Se avseende denna fråga avsnitt 2.3 ovan. 46 Hovrätten hänvisade härvid till Samuelsson, AB 04 En kommentar, andra uppl. s. 428. Per Samuelssons kommentar är, som utvecklas närmare nedan, såväl ofullständig som felaktig i flera avseenden (se avsnitt 4.3 och 4.4 nedan). Den mest grundläggande bristen i resonemanget är att redan betalningen i sig kan utgöra en disposition. 4 7 Lindskog, Betalning, JUNO Version 3, s. 150 (”Lindskog”). I en del skiljerättsliga återkravsmål har uppfattningen framförts att betalarens vilja skulle vara styrande för betalningens effekter. Ett sådant påstående är helt enkelt fel. Viljeteorin har varit övergiven sedan mer än 100 år tillbaka i svensk rätt. Huruvida det finns ett insiktskrav hos betalaren avseende mottagarens uppfattning, se avsnitt 4.2 in fine nedan. 4 8 Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, 7 §. 49 Från beställarhåll kan noteras att det inte ifrågasatts att beställaren principiellt kan gå miste om rätten att invända efter att denne betalat (Ingvarsson & Utterström s. 548 f.). Författarna godtar utgångspunkten att så kan ske men nämner sedan tre exempel där annan utgångspunkt gäller; vid betalning à conto, om parterna uttryckligen avtalat att slutreglering ska ske senare samt då betalning erläggs enligt betalningsplan utan någon koppling till värdet av det faktiska utförandet (alltså då tomma lyftfakturor utfärdas). 50 Se avsnitt 3.1 ovan. 51 Lindskog s. 942 f, Unnersjö, Condictio indebiti — från skyddsregel för betalaren till skyddsregel för mottagaren på tre decennier, JT 2024–25 s. 31 ff. (hädanefter ”Unnersjö”) samt ”Fastighetsmäklarens klientmedelskonto”, NJA 2023 s. 339 p. 18. 52 Lindskog s. 948 f. Se även citatet från ”Fastighetsmäklarens klientmedelskonto” nedan. 5 3 ”Tryckerimomsen I”, NJA 2015 s. 1072, p. 12. 54 ”Tryckerimomsen I”, NJA 2015 s. 1072, p. 13. Det har i Sverige liksom i andra länder tidigare diskuterats om läran om condictio indebeti rätteligen bör beskrivas som läran om när en betalare har en återkravsrätt av ett belopp som han inte var skyldig att betala eller som läran om när en betalningsmottagare får behålla ett belopp som han inte hade rätt till (se bl.a. Lindskog s. 945 med not 3924). I svensk rätt gäller den senare beskrivningen. I Tryckerimomsen I uttalar således HD (p. 21): ”Förlagen har till Mediarummet betalat mervärdesskatt efter en för hög fakturerad skattesats. Betalningen har skett utan rättsgrund och ska därför gå åter, ifall inte läran om condictio indebiti föranleder annat.” Se även Unnersjö s. 27. 55 Mossberg, Rättshandlingsbegreppet: kriterierna, JT 2023–24 s. 92 not 73. 5 6 M hade deponerat medlen hos länsstyrelsen sedan även S, som motsatte sig återgång, gjort anspråk på medlen hos M. 57 ”Fastighetsmäklarens klientmedelskonto p. 24. 58 Ett argument för detta som framhävdes av HD var att en gäldenär, i väntan på ett rättsligt avgörande avseende en tvistig skuld, kan välja att göra en provisorisk betalning för att försäkra sig om att inte drabbas av dröjsmålspåföljder (p. 19, med hänvisning till NJA 1989 s. 224). För synpunkter på HD tillitsbedömning, se Unnersjö 28 ff. 59 Samma slutsats Unnersjö s. 27. Se dock redan justitierådets Linds tillägg i ”Stångastaden”, NJA 1989 s. 224. En sådan turordning förutsätter dock självklart att betalningsmottagaren utformar sin talan i enlighet härmed. 6 0 Lindskog s. 152. Vid läran om condictio indebeti torde efterföljande ond tro vara ett hinder mot ett inrättande. I ”Fastighetsmäklarens klientmeddelskonto” hade K senare samma dag som betalningarna av misstag gått iväg skickat ett mail till M där betalningarna krävdes åter. Den onda tro som M då hamnade i, är inte relevant enligt re integra-bestämmelsen. 61 Unnersjö s. 39 f. 62 Unnersjö s. 40. 6 3 Beställaren har även kontrollmöjligheter enligt AB vad gäller arbetenas kvalitet m.m., se t.ex. AB 04 kap. 3 § 5. 64 Jfr här även exemplen i Lindskog s. 153 ff. 65 Prekluderat blir då alltså (om omständigheterna ger stöd för att en disposition vidtagits) invändningar om kontraktsbrott som baserar sig på att entreprenören påstås ha åsidosatt reglerna i självkostnadsprincipen (bristande verifiering och/eller bristande omsorg). Vad som gäller ifråga om invändningar som baserar sig på en rätt som följer av lag (skäligt pris), se avsnitt 4.5. 66 P. 19. 67 Diskussionen tog fart efter HD:s fullmaktsavgöranden i ”Reseföretagsrepresentanten” NJA 2013 s. 659 och ”Divisionschefen” NJA 2014 s. 684, som fått utstå massiv kritik. Se, utöver debatten mellan Håstad och Lindskog (Håstad, Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran, SvJT 2020 s. 323 ff. med replik av Lindskog, Tillitsfullmakten — en replik, SvJT 2020 s. 785 ff.) även Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16 s. 735, Stridsberg, Tillitsfullmakter — nytt klargörande om befogad tillit som behörighetsgrund, JT 2014–15 s. 619, Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt — några kritiska reflektioner kring ett rättsfall, JT 2015–16 s. 330, Unnersjö, Kriterierna för tillitsfullmakt: låneavtalet med Svea Ekonomi NJA 2021 s. 1017, JT 2022–23 s. 647, Unnersjö, Skadeståndströskeln och bundenhetströskeln vid orsakande av befogad fullmaktstillit, NJ 2:23 s. 18, Svensson, Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaring och fullmakt grundat på tillit?, SvJT 2023 s. 812 ff. (väsentligen stöder författaren åsikterna framförda i frågan av Joel Samuelsson i Svensk avtalsrätt, Fullmaktsläran, Iustus, Uppsala 2023) samt Lundberg, Ännu något mera om tillitsfullmakt, JT 2023–24 s. 227. Lindskog har pekat på att HD i ”Låneavtalet med Svea Ekonomi”, NJA 2021 s. 1017, befäst måste-insikts-kravet i fullmaktssammanhang och att avgörandet kom efter meningsutbytet mellan honom och Håstad (se densamme Betalning, s. 152 not 437. Än torde dock inte sista ordet vara sagt. Andra avgöranden som fått utstå liknande kritik är bl.a. ”Leksaksaffären i Vimmerby”, NJA 2018 s. 171. Där uppställde HD ett krav att den passiva avtalsparten ska ha varit ”medveten om att avtalstillämpningen avvikit från vad som ursprungligen avtalats”, för att passiviteten ska kunna uppfattas som en bindande viljeförklaring (p. 11). På samma sätt som kravet att huvudmannen i en fullmaktssituation ska ha haft insikt om (eller i vart fall insett risken för) att hans rättshandling skulle kunna föranleda en tredje man att hysa tillit i behörighetshänseende inte är förenligt med den traditionella rättshandlingsläran, skulle det kunna argumenteras för att medvetandekravet som HD uppställde i 2018 års fall också är i strid med densamma (se Samuelsson, Fullmaktsläran, Svensk avtalsrätt, s. 87 not 214). Enligt den traditionella rättshandlingsläran ska viljeförklaringars innehåll enkom bedömas objektivt utifrån den befogade uppfattningen som innehållet förmedlar, helt utan hänsyn till vad viljeförklaringsavgivaren må eller bort ha insett om olika förhållanden. När det gäller passivitet utgör ju detta i sig själv en rättshandling, när mottagaren har befogad anledning att uppfatta passiviteten som ett uttryck för en avsikt att rättshandla. Ett krav på att den passive parten ska varit medveten om avtalstillämpningens avvikelse från vad som ursprungligen har avtalats är ett slags medvetandekrav inriktat på visst innehåll; det kan ifrågasättas om det inte kan jämställas med ett krav på att den passive parten måste vara medveten om att viljeförklaringen (passiviteten) förmedlar en viss innebörd som avviker från innehållet i den ursprungliga rättshandlingen (se Somo, Gör två fel ett rätt? En analys av NJA 2018 s. 171, SvJT 2024 s. 788, i anslutning bl.a. till not 18). 68 Motsatt uppfattning Lindskog s. 152. 69 Lindskog s. 145. 7 0 Passiviteten och tiden torde därmed kunna få betydelse vid den allmänna intresseavvägningen. 7 1 Se avsnitt 3.4 ovan. 72 HD omnämnde i p. 25–27 avgörandena ”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26, ”Bodelning efter 24 år” NJA 1993 s. 570, ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203 samt ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171. 7 3 HD hänvisade till ”Stångåstaden” NJA 1989 s. 224, ”Tryckerimomsen I” NJA 2015 s. 1072 och ”Ränteskruven” NJA 2005 s. 142. 74 Se härom avsnitt 4.2 ovan. 75 Ifråga om eventuella insiktskrav hos den passive parten, se not 64 ovan. 76 Unnersjö s. 38 f. Om rättslig flerspårighet, se även Lindskog, Något om rättslig flerspårighet, Festskrift till Gertrud Lennander, s. 191 ff. 77 Jfr Unnersjö s. 38 f. 7 8 Jfr t.ex. ”Den överprissatta torven” NJA 1947 s. 137, där ett parti torv levererades till ett pris överstigande det normalpris som säljaren enligt den offentligrättsliga regeln hade att tillämpa. Säljaren, som hade mottagit hela köpeskillingen, befanns vara icke återbetalningspliktig för överpriset (se vidare Lindskog s. 58 ff.). 7 9 Se i detta avseende ”Flyget till Antalya” NJA 2018 s. 127 samt Andersson, Inomkontraktuell reklamationsplikt; ett NJA-fall och flera hovrättsavgöranden senare, SvJT 2019 s. 379. Jfr å andra sidan Lindskog, Preskription, uppl. 4, 2017, s. 730 ff. 80 Jfr hovrättsfallet referat i avsnitt 3.4. 8 1 Ramberg & Herre, Köplagen, en kommentar, Juno version 3B, kommentaren till 47 §. 82 Annars blir han i praktiken bunden. Se ”Svartöns Pris” p. 18. Att en betalning utan protest kan få avtalsverkan har berörts ovan. Som framgått där är det dock i första hand den för betalningsmottagaren synliga rättshandlingsviljan som ligger bakom betalningen som är avgörande för den avtalsrättsliga tillitsprincipsprövningen, eventuellt i kombination med omständigheter såsom att betalningen skett förbehållslöst m.m. (jfr här not 45). 8 3 Se ”Omsättningsmålet” NJA 2021 s. 943 p. 12.fotnot 9 · s. 188

Kronofogdemyndighetens ansvar för felaktiga uppgifter vid exekutiv försäljning. Smyckets vikt2 hänvisningar

Stina Bratt · JT 2023 s. 895–913 · 2 ställen

Alternativa anspråksvägar i skadeståndsrätten - om förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar i avtalsförhållanden och kontraktskedjor6 hänvisningar

Stina Bratt · 2023, s. 1–2003 · 6 ställen

Hur dum får man vara?1 hänvisning

Richard Åkerman · SvJT 2022 s. 1–22 · 1 ställe

Agge & Thornstedt, Straffrättens allmänna del, 1981, s. 62. 1 1 ”Alien hand-syndrom” är en neurologisk störning där patienten känner att hans kroppsdelar rör sig av sig själva. Med andra ord att de gör ofrivilliga rörelser som verkar avsiktliga. 12 Det som inom psykologin benämns som ”sexsomni”, alltså sexuella handlingar i sömnen, brukar regelbundet uppmärksammas i media när män som åtalats för våldtäkt frikänns på grund av att de sov. 13 Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 255 f. 14 3 kap. 1 § BrB. 15 Notera att uttrycket ”annan” inte är närmare definierat. Likväl anses att endast människor omfattas av uttrycket. I och för sig är inte heller ”människa” definierat i svensk lag. Det är måhända inte så konstigt eftersom det i modern tid inte har funnits några mänskliga hybrider, typ neanderthalare, kentaurer, utomjordingar eller Frankensteins monster, som ställt avgränsningsfrågan på sin spets. Det kan förstås komma att ändras i framtiden, om man skall tro de populärvetenskapliga tidskrifterna. 1 6 Kommentaren till BrB, 1 kap. 2 §, Lexino (JUNO) 2017-09-01. 17 Se t.ex. Stockholms tingsrätts uppmärksammade dom 2019-10-03 i mål nr B 10655-18 (Eric Torell). 18 24 kap. 6 § BrB. 19 Kommentaren till BrB, 24 kap. 1 §, Lexino (JUNO) 2017-09-01. 20 Lernestedt, Straffrättens karta och landskap: uppsatser i straffrätt och straffrättsfilosofi, 2013, s. 195. 21 Notera att om det föreligger en verklig nödvärnssituation så kan gärningsmannen inte fällas för ett oaktsamhetsbrott, vilket följer av att nödvärn är en objektiv ansvarsfrihetsgrund. Se Zila, Nödvärn mot flera medverkande i ett brottsligt angrepp samt ansvar för handlande i s.k. putativt nödvärn, JT nr 4 1995–96 s. 1141 f. 2 2 Falkkloo, ”Bocken brinner!”, Dagens Nyheter, 12 december 2003. 23 24 kap. 9 § BrB. Därtill kommer också de fall då villfarelse hanteras inom ramen för uppsåtsbedömningen. Se redogörelsen av Martinsson, Vildsvinet — Ett fall av villfarelse? JT nr 1 2017/18, s. 148. 24 Martinsson, a. a. 25 23 kap. 1 § BrB. 2 6 Kommentaren till BrB, 23 kap. 1 §, Lexino (JUNO) 2020-08-24. 27 A.a. 28 Kommentaren till BrB, 23 kap. 1 §, Karnov (JUNO) hämtad 2021-06-21. I NJA 1985 s. 544 dömdes två personer för försök till grov stöld, efter att ha försökt stjäla två, vad de trodde var, värdefulla väskor ur en bil. Väskorna var emellertid tomma eftersom ägaren till bilen hade blivit tipsad av polisen, som hade övervakat de två gärningsmännen under en tid. HD konstaterade att det ur gärningsmännens utgångspunkt var en tillfällighet att polisen upptäckt och fattat misstankar om dem, samt att polisen medverkade så att den aktuella situationen uppstod. — Ett annat exempel är NJA 2003 s. 670, där gärningsmannen dömdes för försök till dråp efter att ha skjutit mot en stängd dörr med vetskap om att polis befann sig på andra sidan. Även i detta fall konstaterade HD att det ur gärningsmannens synvinkel var en tillfällighet att dörren var en säkerhetsdörr och att ammunitionen från gärningsmannens vapen inte hade kunnat penetrera denna. 29 NJA 1985 s. 544. 3 0 Se bl.a. NJA 1980 s. 725 och NJA 1982 s. 114. Beviskravet innebär inte att varje tvivel gör att åtalet skall ogillas, utan först när tvivlet är rimligt skall det leda till en frikännande dom. 31 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, 10 uppl., 2018, s. 59. 32 I nedan, under avsnittet om Bristande utbildning, refererade NJA 1966 s. 70 ville emellertid ett skiljaktigt justitieråd fria hemvärnschefen i straffansvarsfrågan, men bifalla skadeståndstalan som den vådaskjutne sommargästens anförvanter hade framställt. Se även NJA 2019 s. 845, HD:s dom p. 16–17. 33 Hellner och Radetzki, a.a., s. 83. 34 Detta skall skiljas från ofrivilliga eller omedvetna handlingar som redogjorts för ovan. 3 5 Kommentaren till BrB, 29 kap. 3 §, Lexino (JUNO) 2020-01-01. 36 30 kap. 6 § BrB. 37 30 § lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar (Avtalslagen). 38 31 § Avtalslagen. 39 32 § 1 st. Avtalslagen. 40 33 § Avtalslagen. 41 32 § 1 st. Avtalslagen: ”Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning eller annat misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget.” Se kommentar till 32 § 1 st. Avtalslagen, Karnov (JUNO), hämtad 2021-06-21, där Persson förklarar att det väsentliga är inte vad som står i regeln utan vad som motsatsvis anses gälla i godtrosfallen. ”Att man uttryckt sig så bakvänt förklarar lagskrivarna i motiven bero på att det kunde vara obilligt att under alla förhållanden avskära möjligheten att ta hänsyn till ett misstag som mottagaren varken ägde eller bort äga kännedom om, särskilt vid gåva eller liknande förhållanden. (Förslag, 1914, s. 140. Se som exempel på hithörande situationer NJA 1939 s. 384, NJA 1940 s. 77, NJA 1957 s. 69 och NJA 1962 s. 641.) Det viktiga är alltså inte vad som står i lagtexten utan vad man motsättningsvis kan läsa ut ur densamma. Motsatsslutet är avsett att täcka flertalet fall och möjliggöra en annan lösning bara i udda situationer.” 42 J. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 4 uppl., 1995, s. 195 f, för en utförlig redogörelse för de olika misstagssituationerna. Den senaste upplagan (J. Ramberg och C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 11 uppl., 2019, s. 143 f), lämnar en mer stympad redogörelse. 43 29–31 §§ Avtalslagen. 4 4 Kommentar till 32 § Avtalslagen, Lexino (JUNO), 2012-12-31. 45 30 § Avtalslagen. 46 Se t.ex. NJA 1964 s. 239 där köparen inte lyckades bevisa att säljaren hade haft vetskap om den oriktiga uppgiften, varför svek inte ansågs ha visats. Se även Ramberg och Ramberg, a.a., s. 140. 47 Se t.ex. NJA 1932 s. 183 avseende frågan om orsakssamband. 48 Ramberg och Ramberg, a.a., s. 141. 4 9 Det är en annan sak att svek är en sällan framgångsrikt åberopad ogiltighetsgrund. För det första skall svekparagrafen tillämpas restriktivt enligt lagmotiven (se Ramberg och Ramberg, a.a., s. 140.), för det andra är det helt enkelt svårt att i praktiken uppfylla alla rekvisiten (se t.ex. NJA 2008 s. 392). 50 FB 9:1. 51 Exempelvis disponera över förtjänst från eget arbete eller råda över eget hushåll, FB 9:2–5. 52 FB 11:7. 53 Exempelvis avtal om tjänst eller annat arbete eller förfogande över vad han genom eget arbete har förvärvat efter det att förvaltare har förordnats, liksom avkastningen av sådan egendom, FB 11:8. 54 Fram till 1991 var benämningen “sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten”. 55 Lag om avtal som slutits under påverkan av en psykisk störning (1924:323). 56 Ramberg och Ramberg, a.a., s. 238. 57 Det kan förstås föreligga en ogiltighetsgrund som beskrivits ovan under avsnittet om Avtalsbundenhet. 5 8 Föregående upplaga av Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt, 10 uppl., 2016, s. 238. Se även C. Rambergs genomgång, Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), SvJT 2020 s. 589. 59 Se t.ex. NJA 1987. s. 710, NJA 1995 s. 274, NJA 1996 s. 564, NJA 1999 s. 197, NJA 2012 s. 725 och NJA 2017 s. 113. 60 C. Ramberg, a.a., som framhåller (s. 589) att det är klart att avtalsbrott i och för sig kan medföra skadeståndsskyldighet, men att det är oklart ”i hur stor utsträckning den avtalsbrytande parten kan undgå skadeståndsansvar”. 61 NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna), HD:s dom, p. 20. 62 C. Ramberg, a.a., s. 592 f. 63 Jfr NJA 2013 s. 1174, HD:s dom, p. 10, där distinktionen resultatförpliktelse och omsorgsförpliktelse omnämns. Se även Adestams och Arvidssons replik, Avtalsbrott och skadestånd — skuldprincipen i svensk avtalsrätt, SvJT 2021 s. 48, på C. Rambergs artikel. 6 4 Se separat om den misstagne som rådgivare, nedan under avsnittet om Dåliga råd. 65 Det har framförts att det egentligen är felaktigt att säga att en betalning skulle kunna ske av misstag. Med ordet ”betalning” avses vanligen att någon fullgör en skyldighet på ett sådant sätt att skyldigheten helt eller delvis upphör. För att det skall vara möjligt att utföra en betalning skulle det alltså krävas en skyldighet att prestera. Därför blir det felaktigt att tala om betalning som sker av misstag om det inte finns någon förpliktelse som den betalande parten skulle lösas från. Se Ingvarsson, Condictio indebiti, 2016, s. 21. Jfr dock Lindskog, Betalning, s. 35. Lindskog påtalar att ”betalning” kan syfta på såväl själva överförandet av pengar (rättsfaktum) som resultatet att pengar förts över och förpliktelsen följaktligen lösts (rättsföljden). 66 Grunden lades i NJA 1933 s. 25. För dess vidare utveckling se bl.a. NJA 1989 s. 244, NJA 1994 s. 177, NJA 1999 s. 575, NJA 2001 s. 353, NJA 2011 s. 739 och NJA 2015 s. 1072, samt Hult, Condictio Indebiti, Juridisk Debatt, 1952, s. 42–89, Lennander, Misstagsbetalning och kvittning i konkurs (i Festskrift till Torgny Håstad), 2010, s. 435 ff, Ingvarsson, a.a., s. 4 ff., samt Mellqvist och Persson, Fordran och Skuld, 2011, s. 37 ff. 67 En återkravsrätt för en felaktig betalning kan möjligen även avgöras analogt av bestämmelsen om förklaringsmisstag i 32 § avtalslagen, men inte direkt eftersom en betalning ofta faller utanför det direkta tillämpningsområdet för avtalslagen. Rättsföljden av de båda reglerna är densamma, nämligen återbetalningsskyldighet för mottagaren av den felaktiga betalningen. Läran om condictio indebiti kan betraktas som en specialregel för bedömning av återbetalningsskyldighet av en felaktig betalning. I den egenskapen bör den principen ges företräde framför en mer allmän ogiltighetsregel som bestämmelsen i 32 § avtalslagen. Se NJA 2011 s. 739. HD:s dom, p. 3. 68 Ingvarsson, a.a., s. 23–24, som anger dessa fall som klara, men också andra fall som mindre klara. Se NJA 1994 s. 177 avseende betalning till fel person. 69 Se dock Ingvarsson, a.a., s. 4, som vill använda regeln med större pragmatism i syfte att fånga in fall som exempelvis när någon överför pengar på uppdrag av annan utan att det finns täckning i medel. 70 Se t.ex. NJA 2011 s. 739. HD:s dom, p. 8: ”Avgörande är i stället om betalningen har skett utan rättsgrund och att betalningen inte utgör en disposition, dvs en betalning där den betalande frivilligt väljer att betala oavsett om betalningsskyldighet faktiskt föreligger.” 71 Mellqvist och Persson, a.a., s. 37–38. 7 2 Hult, a.a., s. 83. 73 Hult, a.a., s. 84. 74 Ingvarsson, a.a., s. 33 och NJA 2005 s. 142, referatet s. 166. 75 Ingvarsson, a.a., s. 34. Rättsregeln ”missräkning är ingen betalning” fanns tidigare kodifierad i den genom lag (1981:775) om införande av utsökningsbalken upphävda promulgationslagen, men en motsvarande okodifierad regel anses fortfarande gälla. 76 Ingvarsson, a.a., s. 34. 7 7 NJA 1991 s. 3 I, HD:s dom, referatet s. 8. 78 Mellqvist och Persson, a.a., s. 117. 79 Se exempelvis NJA 1986 s. 44 och NJA 1989 s. 671 samt Mellqvist och Persson, a.a., s. 183 ff. 80 Mellqvist och Persson, a.a., s. 182. 81 SOU 1935:14 med förslag till lag om skuldebrev m.m., s. 114, samt exempelvis NJA 1989 s. 671. 8 2 NJA 2017 s. 113 (”Den övertagna överlåtelsebesiktningen”), se HD:s dom, p. 20– 27. Se även Munukka, 36 § avtalslagen som universalverktyg mot friskrivningar och ansvarsbegränsningar, JT 2017–18 s. 393 ff. 83 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, 10 uppl., 2018, s. 145. 84 NJA 1992 s. 130, referatet s. 137. 85 NJA 1986 s. 61. 86 NJA 1996 s. 118. — Det tycks dock som att den inträffade skadans storlek inte i sig och ensamt påverkar bedömningen om grov vårdslöshet föreligger. Se Hellner och Radetzki, a.a., s. 145. 87 Kammarrätten i Stockholm, mål nr 7403-14, dom 2 april 2015. 88 HFD:s dom, s. 5. 8 9 Se även avsnittet om Påföljd vid avtalsbrott ovan. 90 1 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207, SkL). 91 2 kap. 1 § SkL. 92 Hellner och Radetzki, a.a., s. 127 f. 93 Hellner och Radetzki, a.a., s. 128. 9 4 NJA 1981 s. 683. Se även NJA 2011 s. 454 samt Hellner och Radetzki, a.a., s. 130. 9 5 Hellner och Radetzki, a.a., s. 136 och även en tidigare upplaga Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl., 1995, s. 137. 9 6 Se även NJA 1964 s. 491. 97 Kleineman, Ren förmögenhetsskada. Särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart, 1998, s. 435. 98 Lindskog i recension av Korlings ak. avh. ”Rådgivningsansvar – särskilt avseende finansiell rådgivning och investeringsrådgivning”, JT 2010–11 s. 209. 99 Kleineman, a.a., s. 388. Curbstone advice avser professionell rådgivning ”vid sidan av” ordinarie yrkesutövning. 1 00 Se NJA 1992 s. 243 som ger vägledning i fråga om när någon skall anses vara rådgivare. 101 Kleineman talar om den ”befogade tillitens relevans”, a. a., s. 466 ff. 102 Se t.ex. NJA 1994 s. 532; Elfström, Rådgivares professionsansvar, 2003, s. 23; Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt, 2 häftet, 2010, kap. 7.3; Kleineman, Rådgivares informationsansvar — en problemorientering, SvJT 1998 s. 185 ff. 103 Se t.ex. Bolin, Advokats skadeståndsansvar, JT nr 3 2018–19 s. 632. 104 Härvidlag hänvisas till rättsfallsreferatet och till Bolins redogörelse i a.a. 105 HD:s dom, p. 23. 106 HD:s dom, p. 24–25. 107 HD:s dom, p. 26. 1 08 James Barr Ames, Law and Morals, Harvard Law Review, 1908, Vol. 22, s. 97. 109 Agges huvudpunkter av den allmänna rättsläran, reviderad upplaga av Jacob Sundberg, 1980, s. 76.fotnot 10 · s. 3

Hur identifieras rättsregler i HD:s prejudikat?1 hänvisning

Christina Ramberg · SvJT 2022 s. 519–522 · 1 ställe

NJA 2001 s. 750, NJA 2005 s.142, NJA 2006 s. 53, NJA 2007 s. 17, NJA 2007 s. 35, NJA 2007 s. 962, NJA 2008 s. 688, NJA 2009 s. 672 ”Malmbergsbagarn”, NJA 2010 s. 227, NJA 2010 s. 416, NJA 2010 s. 559, NJA 2010 s. 629, NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 3, NJA 2012 s. 597, NJA 2012 s. 725, NJA 2012 s. 1095, NJA 2013 s. 253 ”BWE:s rättsskyddsförsäkring”, NJA 2013 s. 271 ”Skadorna på Läckebys arbeten”, NJA 2014 s. 960 ”Det Andra Bolaget”; NJA 2015 s. 3, NJA 2015 s. 741 ”Partneravtalet”, NJA 2015 s. 862 ”Den uteblivna slutbesiktningen”, NJA 2015 s. 991, NJA 2015 s. 1040 ”De enstegstätade fasaderna II”, NJA 2017 s. 94, NJA 2017 s. 113 ”Den överlåtna övertagandebesiktningen”, NJA 2017 s. 237 ”Bygglovet och särskoleplaceringen”, NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby”, NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften), NJA 2018 s. 653 ”De ingjutna rören”, NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen”, NJA 2019 s. 171 ”Belgor”, NJA 2019 s. 195 ”Husbilarna”; NJA 2019 s. 866 ”Branddammen på Malmö flygplats”, NJA 2020 s. 723 ”Vandrarhemmet i Lycksele”, NJA 2020 s. 822 ”Knoppens golvvärmesystem”, NJA 2021 s. 943 ”Omsättningsmålet”. Det råder inte längre någon prejudikattorka på avtalsrättens område.fotnot 4 · s. 521

Nackdelarna med att använda utbytbara vaga begrepp1 hänvisning

Lars Heuman · SvJT 2022 s. 62–97 · 1 ställe

NJA 2012 s. 725 p. 10 och Lindskogs och Herres instämmande uppfattning.fotnot 106 · s. 86

Störningar och tidsförlängning - en entreprenadrättslig studie3 hänvisningar

Marcus Utterström · 2022, s. 1–1936 · 3 ställen

Avtalsbrott och skadestånd — skuldprincipen i svensk avtalsrätt3 hänvisningar

Johan Adestam, Niklas Arvidsson1 · SvJT 2021 s. 48–60 · 3 ställen

Skadestånd vid avtalsbrott1 hänvisning

Christina Ramberg · SvJT 2020 s. 589–604 · 1 ställe

I många fall har HD uttalat att det föreligger en rätt till skadestånd eftersom den avtalsbrytande parten varit vårdslös eller försumlig, t.ex. NJA 1987 s. 710, NJA 1995 s. 274, NJA 1996 s. 564, NJA 1999 s. 197, NJA 2012 s. 725 och NJA 2017 s. 113 (Den övertagna överlåtelsebesiktningen). I alla dessa avgöranden ansåg HD att avtalsbrottet var vårdslöst. Därför ställdes inte frågan om vad som gäller för ej vårdslösa avtalsbrott på sin spets. HD:s uttalanden att vårdslöshet är en förutsättning för skadestånd vid avtalsbrott är alltså obiter dictum och ger inte stöd för vad som gäller beträffande ej vårdslösa avtalsbrott.Skadeståndsansvarsgrunden · p. 5 · s. 590

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20194 hänvisningar

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 4 ställen

Avtalsviten - effekter och rättsverkningar1 hänvisning

David Dryselius · 2019, s. 2–352 · 1 ställe

Se till exempel Adlercreutz m. fl.., Avtalsrätt I, s. 232 och Hellner m. fl.., Förmögenhetsrätt 1978-2004. Svensk Juristtidning, s. 733, Gustafsson, J. (2008), Om universitet, s. 17 ff., Hellner m. fl.., Kontraktsrätt: allmänna ämnen, s. 205 och Bengtsson, universitet, s. 265 ff. med påpekande att culpa-regeln är en huvudregel, med vissa be- gränsade undantag. Se också NJA 2012 s. 725, p. 21, NJA 2013 s. 271, »Skadorna på Läckebys arbeten«, p. 8 och NJA 2019 s. 94, •Gamla vägen•, p. 37. Jfr dock en annan uppfattning, företrädd av bland annat Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 262 f. Jfr emellertid den så kallade normskyddsläran, vilken innebär att förutom adekvat kausa- litet gäller att skadeståndet omfattar endast de intressen som skyddas av den handlings- norm som överträtts, se till exempel NJA 2014 s. 272, »BDO«, p. 19 ff. Enligt Bengtsson kan man •nog anta att principen har ringa praktisk betydelse i kontraktsförhållanden«,fotnot 226 · s. 116

2016/531 hänvisning

Johnny Herre · SvJT 2016 s. 53–66 · 1 ställe

Konsumentköplagen har härutöver utgjort en del av argumentationsunderlaget i några avgöranden. Ett av dessa var NJA 2013 s. 1174 om säljarens eventuella skyldighet att granska eller bedöma uppgifter om sakförhållanden som köparen har lämnat. Ett annat var NJA 2005 s. 205 om bevisbördan för uppgift att ett avtal om entreprenad på löpande räkning innefattade ett s.k. takpris. När frågan om vad som kunde anses utgöra skälig tid för reklamation vid ett fastighetsköp skulle avgöras i NJA 2008 s. 1158, hänvisade Högsta domstolen till regleringen i konsumentköplagen. Hänvisning till reklamationsregleringen i konsumentköplagen gjordes också i NJA 2007 s. 962 när frågan om skäligheten i ett avtalsvillkor om reklamationsskyldighet inom två år från genomförd överlåtelsebesiktning bedömdes. Högsta domstolen har också refererat till konsumentköplagen i NJA 2012 s. 725 när huvudfrågan i målet rörde informationslämnarens ansvar för lämnad information.1990 års konsumentköplag · p. 12 · s. 63

Licensavtal, allmän avtalsrätt och Eric M Runesson1 hänvisning

Christina Ramberg · SvJT 2015 s. 125–140 · 1 ställe

Runesson är här inspirerad av Rodhes systematik. 1 3 Frågan är föremål för olika åsikter i litteraturen, se B. Bengtsson, Allmänna principer om kontraktsansvar, Festskrift till Lars Gorton, 2007, s. 25; B. Bengtsson, Civilrätt och offentliga tjänster, SvJT 2012 s. 429; J. Gustafsson, Om culparegeln — särskilt inom kontraktsförhållanden, JT 2008–09 s. 17; J. Hellner & R. Hager & AH Persson, Speciell avtalsrätt, 2:a häftet, 2011, kap. 29; J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, kap 4.7.1.1; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 13.9; C .Ramberg, www.avtalslagen2010.se § 11.5.1; NJA 1991 s. 217; NJA 1992 s. 243; NJA 2001 s. 309; NJA 2002 s. 477; NJA 2012 s. 725; NJA 2013 s. 271; UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts Art. 7.4.2; PECL 9:501 och 9:502; DCFR III.-3:701–713. 1 4 27 § köplagen, CISG Art. 79; 14 och 30 §§ konsumentköplagen; B. Domeij, Patentavtalsrätt, 2010, s. 337; NJA 1947 s. 2; J. Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt, andra häftet, 2011, kap. 21.3; J. Ramberg & J. Herre, Allmän köprätt, 2014, s. 204; J. Ramberg & C. Ramberg. Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 15.5. 15 Frågan om dröjsmålsräntans natur (en egen påföljd eller en form av skadestånd) är omdiskuterad, se J. Ramberg & J. Herre, Internationella köplagen (CISG), 2004, s. 358 f., med referenser till svensk och internationell litteratur. 16 T.ex. Jan Hellners båda böcker (häften) om speciell avtalsrätt, där första häftet handlar om kontraktstyper och andra häftet om allmänna ämnen. Båda häftena avse r ”speciell avtalsrätt” och ”kontraktsrätt”. Hellner har för sina häften lagt till grund att det som är gemensamt för alla eller de flesta avtalstyper tillhör den allmänna avtalsrätten och det som påverkas av avtalstypen utgör kontraktsrätt i trängre mening, se Speciell avtalsrätt II Kontraktsrätt 1 häftet Särskilda avtal, 2010, s. 22. 17 Samma problem föreligger beträffande begreppet ”obligationsrätt”, se T. Sigeman, Behövs begreppet obligationsrätt? i Festskrift till Boel Flodgren, 2011. S. Arnerstål, Varumärket som kontraktsföremål, 2014, s. 54, analyserar ”avtalstyp” och ”kontraktstyp” och förefaller använda begreppen som synonymer. 18 J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 9.3. 19 C. Ramberg, Lojalitet i engelsk och svensk avtalsrätt, Tidsskrift for Rettsvitenskap 4–5/2013 s. 521. 2 0 NJA 1999 s. 35, NJA 2006 s. 53, NJA 2001 s. 750, NJA 2010 s. 416, NJA 2012 s. 597; Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 2010, kap. 10.2; B. Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 2010, s. 66; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2013 kap. 4.3; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2006, kap. 8.2; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 9.9. 21 Se t.ex. A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010, kap. 10.2; M. Mellqvist & I. Persson, Fordran och skuld, 2011, s. 34; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 9.3 och 9.9. 22 Se för en ingående analys av felansvaret beträffande varumärken, S. Arnerstål, Varumärket som kontraktsföremål, 2014, kap. 2. 2 3 Bestämmelsen är väl ägnad att tillämpas analogt även på hyra (Ds 2010:24 Hyra av lös sak, s. 30). Därför är det lämpligt att göra analogier för licensavtalens del (oavsett om det i praktiken är fråga om en överlåtelse eller en upplåtelse av patentet). 24 J Ramberg & J Herre, Köplagen, 2013, kap. 5.1. 25 NJA 1919 s. 359, NJA 1921 s. 511, NJA 1931 s. 483, NJA 1937 s. 312, NJA 1941 s. 150, NJA 1941 s. 393, NJA 1942 s 346, NJA 1948 s. 620, NJA 1950 s. 86, NJA 1951 s. 765, NJA 1954 s. 573, NJA 1957 s. 69, NJA 1959 s. 590, NJA 1961 s. 738, NJA 1963 s. 683, NJA 1969 s. 409, NJA 1974 s. 573, NJA 1974 s. 660, NJA 1978 s. 223, NJA 1978 s. 628, NJA 1980 s. 46, NJA 1980 s. 398, NJA 1981 s. 323, NJA 1981 s. 1072, NJA 1983 s. 3, NJA 1983 s. 865, NJA 1984 s. 280, NJA 1984 s. 482, NJA 1986 s. 503, NJA 1986 s. 596, NJA 1989 s. 269, NJA 1992 s. 439, NJA 1987 s. 266, NJA 1987 s. 553, NJA 1988 s. 408, NJA 1998 s. 448, NJA 1989 s. 269, NJA 1989 s. 286, NJA 1989 s. 773, NJA 1990 s. 24, NJA 1992 s. 403, NJA 1992 s. 414, NJA 1992 s 439, NJA 1993 s. 436, NJA 1994 s. 236, NJA 1995 s. 586, NJA 1996 s. 400, NJA 1996 s. 727, NJA 1997 s. 86, NJA 1997 s. 382, NJA 1998 s. 3, NJA 1998 s. 364, NJA 1999 s. 35, NJA 2001 s. 750, NJA 2005 s.142, NJA 2006 s. 53, NJA 2007 s. 35, NJA 2009 s. 672, NJA 2007 s 962, NJA 2009 s. 672, NJA 2010 s. 416, NJA 2010 s. 559, NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 3, NJA 2012 s. 597, NJA 2012 s. 725, NJA 2012 s. 1095, NJA 2013 s. 253, NJA 2013 s. 271. 26 J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 9. • Jag anser (de lege lata) att en part genom underförstått godkännande av ett avtalsbrott kan förlora rätten att göra det gällande. • Jag anser (de lege lata) att det finns en reklamationsskyldighet för avtalsbrott (med undantag för pågående avtalsbrott, typiskt sett dröjsmål). • Jag anser (de lege lata) att rätten till fullgörelse (naturaprestation) kan falla bort om kravet på fullgörelse dröjer orimligt länge. 2 7 NJA 1953 s. 602, NJA 1989 s. 224, NJA 1961 s. 26, NJA 1992 s. 728; NJA 1993 s. 570, NJA 2002 s. 630, 2005 s. 142, NJA 2006 s. 120, 2007 s. 909, 2008 s. 243, NJA 2012 s. 804, NJA 2012 s. 1021; S. Arnerstål, Varumärket som kontraktsföremål, 2014, kap. 2.10.1; J. Herre, Något om reklamationsplikt vid köp av varor och tjänster, i festskrift till G. Lennander, 2010, s. 119 f.; J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 459 kap. 4.7.1.7; C Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996; J. Kleineman, Reklamationsplikt vid rådgivaransvar, i festskrift till T. Håstad, 2010, s. 333; F. Korling, Reklamation av investeringsrådgivning och diskretionär förvaltning, SvJT 2012 s. 649; S. Lindskog, Preskription, 2012, § 16, kap. 3.3; C. Ramberg, Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s. 142 ff.; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, s. 223; P. Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011, s. 307. 28 Det är möjligt att Runesson baserar sin ståndpunkt på ett fordringsrättsligt resonemang i kap. 9.5.3.7 där han skriver att utgångspunkten ”måste” vara att paten thavaren är legitimerad mottagare av utomkontraktuell vederlagsersättning, utan att förklara varför det ”måste” vara på det viset. 29 B. Bengtsson, Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 2007 – 2009, SvJT 2010 s. 753, på s. 754; J. Munukka, Ansvarsbegränsningar och anspråk mot parts kontraktsmedhjälpare, Årsbok Center for Commercial Law, Red. C. Carlsson m.fl., 2014, s. 165; J Kleineman, Utomkontraktuellt ansvar med kontraktsrättsliga begränsningar i Festskrift till Claes Sandgren, 2012; C. Ramberg, Direktkrav, Lexnova maj 2009; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 15.7. Frågan är föremål för prövning i Högsta domstolen igen och ett avgörande väntas under 2014 eller 2015. 30 En liknande oklarhet framträder vid regeln om underlicensiering (s. 225). 3 1 S. Lindskog, Preskription, 2011, s. 6. Lindskog analyserar inte fallet med licensintrång på grund av avtalsbrott (se Preskription, 2011, kap. 6.1). 32 Frågan uppmärksammades i samband med en lagändring rörande treårig preskription för konsumentfordringar. NJA II 1982 s. 41 ff.: Motiven: ”I fråga om andra fordringar föreskrivs ingen begränsning av rätten att träffa avtal om längre preskriptionstid än tio år. Ett avtal som föreskriver en mycket lång preskriptionstid kan emellertid framstå som oskäligt (jfr st. 1). Det kan då jämkas eller lämnas utan avseende med stöd av generalklausulen i 36 § avtalslagen.” Lagrådet påpekade: ”Beträffande andra fordringar än konsumentfordringar avses enligt remissprotokollet, att ingen begränsning skall gälla i fråga om rätten att träffa avtal om längre preskriptionstid än tio år. Detta avviker från vad som nu anses gälla (jfr tex Rodhe, Obligationsrätt s. 668). Några nackdelar torde inte ha följt av den nuvarande ordningen. Avtalsfrihet på nu ifrågavarande område kan tänkas leda till missbruk, särskilt i avtalsförhållanden där ena kontrahenten är i starkare förhandlingsställning än den andra utan att därför förhållandena är sådana som avses i 36 § avtalslagen. Enligt lagrådets mening strider dessutom den föreslagna avtalsfriheten mot grundtanken bakom preskriptionsinstitutet.” DepChefen svarade Lagrådet: ”Lagrådet har föreslagit att det skall införas en bestämmelse om ogiltighet av avtal om längre preskriptionstid också beträffande fordringar som är underkastade tioårspreskription. Ett sådant förbud kan emellertid enligt min mening medföra olägenheter. I långvariga affärsförbindelser finns det ibland ett berättigat intresse av att kunna träffa avtal om längre preskriptionstid än tio år …”. 3 3 Han hänvisar inte till mina kritiska synpunkter (C. Ramberg, Aktieägaravtal i praktiken, 2011, s. 155). S. Arnerstål behandlar inte institutet viktig grund när han analyserar förutsättningarna för varumärkesavtals upphörande, Varumärket som kontraktsföremål, 2014, kap. 4. 3 4 Se www.avtalslagen2010.se kommentaren till § 11.5.2(2). 35 EU-domstolens dom den 19 september 2013 i mål C-661/11 [2013] ECR 0000 (Martin Y Paz Diffusion). • Ska felbedömningen utgå från att patent licensieras i befintligt skick? 3 6 Se för en ingående analys av rättsfallet, S. Arnerstål, Varumärket som kontraktsföremål, 2014, kap. 4.1. 37 NJA 1992 s. 403, NJA 1992 s. 414, NJA 1993 s. 436, NJA 1994 s. 236, NJA 1995 s. 586, NJA 1996 s. 400, NJA 1996 s. 727, NJA 1997 s. 86, NJA 1997 s. 382, NJA 1998 s. 3, NJA 1998 s. 364, NJA 1999 s. 35, NJA 2001 s. 750, NJA 2005 s.142, NJA 2006 s. 53, NJA 2007 s. 35, NJA 2009 s. 672, NJA 2007 s 962, NJA 2009 s. 672, NJA 2010 s. 416, NJA 2010 s. 559, NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 3, NJA 2012 s. 597, NJA 2012 s. 725, NJA 2012 s. 1095, NJA 2013 s. 253, NJA 2013 s. 271. • Hur viktigt är ordet ”avtalet” i 17 § första meningen köplagen? Syftar ”avtalet” på att man ska göra en fullständig analys av avtalets innehåll med stöd av de principer som Högsta domstolen utvecklat? • Finns det ett självständigt rättsligt institut om ”viktig grund” i svensk rätt (vid sidan av fastställande av avtals innehåll samt 36 § avtalslagen)? • Har licensgivare rätt att rikta anspråk mot underlicenstagare på utomkontraktuell grund? • Gäller 58 § patentlagen om femårspreskription också för anspråk på kontraktuell grund? Eller gäller allmän tioårig preskription för kontraktuella anspråk? • Vad gäller om reklamation vid avtalsbrott mot licensavtal? • Är rättsfallet NJA 1992 s. 439 (Sko-City) obsolet? Om inte; hur stor räckvidd har avgörandet? • Utgör licensavtal enkla bolag? • Är det bra med restatements (för licensavtal, andra avtalstyper och allmän avtalsrätt)? • Är jag överkänslig mot orden ”torde”, ”bör” och ”kan anses”? • Är det lämpligt att göra åtskillnad mellan avtalsrätt och kontraktsrätt? • Är ”borgenärsbördor” ett lämpligt begrepp?fotnot 12 · s. 128